Cora är en förrymd slav som drömmer om ett liv i frihet, någonstans i ett diffust norr. Hon har just fyllt sexton.

Under sin flykt försvarar hon sig när hon tillfångatas. Den vite mannen hon råkar slå i huvudet med en sten avlider.

Cora ligger en smula risigt till.

Ty i den amerikanske författaren Colson Whiteheads Pulitzerprisbelönade ”Den underjordiska järnvägen” är det ett generiskt 1800-tal och slaveriet en självklarhet i sydstaterna, för varje kilometer Cora tar sig norrut är motståndet starkare men djupt bedrägligt.

Övertalad av slaven Caesars berättelser om titelns lika hemliga som vidsträckta järnvägstunnlar vars ”stationsmästare” organiserar säkra flyktvägar till mer progressiva delstater, ibland hela vägen till Kanada, lämnar de Georgia.

Fiktion skrivs av noblare skäl än att vara historiskt korrekt.

Den underjordiska järnvägen var egentligen namnet på dem som räddade slavar på flykt men några tåg som löpte i tunnlar hade de aldrig tillgång till.

…det är oftast i Coras ständigt pågående tankar som Den underjordiska järnvägen hamnar just här, mitt i Donald Trumps 2017

Andres Lokko

Whitehead plockar relevant fakta från flera decennier, till och med sekler, för att ge berättelsen så hård relevans i nuet som möjligt. Det är ett alldeles utmärkt grepp.

Det slår mig först flera dagar efter att jag har läst ut boken att det är omöjligt att avgöra huruvida det amerikanska inbördeskriget faktiskt ens har utkämpats i den parallellhistoria som Den underjordiska järnvägen berättar.

Ju mer jag tänker på det desto självklarare ter det sig: nej, det är klart att det inte har. Det ligger inte ens ”inplanerat” lite senare.

Effekten blir uppgiven och pessimistisk: som om kampen mot både slaveriets grymheter och medborgarrättsrörelsen i aningen mer närbelägen tid har uppnått för lite, om ens något alls.

Berättartekniskt är det ett utmärkt grepp.

Och det är oftast i Coras ständigt pågående tankar som Den underjordiska järnvägen hamnar just här, mitt i Donald Trumps 2017:

”Slaveri var en synd när oket lades på vita människor, men det gällde inte afrikaner. Alla människor är skapade lika, såvida vi inte bestämmer att du inte är människa.”

För att inte tala om en ytterst central och viktig rad jag strök under med rödpenna:

”Rasfördomar orsakade röta i fattningsförmågan.”

Quentin Tarrantino-karikatyren Ridgeway är prisjägaren – med sin minst lika ”Django Unchained”-sadistiske assistent som bär ett halsband av avskurna människoöron – som besatt förföljer Cora till sista blodsdroppen genom en modern ”Huckleberry Finns äventyr” med grafiska lynchningar och sadistiska spöstraff.

En sida av mig läser romanen som en spännande upplysningsroman ämnad för den historiskt och moraliskt vetgirige 14-åringen, en annan som en fängslande illustration till det så obegripliga att vi fortfarande lever i en rasistisk värld.

”Ondskan tränger ner i jorden. En del säger att den ligger i träda och bara växer sig starkare.”

Roman

Den underjordiska järnvägen

Colson Whitehead

övers. Niclas Nilsson

Albert Bonniers förlag