Martin Klepke webbledartopp

De senaste decennierna har antalet dödsolyckor på arbetsplatser minskat kraftigt.

Och det låter ju bra.

Men det finns ett stort aber: Skillnaden i olyckstal är stor mellan de arbetsplatser där det finns kollektivavtal och de utan.

Vi minns höstens svåra olycka vid Fortums bygge i Hjorthagen i Stockholm. Två döda och en svårt skadad. Arbetsplatsen saknade kollektivavtal.

Vi minns en rad andra av de svåraste och mest tragiska olyckorna under senare år. Till stor del på arbetsplatser utan kollektivavtal.

Det kanske är för tidigt att prata om trendbrott när nu antalet dödsolyckor förra året faktiskt återigen ökade.

Men faktum kvarstår att andelen dödsolyckor på arbetsplatser utan kollektivavtal nu är såpass mycket högre än på arbetsplatser med kollektivavtal att dödstalen åter riskerar att vända uppåt om andelen arbetsplatser utan kollektivavtal ökar.

Naturligtvis betyder även lagstiftningen mycket. Det är hög tid att lägga ett större legalt ansvar på huvudentreprenören för de arbetsvillkor som råder hos underleverantörerna.

Det är också viktigt att regeringen bygger upp en fungerande arbetsmiljöforskning igen och skärper arbetsmiljölagstiftningen.

Betydligt fler arbetsolyckor måste också drivas i domstol.

Det finns en skepsis mot att driva arbetsolyckor i domstol helt enkelt för att de just ses som olyckor, som ingen egentligen har ansvar för.

Men genom att låta rättsväsendet klart och tydligt slå fast just detta, vem som bär ansvaret, så finns också förutsättningarna för en förändring.

Men trots alla dessa övriga nödvändiga förändringar får vikten av kollektivavtal inte underskattas. Svenska kollektivavtal måste gälla för alla på svenska arbetsplatser, för vår säkerhets skull.

I en hearing på fredagen om arbetsolyckor, ordnad av IF Metall och Byggnads, var näringsdepartementets statssekreterare Josefine Boman snubblande nära att konstatera just detta, kanske mer än hon själv menade, när hon utsåg facklig närvaro på alla arbetsplatser som ett medel för bättre säkerhet.

Men facklig närvaro på arbetsplatsen kräver kollektivavtal, inte bara ”kollektivavtalsliknande villkor” eller andra konstruktioner.

Som statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet vet Josefine Boman naturligtvis hur känsligt detta är.

Det pågår en livlig debatt inom EU om vilka krav på kollektivavtal som egentligen kan ställas när det gäller offentlig upphandling eller när utländska företag arbetar i Sverige.

För facken måste kraven på ordentliga kollektivavtal ändå alltid ligga i första rummet, och med Josefine Bomans välvilliga yttrande får facken förhoppningsvis medhåll av regeringen.