Arbetsgivarna inom industrin vill få in en skrivning i det nya industriavtalet som kan tolkas som att avtalet bör vara överordnat LO-samordningen för IF Metall i kommande avtalsförhandlingar.

Orden ska inte övertolkas men innebörden blir en press som mer riktar sig mot LO-samordningen än mot IF Metall.

Teknikföretagens förhand­lingschef Anders Weihe vill i dagens nummer av LO-Tidningen inte kommentera skrivningen i sig men anser att det i generell mening är viktigt att inte sluta avtal som krockar med tidigare slutna avtal.

Och det är ju helt riktigt.

Syftet med att på pränt formulera denna truism kan inte ses på ett annat sätt än att det egentligen handlar om LO-sam­ordningen.

Det Anders Weihe är orolig för är att industriavtalen blir ett golv som övriga avtalsområden bygger vidare på. Detta skulle riskera att de svenska lönerna stiger mer än i våra viktigaste konkurrentländer och därmed slår mot svenska företag i form av sämre konkurrensförmåga.

Sedan tidigare vet vi att LO-samordningens jämställdhets­potter och låglönesatsningar av Teknikföretagen lätt uppfattas som faktorer som kan driva upp lönerna över det långsiktigt hållbara.

Men genom en fungerande LO-samordning i avtalsrörelsen minskas just dessa risker.

Det grundläggande med en samordning på specifika områden mellan LO-förbunden är att krav på jämställdhet och en uppvärdering av de lägst betalda jobben ska kunna drivas inom ramen för en ansvarsfull lönerörelse.

Det är därför svårt att beskylla LO-samordningen för att orsaka att löneutvecklingen rusar i väg.

Avtalsrörelsen 2007-2008 som omfattade 2,8 miljoner löntagare på den svenska arbetsmarknaden och som utgjorde den mest samordnade avtalsrörelse som skett på tio år, slutade dessutom, när krisen slog till, i snudd på historiskt låga reallönepåslag i den svenska ekonomin.

Varken med eller utan samord­ning kan facken ta ut mer i löneökningar än vad ekonomin tillåter, men de ska naturligtvis inte heller hamna för lågt.

Men inte heller andra arbetsgivarorganisationer kan vara helt tillfreds med Teknikföretagens uttalade vilja att gå före som normgivande genom att hänvisa till industrins konkurrensutsatta läge.

För bara någon månad sedan skrev tjänstearbetsgivarna Almegas vd Jonas Milton tillsammans med Ulrika Wiklund från Almega Östergötland en debattartikel där de vill att tjänsteföretagen bör få ”visa vägen till förnyelse i den kommande avtalsrörelsen”.

Den lönebildningsmodell man förespråkar bör baseras på det enskilda tjänsteföretagets lön­samhet.

Med andra ord den rakt motsatta politiken mot den klassiska solidariska lönepolitik som LO har strävat efter och en lönepolitik som inte heller är förenlig med industriarbetsgivarnas norm­tänkande.

Även när det gäller trygghetsfrågor, eller bättre uttryckt, frågan om makt över arbetet, är det viktigt med en samordning.

Frågor som omställningsförsäkring, bättre rehabilitering, ett skarpare försvar för att ha kvar sin anställning i form av heltids- och tillsvidareanställning, är sådant som blir allt viktigare för alla LO-förbund i takt med att verkligheten urholkar anställningsskyddet.

Det finns alltså många skäl, inte minst samhällsekonomiska, till att en LO-samordning behövs även i framtiden.