ANALYS: Äntligen!
Teknikföretagen kan man lita på.

Med verkstadsarbetsgivarnas tydliga signaler om vad företagen ämnar driva för frågor i avtalsrörelsen har de tidigare vaga och otydliga konturerna av vinterns omfattande förhandlingsomgång klarnat. Och alldeles oavsett inställning till förslagen så är det befriande med klara besked.

Efter LO-Tidningens intervju med teknikarbetsgivarnas Karl Olof Stenqvist vet fackföreningsrörelsen i allmänhet och industrifackförbunden i synnerhet att vinterns kraftmätning står kring avtalens lägsta löner, ökad flexibilitet på arbetstidsområdet och en låg men ännu inte definierad löneskala för invandrare som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Lägg till att verkstadsarbetsgivarna dessutom vill skriva in öppningsklausuler i kollektivavtalet för att enskilda företag lokalt ska kunna underskrida regler och nivåer i det centrala avtalet – och bilden av en tuff kraftmätning växer fram.

Kortare avtal?
För att krydda anrättningen kör också arbetsgivarnas egen huvudorganisation ett eget politiskt race för att förändra de grundlagsskyddade rättigheterna att kunna tillgripa konflikt. Det minskar inte svårigheterna att nå enighet och avtal.

Så länge de politiska svaren dröjer är en kort avtalsperiod ett närmast kassaskåpssäkert tips. Att fackföreningsrörelsen skulle erbjuda arbetsgivarna arbetsfred under tre år utan att kunna överblicka konsekvenserna av en lång rad politiska förslag är inte sannolikt. En gissning är tvåårsavtal med andra året uppsägningsbart. Det är en rimlig avvägning mellan stabilitet och långsiktighet å ena sidan och möjligheter att säga upp avtalen och förhandla om villkoren vid oförutsedda händelser å den andra.

Exakt hur den fackliga fronten formeras och hur försvaret eller kraven ska se ut vet ingen ännu. Men en sak kan både aktörer och betraktare vara säkra på – det blir strid om varje försök till förändring av spelregler och försämring av löner och villkor på arbetsmarknaden.

Arbetstiderna iskalla
En intressant iakttagelse kan göras redan nu. Under en följd av år har varje uppmarsch till en förhandlingsvinter följts av krav på arbetstidsförkortningar. Något sådant hörs inte alls den här hösten. Frågan är näst intill iskall bland fackförbunden.

Inte för att önskan inte längre finns om kortare arbetsdagar eller arbetsvecka. Förklaringen är att priset för varje minuts förkortning nu bedöms som alltför stort. Arbetsgivarnas krav på motprestationer är så tuffa att facken redan inför förhandlingarna backat undan.

Arbetstidsfrågan gör trots det sin entré i förhandlingarna och det är arbetsgivarna som aktualiserar frågan. Facken kommer, trots avsaknaden av krav på förkortning, att mötas av en begäran om omfattande flexibilitet på arbetstidsområdet. På rak svenska betyder kravet att arbetsgivarna vill få en ensidig rätt att variera normalarbetstiden i industrin inom vidare ramar utan att betala övertidsersättning.

Tysk inspiration
Kravet har ofta funnits med på arbetsgivarnas önskelista och har vid något tillfälle också inneburit genombrott och ökad möjligheter att variera arbetstiden utan att betala övertid. I år förefaller emellertid kravet vara starkare, åtminstone i verkstadsindustrin, och tydligt inspirerat av utvecklingen i Tyskland.

Fackens ännu så länge försiktiga påpekanden om att den politiska osäkerheten kring en rad förslag riskerar att försvåra förhandlingarna har understrukit sannolikheten för att den största avtalsrörelsen i modern tid också kan bli en av de hårdaste.