Många företag vill visa sig etiska och socialt ansvarstagande. Men etiken måste börja på den egna arbetsplatsen, i de anställdas villkor, skriver Dan Munter.

Etik och socialt ansvar är buzzword som alla större företag i dag måste förhålla sig till. Företagens CSR-avdelningar undviker dock att definiera begreppen eller ger dem en såpass svag eller vag innebörd att företagen lyckas uppfylla kraven.

CSR-experter och PR-konsulter verkar mena att det inte finns någon egentlig motsättning mellan etik och långsiktig vinst – de argumenterar i stället för att bristande etik bör ses som en risk. Det låter ju fint, men vad händer om värdena trots allt hamnar i konflikt? Etikens status förblir diffus, vilket eventuellt passar dessa aktörer.

Det är mer tveksamt om det gynnar löntagarna. Jag föreslår därför en tumregel för etiska arbetsförhållanden.

Frågan handlar om etik och rättvisa, men även om vilken sorts arbetsliv vi bör eftersträva för att minimera stress, psykisk ohälsa och ovärdiga maktrelationer. Fokus bör ligga på dem som inte har flera attraktiva jobberbjudanden, ej heller en årslön på banken. Det är en grupp där få förväntar sig några vidlyftiga ersättningar för de ofta slitsamma arbetsuppgifter som utförs – i motsats till den chef som jobbar hårt men också blir redigt kompenserad. Gruppen inkluderar allt från vårdbiträden och barnmorskor till bussförare, lagerarbetare och städare. Men även vissa akademikeryrken bör inkluderas då vi även här kan finna osäkra anställningar, stor stress och låga ersättningar.

Vår tumregel kräver inte att arbetslivet ska vara befriat från stress eller trista arbetsuppgifter. Poängen är inte heller att de anställda inte ska vara flitiga eller hyfsat lojala.

Ett anständigt, rimligt och hållbart arbetsliv innebär dock att de anställdas självrespekt och hälsa inte riskeras, att de har inflytande över sina arbetsuppgifter så långt detta är möjligt, att lönen går utmärkt att leva på, att de inte behöver kröka rygg eller vara rädda för att framföra kritik, att legitima klagomål hörsammas, att de får möjlighet att utföra ett tillfredsställande arbete och bara i undantagsfall utsätts för skadlig stress.

Ett sådant arbetsliv innebär också att förekomsten av långa eller upphackade arbetspass minimeras, att övervakning och andra inskränkningar i den privata sfären berättigas, att bonusar och löneskillnader kan motiveras, men även att anställningar inte utformas så att löntagarna lever i ständig ovisshet om huruvida dessa ska förnyas.

Arbetsförhållanden som inte är förenliga med en sådan (anständig, rimlig och hållbar) behandling av medarbetarna bör betraktas som etiska kostnader – kostnader som måste vägas in när ledningen tar ut riktningen för ett ansvarsfullt företagande.

De företag som bara tillåter arbetsförhållanden av denna typ kan i bästa fall få ett arbetsklimat karaktäriserat av ömsesidig respekt och tillit, där jobbet blir en positiv del av de anställdas liv snarare än något som oroar och sliter. Men, räkna inte med att etik inte kostar. Att göra rätt är inte alltid ekonomiskt gynnsamt.

Låt oss vara ense om detta: vi behöver ett arbetsliv där vi känner oss uppskattade och respekterade, där vi inte slits ut i förtid och har ork att dricka ett glas rosé med våra vänner på kvällen. Livet går ut på mer än att jobba, sova och dö.

Dan MunterDanMunter
fil lic i filosofi