Att kräva jämställdhetspott är att ta ansvar. Men huvudansvaret för full sysselsättning vilar på politikerna.

Samtidigt som Svenskt Näringsliv nyligen ondgjorde sig över Handels strejkvarsel presenterade LO sin kongress­rapport ”Full sysselsättning”.

Naturligtvis var det en tillfällighet att båda presskonferenserna inträffade samtidigt.

Ändå kan de ses som en illustration över utmaningar på kort och lång sikt.

Enligt arbetsgivarna skulle ett avtal som inte följer industriavtalet leda till sämre konkurrenskraft och i längden till ökad arbetslöshet.

Men som alla fått erfara de senaste åren är världsekonomin extremt turbulent på en rad andra punkter. Dessa punkter har mycket lite med löneläget i Sverige att göra. Det gäller till exempel växelkurs och det internationella utbudet av kapital.

Båda dessa faktorer påverkar de svenska företagens exportmöjligheter, men de är mycket svåra att parera genom lönebildningen.

I denna turbulenta omvärld är det dock ingen tvekan om att de fackliga lönekraven med en ordentlig jämställdhetspott med god marginal håller sig inom en ansvarsfull löneutveckling.

Att ta ansvar för svensk ekonomi och sysselsättning innebär nämligen också att inte hamna för lågt i lönepåslag, så att människors köpkraft skjuts i sank och svensk ekonomi stannar av när efterfrågan i stället dalar.

Denna hemläxa i nationalekonomi verkar ha gått Folkpartiet och Centerpartiet förbi när de nu ständigt upprepar sitt mantra att lönerna borde sänkas, vad frågan än gäller.

Att det leder till att folk också handlar mindre verkar de ha glömt.

På lång sikt avgörs dock sysselsättningen av helt andra faktorer.

Och det är här LO-styrelsens kongressrapport kommer in.

Efter sex års borgerlig politik har vi vant oss vid en jargong där folk utmålas som lata och slöa och inte vill göra ett handtag såvida det inte svider riktigt i skinnet.

Men det är inte människors vilja att arbeta som är problemet.

Det är politikernas oförmåga att skapa jobb.

Tvärtemot vad politikerna säger sig förespråka har långtidsarbetslösheten ökat kraftigt under senare år.

Människor låses in i fas 3 i stället för att slussas ut i arbetslivet. De mycket verksamma lönesubventionerna som har gjort att människor kunnat utföra vettiga jobb har minskat i takt med att långtidsarbetslösheten har ökat.

De 25 procent av våra ungdomar som i dag går arbetslösa gör det inte för att de är lata och slöa. Där­emot har vi de senaste åren sett en mycket tydlig koppling mellan ofullbordade gymnasiestudier och en ökad utslagning från arbetsmarknaden bland ungdomar.

Regeringens svar på detta har varit att försämra möjligheterna att läsa in gymnasiet, ta bort högskolebehörigheten från flera utbildningar och i stället förespråka sänkta löner.

Ska var och en kunna jobba så mycket som han eller hon vill krävs också att välfärdssamhället gör detta möjligt.

Välfärdssystem är inget skällsord, som man ibland får intryck av när man lyssnar till borgerliga debattörer.

Välfärd är att ha en barnomsorg som är tillräckligt utbyggd så att båda föräldrarna kan vara ute på arbetsmarknaden och jobba.

Välfärd är också att ha en tillräckligt human och omfattande äldrevård så att ingen yrkesverksam ska behöva gå ned i arbetstid för att ta hand om en åldrande förälder.

De fall vi läst om där människor, främst kvinnor, tar hem sina äldre anhöriga i den havererande privatiserade äldreomsorgens kölvatten är inte bara en human katastrof. Det leder också till att arbetskraftsutbudet minskar.

Fjärran från avtalsrörelsens spott och spe är detta politikernas ansvar för en fungerande arbetsmarknad som både fack och arbetsgivare i princip borde kunna ställa gemensamma krav kring.

Att ha rätt utbildad arbetskraft som också har möjlighet att arbeta är något som gynnar alla parter och inte minst ökar allas vår ekonomiska tillväxt.

De två presskonferenserna som i onsdags inföll samtidigt var alltså viktiga för svensk sysselsättning på olika sätt. På kort sikt är det viktigt att hålla uppe lönerna på en ansvarsfull nivå för att upprätthålla köpkraften.

På lång sikt gäller det att kraftigt reformera finanspolitiken för att stoppa kräftgången och åter slå in på en väg mot full sysselsättning.