”Välfärd – endast för infödda?”

Runt om i Europa växer främlingsfientliga partier. Det är politiska grupperingar som genom sin argumentation påstår sig kunna avslöja vad de kallar ”en obekväm sanning”, nämligen att de av samhällets resurser som går till invandrade personer alltid sker till en kostnad för inrikes födda.

I Sverige är det Sverigedemokraterna som står för denna ståndpunkt och som återkommande i kampanjer syftar till att skapa en konflikt mellan exempelvis resurser som går till äldre kontra resurser som går till invandrare.

Men själva idén om att staten inte har tillräckligt med resurser för både inrikes födda och invandrade har plockats upp i en bredare politisk mittfåra.

Som exempel kan nämnas dåvarande statsminister Fredrik Reinfelds minnesvärda tal ”Öppna era hjärtan” inför valet 2014.

Då fastslog Reinfeldt att hjälp till flyktingar var absolut nödvändig, men att det samtidigt begränsade möjligheterna att hålla och bekosta andra politiska löften.

Idén om begränsade resurser präglar alltså den politiska kartan när det kommer till offentliga utgifter. I stället för att fokusera på centrala värderingar om ett inkluderande samhälle debatteras det svenska välfärdssamhället nu utifrån att det bara räcker till en begränsad och exklusiv skara. Följden av detta har blivit ett ökat politiskt missnöje vars udd riktas mot invandrade personer.

Enligt European Social Survey (ESS) ökar andelen inrikes födda i Sverige och andra europeiska länder som anser att invandringen belastar välfärden.

Invandrare anklagas för att klara sig endast med hjälp av samhällets stödsystem, samtidigt som de själva inte bidrar tillräckligt med skatteintäkter till staten.

Samhällsvetare använder begreppet ”välfärdschauvinism” för att beskriva ett framväxande sätt att se på samhället där välfärdstjänster ska vara förbehållna inrikes födda medborgare.

En annan förekommande uppfattning är den negativa bilden av invandrare som en grupp människor som är mindre villiga att arbeta och bidra till samhället än vad inrikes födda är

Å ena sidan motiveras välfärdschauvinism av en vanlig föreställning i den politiska debatten: Att det helt enkelt inte finns tillräckligt pengar och att det då är inrikes födda som ska prioriteras.

En annan förekommande uppfattning är den negativa bilden av invandrare som en grupp människor som är mindre villiga att arbeta och bidra till samhället än vad inrikes födda är.

Något som helst vetenskapligt stöd finns inte för den här uppfattningen. Däremot är utrikes födda i större utsträckning arbetslösa och utgör enligt en rapport från Socialstyrelsen 60 procent av dem som får socialbidrag.

Studier visar också att en majoritet av de som bor i områden där andelen arbetslösa utlandsfödda är hög, är mer troliga att uttrycka välfärdschauvinistiska åsikter. Andra studier har visat samma resultat i andra länder, däribland USA.

Vad kan då göras för att motverka denna utveckling? Hur kan man säkra det svenska idealet om ett inkluderande välfärdssamhälle? Det första och viktigaste steget är ett tydligt och starkt ställningstagande för ekonomisk integration.

Även om högerpopulistiska partier målar upp bilden av invandrare som konkurrenter till jobb och välfärdstjänster, så verkar inte arbetsplatser vara spelplats för konkurrens om resurser.

Min forskning visar att svenskars välfärdschauvinism inte ökar genom att arbeta med och bredvid utrikes födda

Min forskning visar att svenskars välfärdschauvinism inte ökar genom att arbeta med och bredvid utrikes födda.

Detta går emot etablerade teorier som hävdar att gemensamma arbetsplatser där invandrade och infödda arbetar tillsammans minskar känslan av anställningstrygghet hos de infödda, vilket leder till krav på förbättrad socialförsäkring som gynnar de egna och utesluter de andra/invandrarna.

Samtidigt framkommer i flera studier att svenskar och majoritetsbefolkningsgrupper i andra europeiska länder är mindre bekymrade över jobbkonkurrens i jämförelse med oron att utrikes födda överutnyttjar välfärdssystemet.

Att möjliggöra att invandrare blir anställda och därmed bidra till den gemensamma samhällsekonomin och välfärdsystemet skulle vara viktigt för att öka det förtroende människor känner för samhället och därmed minska välfärdschauvinismen.

För att det ska lyckas krävs dock att faktorer som i dag hindrar utrikes föddas inträde på arbetsmarknaden adresseras, till exempel diskriminering av utrikesfödda när jobbansökningar behandlas.

Att minska välfärdschauvinismen måste också handla om det budskap som kommer från partier som säger sig värna välfärdssamhället

Att minska välfärdschauvinismen måste också handla om det budskap som kommer från partier som säger sig värna välfärdssamhället.

Det är svårt att fördöma väljare som får uppfattningen att svenskar blir utkonkurrerade av invandrare om till och med progressiva politiker använder samma argumentation om att det handlar om att välja vilka grupper som får del av välfärdssystemet.

Den stora frågan är om vi som samhälle är oförmögna att ändra vårt sätt att se på statlig fördelning av gemensamma resurser i syfte att inkludera alla, eller om det handlar om en djupare ovilja att bryta av från budgetmål som för oss mot en välfärdsstat som utesluter allt fler.