Susanne, 28 år, har aldrig haft ett riktigt jobb.

Sedan gymnasiet har hon varit omväxlande arbetslös och sjukskriven.

Med andra ord är Susanne en typisk lat arbetslös som har sig själv att skylla och som parasiterar på sin omgivning, åtminstone om vi får tro Kanal 5:s nya serie Jobbjägaren.

Alla kan ju få jobb, upplyses vi om i programmet, om de bara anstränger sig lite.

Andra kritiker har redan kallat programmet för en ny nivå på ”förnedrings-tv”.

Ett mer rättvist namn vore ”megafon-tv” eftersom budskapet verkar vara ett beställningsjobb direkt från regeringskansliet.

Det är ju så mycket lättare att skära ned på ersättningsnivåer, sjukpenning och a-kassa, om regeringen kan plantera bilden av att dagens arbetslösa och sjuka har sig själva att skylla.

Den som är lat och bortskämd behöver ingen medkänsla.

Men bakom denna samsyn
mellan Kanal 5 och regeringskansliet står inte heller någon omtanke om ”oss andra”, vi som arbetar.

Dels är den arbetande människan bara en annan sida av den sjuka människan eller den arbetslösa människan. Det är inte en speciell sorts varelser.

Men framför allt skapar sänkta ersättningsnivåer en nedåtpress på löneutvecklingen.

Det är nämligen svårt att i avtalsrörelsen driva krav på rättvis fördelning mellan vinster och löner när det finns sjuka och arbetslösa som måste ta jobb till underbudslöner för att över huvud taget kunna överleva.

Men för att kunna sänka ersättningarna och därmed sätta igång denna press på lönerna, måste regeringen dela folket i ett ”vi” och ”dom”, och här agerar Kanal 5:s Jobbjägaren som en duktig megafon genom att hänga ut utsatta familjer som skräckexempel.