Transport går in i avtalsförhandlingarna ett år efter de övriga LO-förbunden. Vi gör det under villkor som skiljer sig radikalt från de som rådde när samordningen mejslades fram.

Vi har mött arbetsgivare som vägrar förhandla för att i stället lita till att medlingsinstitutet/staten sköter deras jobb. Strategin är framgångsrik. Medlingsinstitutet agerar som lönepolis och när vi protesterar förtalas vi och får våra interna förhandlingsupplägg presenterade i offentliga handlingar.

Vi minns alla de stolta deklarationerna inför 2010 års förhandlingar.

Med stöd av bland annat KI kom man, sammanfattningsvis, fram till att de samlade LO-förbunden skulle kräva lönehöjningar på 2,6 procent och ettåriga avtal. Och ingen skulle få sätta det normerande ”märket” utan stöd i LO:s styrelse.

Så gick det som det gick. Tjänstemännen i Unionen tog täten och godkände ett avtal på ungefär halva den nivån och IF-Metall såg sig föranlåtet att följa med. LO:s styrelse röstade emot men när styrelsen senare gav sitt stöd för Handels konfliktvarsel ansågs det ändå som ett godkännande av märket i efterhand.

Vi i Transport påverkades inte direkt förrän vi inledde våra flygförhandlingar i maj månad i år.

Då hade konjunkturen vänt och tillväxttakten i Sverige gav utrymme för helt andra löneökningar än de som LO:s ursprungliga beräkningar pekat på, men framförallt på helt andra nivåer än de 0,9 procent som Unionens avtal hade omformat till märke.

Flygarbetsgivarna kunde dock lugnt luta sig mot detta märke. De förhandlade inte ens: begärde medling direkt när deras passivitet började gränsa mot förhandlingsvägran.

Där kunde de få omedelbart stöd från statens utsedda medlare Jan Sjölin och Lars Josefsson. Från första stund hävdade de att ”märket” gällde och att varje avvikelse var omöjlig. I detta åberopade de LO:s stöd och hävdade dessutom att Transport har att inordna sig i industriavtalets och huvudavtalets regler om att iscensatt konflikt leder till borttagen retroaktivitet – trots att vi inte omfattas av vara sig huvudavtal eller industriavtal.

Av naturliga skäl blev diskussionerna med såväl arbetsgivare som medlare hetsiga.

Avtalet avvek marginellt från ”märket” men ett par andra principviktiga problem för de berörda flygteknikerna löstes.

Därmed kunde historien ha slutat men när vi efterfrågade medlarnas rapport visade det sig dels att rapporten är offentlig och tillgänglig för alla, dels att medlarna la hela skulden för konflikten på oss. De redovisade också interna överväganden och förhandlingsupplägg på ett sätt som närmast gör det omöjligt för oss att delta i medling under de fortsatta förhandlingarna.

När vi sedan begärde ut rapporterna från medlingen av andra LO-förbund gick mönstret igen: medlingsinstitutets primära uppgift är att agera statlig lönepolis och hävda det normerande ”märket”. Därtill kommer att även Elektrikerna utsattes för förklenade omdömen när de inte omedelbart fann sig i den ordningen.

Det är rimligt och klokt att staten erbjuder förhandlingshjälp men när medlingsuppdraget begränsas till att hjälpa arbetsgivarna att hålla tillbaka lönerna och dessutom förstärks av regler om tvångsmedling och uppskjutna konfliktåtgärder eroderas den svenska modellen.

Saken kompliceras ytterligare av att en del löntagargrupper kan kompensera sig i efterhand medan andra är helt beroende av utfallet i de centrala löneförhandlingarna. Tydliga tecken visar att den lokala lönekarusellen redan har dragit igång. De centrala avtalen på under en procents lönehöjningar täcker inte alls in det löneutrymme som faktiskt finns i en ekonomi som beräknas växa med 4,5 procent bara i år. I den för bara ett halvår sedan så krisdrabbade industrin höjs nu lönerna i lokala förhandlingar där de anställda kan hävda att de tagit ansvar under krisåren och nu vill ha del av de växande vinsterna och den höjda produktiviteten.

I de hårt konkurrensutsatta tjänstesektorerna är det närmast omöjligt att höja löner i lokala förhandlingar. I åkeribranschen är, exempelvis, lönsamheten så låg att tvingande centrala löneavtal ses som en förutsättning för att åkeriägarna ska kunna åberopa kostnadshöjningar gentemot sina överstarka kunder i logistikföretag, handel och industri.

För oss blir lärdomen inför de fortsatta förhandlingarna att vi svårligen kan lita till medlingsinstitutet.

Men i första hand lär vi oss att aldrig någonsin acceptera en samordning som i sin praktik binder oss vid en ordning där det samlade löntagarkollektivet inte får del av den tillväxt det skapar.

Lars Lindgren
Ordförande,
Svenska Transportarbetareförbundet