Var är tunnelbaneresenärernas skyddsombud?

Det är hög tid att kräva skyddstopp för spärrlinjen i Stockholms tunnelbana och helt enkelt låta spärrarna stå ständigt öppna till dess de livsfarliga felen åtgärdats.

Felet är inte nytt, men först nu har media mer på allvar börjat uppmärksamma vad som händer, med folk som får föras till sjukhus eller bli omplåstrade på plats, något som åtminstone har fått SL att kalla till ett möte.

Det är naturligtvis fullständigt befängt att huvudstadens allmänna kommunikationer innebär en fara för liv och lem när folk ska ta sig till jobb och skolor.

I går i tv insinuerade SL:s Thomas Silvander att det är resenärernas eget fel att de blir klämda och skadade

Hur menar egentligen karln?

Hur skulle resenärerna göra fel? Det finns inte så många andra sätt att passera en spärr på annat än att gå igenom den. Det är knappast någon som åkar sig eller rullar genom spärrarna.

Liksom de flesta resenärer har jag själv blivit klämd i spärrarna. Mitt bort var tydligen att försöka få resa med mitt betalade månadskort.

Denna oförskämda sportloska från SLs ansvariga tjänstemän att det är resenärernas eget fel om de blir klämda tyder endast på en oförmåga att se problemet.

Och då kan man fråga sig om det verkligen är rätt personer som sitter i SL:s ledning.

Naturligtvis har den borgerliga alliansen i Stockholm en del av ansvaret när de så starkt kräver ett slutet biljettsystem samtidigt som trenden i övriga Europa går mot allt större öppenhet i lokaltrafiken.

Men mycket tyder också på att SL:s verkställande ledning inte fullt ut har den kompetens resenärerna bör kunna kräva för sina skattepengar.

Ledningen har blivit en egen stat i staten, en koloss med egen agenda där till och med de beslutande politikerna har svårt att få insyn.

Att arbetare i Sveriges största tillväxtzon inte ska kunna åka till jobbet utan att riskera att bli skadade av felaktiga SL-spärrar är makabert.

I andra huvudstäder har man dessutom insett att det är viktigare att smidigt få arbetskraften till jobbet än att med alla medel jaga de ytterst få plankarna. Alla siffror pekar nämligen på att plankarna är få, både i Sverige och i övriga Europa, och antalet påverkas inte särskilt mycket vare sig spärrlinjen är sluten eller öppen.

Ett minimikrav är ändå att spärrarna ska bli säkra.

Att de inte är det är skäl för skyddsstopp.

Skulle resenärerna betraktas som anställda på en arbetsplats skulle skyddsombudet för länge sedan haft skäl nog att begära skyddsstopp och med lagligt stöd stänga av spärrarna i öppet läge.

Det kan låta drastiskt men ett skyddsstopp där spärrarna låses i öppet läge är exakt vad som omedelbart bör göras för att säkra arbetskraftens väg till sina arbetsplatser.