Lönebildningen fungerar bra, är de flesta ekonomers slutsats, och avtalen hamnar på en nivå som gör att svenska företag kan upprätthålla konkurrenskraften gentemot utlandet.

Därmed kan också sysselsättningen hållas uppe.

Så lyder den ekonomiska analysen av sambandet svensk lönebildning–full sysselsättning.

Tyvärr är det inte regeringens analys.

Lönebildningen förutsätts i stället vara det nationella dragspel som fångar upp andra misslyckanden i kampen för full sysselsättning.

Det här åskådliggörs tydligast när det gäller vår höga ungdomsarbetslöshet.

De 25 procents arbetslöshet som ofta nämns är visserligen överdriven. Många av dem som bokförs som arbetslösa ungdomar är egentligen studerande som kan tänka sig att jobba någon timme i veckan, men som därmed bokförs som arbetslösa enligt de internationella definitioner på arbetslöshet som även tillämpas i Sverige.

De flesta ungdomar som går ut gymnasiet klarar sig också alldeles utmärkt på arbetsmarknaden.

Men här finns också en grupp, en stor och tyvärr allt större grupp, som lätt får betydande svårigheter att över huvud taget ta sig in på arbetsmarknaden. Det är de ungdomar som går ut gymnasiet utan kompletta betyg.

Här finns också de som aldrig ens kom igenom grundskolan med behörighet för att plugga vidare på gymnasiet.

Detta totala misslyckande för vårt allmänna utbildningssystem har i alliansens värld förts över på lönebildningen. Samma lönebildning som i avtalstider anses fungera alldeles utmärkt.

Alliansregeringens strategi för att skaffa jobb till dessa lågutbildade ungdomar är att göra det lättare för dem att anställas i en kraftigt subventionerad lågproduktiv tjänstesektor.

Och då statliga subventioner trots miljardbelopp inte anses som tillräckliga, bör också lönerna pressas ned för dessa lägst avlönade och sämst utbildade, enligt alliansen.

Bättre att sänka löner än att satsa på utbildning, alltså.

Och lönebildningen ska fungera som dragspel och parera för hur många ungdomar som inte klarar gymnasiet.

Här går en mycket tydlig rågång mellan regeringspartierna och oppositionen som åskådliggöras av å ena sidan Socialdemokraternas förslag i vårbudgeten att avsätta 20 miljarder kronor för att garantera att alla ungdomar får komplett gymnasiekompetens senast vid 25 års ålder, och å andra sidan Centerpartiets förslag att sänka ingångslönerna med 25 procent.

Om Centerpartiet och övriga regeringspartier likt ekonomerna vill inse att svensk lönebildning fungerar bra för att skapa full sysselsättning, kanske politikerna kan höja blicken till andra verkningsfulla reformer än att sänka människors löner.

Till exempel genom att stoppa förfallet av Sveriges utbildningssystem.