Skolpolitiken måste uppmärksammas i alliansens budget. Speciellt då årets omdebatterade förslag om ettårigt gymnasium för skoltrötta elever läggs samman med tidigare förändringar.

Tidigare har utbildningsminister Jan Björklund tagit bort högskolebehörigheter på många yrkeslinjer. Det gör att lågutbildade elever inte kan vidareutbilda sig.

Tidigare har han också infört tidiga val i grundskolan så att elever stängs ute från vissa linjer senare i skolgången.

Tidigare har han dessutom gjort det svårare för elever som halkar efter i skolarbetet att få gå kvar i skolan över huvud taget.

2013 halveras också platserna på yrkesvux, trots alla fina ord i budgeten.

Samtidigt som all statistik, all forskning och all erfarenhet visar att kunskap och utbildning får ungdomar i arbete ser alltså Jan Björklund till att gång på gång försvåra skolgången för dem som inte på ett tidigt stadium håller måttet och han slår igen dörrarna för att de någonsin ska kunna vidareutbilda sig.

Varför?

Varför går landets utbildningsminister så till den grad tvärs emot all samlad kompetens och forskning på det område han ansvarar för? Och varför formar han så medvetet en tudelad skola?

Björklund vet mycket väl att svenskt näringsliv efterfrågar mer kunskap, inte mindre.

Varför ger han då inte skoltrötta och andra elever som halkar efter stöd så att de i stället kan klara en fullgod grundutbildning, och varför stryper han möjligheten för dem att läsa in tappad utbildning senare i livet?

För att finna svaret måste vi studera vad som händer med de ungdomar som Jan Björklund kastar ut.

Någon ren yrkesanställning inom industrin får de inte. Industrin är i och för sig i skriande behov av många yrkesgrupper, men de avkrävs en bättre utbildning än ett halvt gymnasium. Ungdomar som har sparkats ut ur skolan redan före gymnasiet lär knappast vara intressanta.

Det som återstår för dessa påtvingat lågutbildade är i stället lågkvalitativa jobb, vare sig det handlar om grovarbete eller mer hushållsnära tjänster.

Om gruppen arbetslösa som hänvisas till dessa jobb blir tillräckligt stor så kommer lönerna att pressas ned inom dessa områden genom den konkurrens som skapas om de få jobb som finns.

Och när fler saknar tillräcklig utbildning och när lönerna sänks tillräckligt mycket kommer fler lågbetalda grov- och tjänstejobb att skapas på bekostnad av högre avlönade jobb.

Det här är tankegångar som ingalunda är gömda. Vid presentationen av den ettåriga gymnasieskolan sade Jan Björklund:

– Det leder till jobb som kanske inte är lika kvalificerade eller lika välavlönade, men det är bättre att de får en viss yrkesutbildning än att de bara hoppar av och slås ut.

Att hänvisa dem som förvägras utbildning till okvalificerade, lågavlönade jobb är alltså en del av strategin.

Vi har då skapat en återgång till ett svunnet Sverige, där klasser står mot varandra, där herrefolket med högre löner har råd att anställa lågbetalt tjänstefolk.

Om bara tillräckligt många förvägras ordentlig utbildning kommer dessutom balansen i detta nya klassamhälle att bestå.

Under sitt besök i Sverige för några år sedan rådde den engelske ekonomen Philippe Legarin svenskarna att öppna sina gränser och skapa en ny underklass av utomeuropeiska invandrare som till en mycket låg lön får göra de jobb vi själva inte vill göra.

Björklund har anammat hans råd, men vill skapa den nya underklassen utan invandring.

På klasstänkandets altare offras därmed den tillväxt och den välfärd som blir möjlig om alla i stället utbildas fullt ut.

Det är förödande att i längden ha en utbildningsminister som tycker det är viktigare att skapa ett herre- och ett tjänstefolk än att ta tillvara Sveriges möjligheter att utvecklas genom adekvat utbildning till alla.

Björklunds segregerande skolpolitik måste få ett slut.