Det svenska samhället har förändrats. Polariseringen i arbetslivet ökar, det vill säga jobben med de högsta och näst högsta lönerna såväl som jobben med de lägsta lönerna blir fler.

Däremot minskar industriarbetarklassen och de lägre tjänstepersonerna.

Den här polariseringen speglas också i att män och personer med svensk bakgrund dominerar i de skikt på arbetsmarknaden som tjänar bäst och som därtill har kapitalinkomster medan kvinnor och personer med utländsk bakgrund är de som tillsammans med ungdomar dominerar skikten med lägst löner och ofta mer skulder än tillgångar.

Med andra ord formas den växande arbetarklassen i Sverige genom erfarenheter från omsorg i den offentligt finansierade vården och den växande privata servicesektorn, dominerad av kvinnor och rasifierade arbetare.

I en ny rapport identifierar jag en alltmer rasifierad arbetarklass och speciellt ett växande skikt av arbetarklassen som domineras av personer med utländsk bakgrund, eller personer som rasifieras, både kvinnor och män, och som har de sämsta lönerna och de värsta arbetsvillkoren.

Även om bilden inte är svartvit håller Sverige på att utvecklas allt tydligare till ett land där klass kan läsas ut av var man är född, av din religion och hudfärg.

Den här utvecklingen syns också inom arbetarklassen när man ser på fackligt medlemskap. Utlandsfödda är i mindre grad medlemmar av facket och andelen sjunker snabbare.

Samtidigt synliggörs arbetsmarknadens segregering och skiktning i att det numera finns två fack, som organiserar arbetare inom privat service med låga löner och prekära arbetsvillkor, där mer än hälften av medlemmarna har utländsk bakgrund.

Den här utvecklingen, som riskerar att förstärkas genom förslag på fler jobb med ännu lägre löner, skapar grund för ett tudelat och ojämlikt samhälle.

För de aktörer som vill motverka en utveckling där arbetslivet och i förlängningen samhället dras alltmer isär krävs det aktiva åtgärder.

Det finns åtminstone tre möjliga inriktningar på dessa åtgärder som kan kombineras. Det ena är att generera fler jobb genom en infrastrukturell investeringspolitik, något som skulle lösa flera andra samhällsproblem.

Det andra är att bygga ut möjligheten för utbildning i olika former, utbildningar som riktar in sig på bristyrken, kompletterande såväl som uppkvalificerande utbildningar. Men detta räcker inte.

Ska klyftorna minskas krävs även en antirasistisk politik. Den tredje och kanske svåraste inrikningen är att ta rasism och diskriminering på allvar.

I en tid där riksdagens extremhögerparti målar ut invandring och invandrade som det viktigaste hotet mot Sverige, och där allt fler partier börjar stämma in i kören, är det centralt att komma ihåg att diskriminering och rasism är verkliga fenomen som sargar Sverige, och att populistiska utspel där invandrare och invandring görs till problemet inte kommer att hålla ihop Sverige och minska klyftorna.

Det behövs politiska aktörer som vågar erkänna det som forskning gång på gång belagt – att personer med utländsk bakgrund, vad som i rapporten benämns rasifierade arbetare, utsätts för en mängd olika former av diskriminering i arbetslivet och samhället i övrigt, och att grunden för detta är direkt eller indirekt rasism.

För arbetarrörelsen, med den stolta devisen av att vilja representera arbetarklassen, krävs en högre grad av medvetande om hur dagens svenska arbetarklass ser ut.

Det skulle skapa ett medvetande om behovet av att driva klasspolitik än starkare tillsammans med feminism och även antirasism.

En fackföreningsrörelse som inte kombinerar klasspolitik med feminism och antirasism är inte längre representativ för dagens svenska arbetarklass.

Det behövs politik, praktiker och representation inom fackföreningsrörelsen, i kollektivavtalsföhandlingar med arbetsgivare och i den allmänna samhällspolitiska debatten som tydligt arbetar med kunskapen om hur arbetarklassen ser ut, och med förståelsen av att en antirasistisk politik och praktik är ett sätt att hålla ihop och förbättra villkoren för arbetarklassen.

Bara så byggs solidaritet på riktigt.