Statskuppen i juni 2009 beskrevs som ”gammeldags”. Militärerna som trängde in i den folkvalde presidenten Manuel Zelayas hem var tungt beväpnade. 

– De sade att de hade order att döda mig men inte ville, de föredrog att föra mig ut ur landet i stället. Det är därför jag lever, berättade expresidenten när jag några år senare träffade honom i hemmet i  huvudstaden Tegucigalpa.

Jag var ganska färsk som utrikeskorrespondent och hade sett fram emot mötet som jag planerat att skryta om i sociala medier.

Vi hade fått höra att Zelaya, som bojkottade inhemska journalister, väldigt gärna ville träffa oss eftersom vi kom från Norden. Att vi skulle få en hel förmiddag, gå husesyn och titta på kuppnattens kulhål i väggarna. Han skulle spela gitarr för oss. Jag skulle få prova hans berömda cowboyhatt!

När Zelaya, efter lång väntan, slutligen tog emot fick vi 20 minuter med en uttråkad proffspolitiker som sällan lyfte blicken från sin mobil. Han duckade vissa frågor, suckade åt andra, svarade slentrianmässig på några. Han hade inte ens med sig hatten.

Vi skulle få en hel förmiddag, gå husesyn och titta på kuppnattens kulhål i väggarna. Han skulle spela gitarr för oss. Jag skulle få prova hans berömda cowboyhatt!

Ganska mycket var vänsterpopulistisk propaganda, ganska mycket var självgott. Men i åtminstone ett avseende verkade expresidenten ha rätt: Det mesta hade gått åt skogen för Honduras sedan han kuppades. 

Medan polis och militär slog ned ett folkligt demokratiuppror såg kartellerna sin chans att koppla greppet om den transamerikanska kokainhandeln. Mångmiljardinkomsterna från smugglingen födde våldsamma konflikter. Under några år var Honduras världens farligaste land, med högre dödstal än flera krigszoner. 

När begreppet ”bananrepublik” myntades var det Honduras som åsyftades. En ekonomisk lydstat till USA dominerad av utländskt ägda fruktjättar. I dag har bananrepubliken muterat till en narkostat. 

Den 28 november går Honduras till val. Startfältet tunnades precis ut en aning när presidentkandidaten Santos Rodríguez greps misstänkt för att ha tvättat knarkpengar.

Den sittande presidenten Juan Orlando Hernández – vars bror i våras dömdes till livstids fängelse i USA – påstås också ha fyllt fickorna. Nationalistpartiets Nasry Asfura, som står Hernández nära? Korruption och pengatvätt. Liberala partiets Yani Rosenthal? Avtjänade precis ett fängelsestraff för knarkbrott.         

Kvar finns Xiomara Castro. Hennes löften om välfärdssatsningar lockar de fattiga och hon uppvaktar aktivt landets fackföreningar. Men hon är hustru till Manuel Zelaya, och senast Honduras hade en vänsterpresident slutade det i statskupp.