Stefan Löfvens regeringsförklaring markerade ett riksdagsår med en överordnad strävan att göra mittenpartierna nöjda.

När två av regeringens mest omtyckta ministrar avgår ersätts de därför med nya statsråd som är mer proffspolitiker än ideologer.

Under tisdagen blev det väldigt uppenbart vilket litet inflytande det största regeringspartiet ändå har i dagens politiska landskap.

Partiet som innehar statsministerposten.

Politik är att vilja men politik är också att förhandla. Kompromissa.

Att Stefan Löfvens regeringsförklaring därför präglas av en salig blandning av de fyra respektive partiernas specialintressen och käpphästar är i sig inte konstigt.

Det är så en politisk verklighet måste se ut när en regeringsöverenskommelse kommit till på det här sättet.

Att regeringens kompromisser med mittenpartierna är grunden för allt under den här mandatperioden blir också tydligt vid utnämningen av de tre nya ministrarna vid riksdagens öppnande.

De två statsråden som nyligen avgått, Ylva Johansson och Margot Wallström, har båda varit ideologiskt drivna, principfasta och färgstarka. De har kämpat för det de trott på och uppnått resultat.

Margot Wallström har drivit på Sverige som ett land att räkna med i utrikespolitiken med en tydlig politisk kompass och en övertygelse.

Att som första land i världen utropa sig ha en feministisk utrikespolitik är att ha ett stort mod men också ett stort ideologiskt självförtroende.

Ylva Johansson har med en genuin vilja och en tydlig ideologisk kompass drivit på stenhårt för förbättringar inom arbetsmarknadsområdet. Hon har i sin befattning framgångsrikt lyckats samordna det kanske svåraste politikområdet som finns för en socialdemokratisk minister. 

De statsråd som nu tar över och ska fylla de tidigare ministrarnas stora skor är Ann Linde, tidigare utrikeshandelsminister, och Eva Nordmark, tidigare förbundsordförande på TCO.

Båda högst lämpliga, naturligtvis. Högst kompetenta i sina respektive portföljområden och vana ledare.

Det som kanske är mest slående är att både Linde och Nordmark på skalan mellan proffs och ideologer går betydligt mer åt det förra än vad både Wallström och Johansson gjorde.

Och detta är givetvis ingen slump.

Stefan Löfvens överordnade uppgift är att hålla ihop regeringen och att säkerställa januariavtalets fortlevnad.

Att tillsätta nya statsråd som mittenpartierna respekterar och accepterar är därför av yttersta vikt.

Men det är synd att starkare ideologiska röster inte lyfts fram bara för att mittenpartierna ska hållas nöjda.

På samma sätt bör tillsättningen av Ann Lindes efterträdare Anna Hallberg på utrikeshandelsministerposten ses.

Hallberg är den stora överraskningen och kommer senast från ett statligt investeringsföretag och har haft många år inom näringslivet.

Att utrikespolitiken med Ann Linde får ett mindre ideologiskt fokus, mer riktat mot EU än mot FN och med mindre konflikthantering än handelsfrämjande är nog ingen dålig gissning.

Med tidigare TCO-ordförande Eva Nordmark blir arbetsmarknadspolitiken visserligen styrd av en som kan de fackliga frågorna, men också med syfte att inte lika ideologiskt driva socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik som Ylva Johansson.

Nordmark har trots allt i uppgift att implementera några av de mest impopulära arbetsrättsliga reformerna i januariavtalet.

Det är bra att Löfven så tydligt visar att han ärar ett avtal.

Men det vore synd om de socialdemokratiska principerna i alltför hög grad underordnas Centerpartiets och Liberalernas vilja och veto.