Inflationstakten mätt på årsbasis uppgick i mars till 3,4 procent. De senaste månaderna har prisstegringarna legat klart över Riksbankens inflationsmål om två procent, med en toleransmarginal om plus-minus en procent.

En del aktörer på finansmarknaden anser därför att Riksbanken vid sitt nästa sammanträde är mer eller mindre förpliktigad att höja styrräntan. Men de tänker fyrkantigt. Bäst av allt vore om Riksbanken lämnade räntan oförändrad och lät bli att binda sig för framtida höjningar. Det finns flera skäl till att Riksbanken bör ha is i magen.

Riksbankens räntehöjningar orsakar en tredjedel av inflationen

Ett skäl är att nära en tredjedel av dagens inflation beror på de räntehöjningar som Riksbanken genomfört det senaste året.
Riksbanken kan inte gärna vara så knäpp att den bestraffar det svenska folket för de kostnadsökningar den själv har orsakat.

Den underliggande inflationen – där man räknat bort effekten av räntehöjningar för egnahemslån och höjningar av indirekta skatter – är fortfarande så låg som 2,3 procent, alltså gott och väl inom ramen för inflationsmålet.

Dyrare mat och olja

Ytterligare ett skäl för Riksbanken att avvakta med räntehöjningar är att över en procent av dagens inflation beror på stigande världsmarknadspriser på olja och livsmedel.

Att våra handelspartners i utlandet vill ha mer betalt för de varor de säljer till oss är något som vi kan beklaga, men ändå måste finna oss i.

Stigande importpriser är definitivt inget som Riksbanken kan göra något åt. Olje-shejkerna lär inte sänka oljepriset bara därför att räntan höjs i ett avlägset land de aldrig hört talas om.

Enda orsaken för Riksbanken att höja räntan vore om löntagarna försökte kompensera sig för ökade importpriser genom att kräva höjda löner.

Men med huvuddelen av avtalen klara för de närmaste åren finns inga skäl att befara detta. Löneglidningen minskar dessutom när vi går in i en lågkonjunktur.

Regeringen otydlig om sina planer
Ett dilemma för Riksbanken är att regeringens planer för finanspolitiken är så vaga. I vårbudgeten talas allmänt om skattesänkningar år 2009, men i vilken omfattning är oklart.

Om regeringen istället för skattesänkningar valt att satsa på offentliga jobb och offentlig konsumtion, som är betydligt mindre inflationsdrivande än generella skattesänkningar, hade Riksbankens uppgift varit lättare.

Den kan då, som den bör göra vid en internationell lågkonjunktur, stimulera ekonomin genom att hålla nere räntan.

Det är inte första gången som Riksbankens penningpolitik och regeringens budgetpolitik riskerar att motverka varandra. Men denna gång är felet i första hand regeringens.