Välfärd är viktig för svenskar. Så viktig att sjukvården nu gått om lag och ordning som den viktigaste politiska frågan. Vår befolkning har enats om vad vi anser vara samhällets bottenplatta: tillgänglig och fungerande vård.

Trots det genomförs det just nu stora neddragningar inom just vården. Region efter region tvingas banta både verksamheter och personalstyrkan. Bara Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg ska skära bort nästan 1,7 miljarder kronor. Nationellt saknas dryga 30 miljarder i svenska regioner och kommuner, enligt SKR

Underbemannade redan innan 2024

Redan innan detta massiva budgethaveri har personalen och facken inom vården larmat om att den ansträngda situationen är farlig både för anställda och för vårdtagare. Säker vård är inte möjlig när de planerade nedskärningarna genomförs, konstaterar nu fackliga företrädare på sjukhusen. Samma säger Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet. 

Finansminister Elisabet Svantesson beklagar situationen, förklarar att ekonomin är ansträngd och understryker vikten av att ta ansvar och hålla ut. Hon vill inte riskera att vårdmiljarder driver på inflationen.

Andemeningen är ungefär ”man kan inte bara trolla fram mer pengar, situationen är som den är. Sorry!” Det folkhem som byggts på plikt, rätt och stabilitet knakar i fogarna. Men i dessa kristider prioriteras inte välfärden. 

För personalen inom vården ökar trycket utan att de får fler kollegor. Eller högre lön, för den delen. För svenska medborgare innebär det rätt och slätt sämre vård, en otrygghet ovärdig det välfärdsland Sverige utger sig för att vara.

Väljer RUT och ROT framför sjukhusen

Politiker är folkvalda och bör rimligtvis sträva efter att gå folkviljan till mötes. Svenska folkets vilja att lösa vårdkrisen viftar Svantesson bort med bortförklaringar om inflationsbekämpning. Det anser hon vara viktigare och avfärdar medborgarnas önskan.

Som högsta höns för svensk ekonomi verkar finansministern inte särskilt angelägen om att förändra något. Att svenska väljare är angelägna i just den här frågan verkar inte heller röra vare sig henne eller hennes regering i ryggen. 

I stället passar finansministern på att lätta lite på skattetrycket. Mest för dem som tjänar bra, så klart. Och mer RUT- och ROT-avdrag tar hon sig också råd till. När det gäller vissa saker verkar det som att det faktiskt går att trolla. 

Svansföringen svensk höger har i demokratifrågor är inte att leka med. Med en flagrant dubbelmoral säger man sig vara en garant för det goda, det värdiga, det demokratiska medan man driver en ekonomisk politik som går stick i stäv med vad svenskar faktiskt vill ha och säger sig behöva. 

Följer folkviljan när det passar

I andra frågor, inte minst de som rör drivmedel, klimatet och invandring, används folkviljan som en ursäkt att dra åt eller brassa på. När det kommer till vården verkar den kvitta. En sorts selektiv populism med svenska vårdapparaten som insats.

Men nu måste något ske. Svenska folket vill ha vård. Den får kosta så länge den är bra. I stället för att oroa sig för hur statligt stöd så sjuksköterskor kan vårda patienter ska påverka inflationen borde Elisabet Svantesson oroa sig för folkets dom. Detta är trots allt en demokrati. 

Inget hem är underhållsfritt, allra minst ett folkhem. Hur ska det gå för vårt med en arrogant finansminister som hellre bygger staket än att hantera den röta som nu äter sig in i grunden?