fredag 25 maj 2012

Problemet är inte bara hur mycket pengar som anslås till kulturen. Problemet i dag är att kulturen har blivit marknadutsatt på alla plan, in i sitt innersta, och att förhandlingarna med offentliga myndigheter alltmer blir den plats där denna marknadsanpassning äger rum (även om kanske motståndet fortgår i de verk som presenteras). Det har skett en förändring under de senaste åren och det ville inte gubbarna låtsas om, för de är kvar i den gamla välviljan.

John Swedenmark kommenterar en debatt mellan kulturvänster och kulturhöger på Teater Brunnsgatan 4, sponsrad av Timbro (debatten alltså, inte kulturredaktörn).

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt har alltid nära till krokodiltårarna. Det är en del av hennes managementstil. I en artikel i Svenska Dagbladet, apropå en kulturpolitisk betraktelse av poeten Ulf Eriksson, undrar hon vad hon har gjort för fel. Kulturen har ju fått mer pengar!

Felet är, skulle jag vilja säga, en stenhård kommersialisering av kulturen så att den förvandlas till en vara bland andra varor, lättillgänglig för medelklasslivspusslare. Målet är att göra säljbarheten både till mål och till estetisk norm. Det som många vill ha är bra.

Och att tänka så är motsatsen till kulturpolitik. Ett hån mot folkbildningstraditionen. Det är att sätta bocken till trädgårdsmästare.

John Swedenmark

I brist på kulturpolitisk diskussion överhuvudtaget författade jag ett par rader som gör nedslag i det allmänna läget och föreslår en satsning på kritiker och folkbildare som kan öka de konstnärliga verksamheternas status och få dem att bli mer tagna på allvar.

Det är mer ett diskussionsinlägg än den slutgiltiga heltäckande sanningen

Det som sticker i ögonen mest när man läser kulturbudgeten är att småpengar, oftast en miljon här och en där, används som nådegåvor för att skyla över den enorma bristen på mening och ambitioner.

Alla Gävlebor som vill kan få ett ex av Agnes von Krusenstjernas roman Fattigadel, som utspelas i ett klassuppdelat Gävle förr i tiden. Crister Enander rapporterar från ett ovanligt, lyckat läsprojekt.

Ett nytt avtal mellan Författarförbundet och Norstedts förlagsgrupp visar vägen till rättvisa villkor på en flexibel bokmarknad, som numera inte bara handlar om böcker.

”Tänk att Moderna Museet inte skulle ha tillåtelse att köpa in nya konstverk och göra utställningar med dagens konstnärer – för att man då konkurrerar med privata gallerier. Exakt så ska skivmärket Caprice fungera.”

Bengt Eriksson gör en kulturpolitisk djupanalys av vad som är kvar av Rikskonserter och av den statliga musikpolitiken. Och bifogar en Spotifylista med highlights ur Caprice utgivning.

Ännu en facklig förhandling har strandat. Den om ersättningen till författarna per bibliotekslån, en ordning som ligger till grund för att det överhuvudtaget är möjligt att vara författare-översättare-illustratör annat än som hobby.