Socialdemokraterna tar god tid på sig att utse en ny partilordförande. Det är både bra och dåligt.

Bra därför att det ger de partiaktiva tid att tänka igenom vem de vill ha och vad de väntar sig av en ny partiordförande. Den demokratiska förankringen måste få ta sin tid.

Nackdelen är att det blir mindre tid över för att diskutera hur partiet ska lägga upp sin oppositionspolitik. Just nu spelar det mindre roll, eftersom den borgerliga regeringen gör självmål efter självmål.

Kretsen tänkbara kandidater har minskat sedan både Margot Wallström och Carin Jämtin med eftertryck klargjort att de inte är intresserade. Det är besked som bör respekteras.

Lena Hjelm-Wallén får nu diskutera med partidistrikten vilka andra personer de kan tänka sig.

Sven-Erik Österberg en dark horse
Mycket talar för att en ny partiordförande bör ha regeringserfarenhet och en god förankring i riksdagsgruppen.

De som verkar ha starkast stöd är Ulrica Messing, Mona Sahlin och Thomas Östros med Sven-Erik Österberg som dark horse. Alla kan förväntas göra bra ifrån sig om de bli utsedda.

Enligt partiets stadgar är det bara partiordförande som ska väljas. Övriga poster i verkställande utskottet ska inte väljas om.

Hela partiledningen borde ställa sina platser till förfogande
Det är egentligen en underlig ordning. Vid ett valnederlag borde hela partiledningen ställa sina platser till förfogande; ansvaret är ju inte bara partiordförandens.

Det är kongressen som utser partiordförande. Uppgiften skulle vara lättare om den vid valet också tog ställning till verkställande utskottets sammansättning. Politik är ju inte en enmansshow utan ska handla om ett lagarbete.

Den ideala partiledningen består av självständiga personer med kompetenser som kompletterar varandra. Uppgiften att forma partiets politik klaras bäst om olika erfarenheter och perspektiv finns representerade i partiledningen.