Martin Klepke webbledartopp

Det normala sättet att rädda en fisk som strandat är att bära tillbaka den till havet.

Den så kallade trojkans krav på Grekland kan dock mer liknas vid att sparka en döende fisk längre upp mot skogen.

Trojkan, som består av Euro­länderna, Internationella valutafonden och ­Europeis­ka centralbanken, de tre instanser som har stora krav på Grekland, har lovat skjuta till ytterligare 7,2 euro till den grekiska staten för att landet ska klara av att betala räntor och lån som förfallit.

Det kan tyckas vara storsint men i gengäld kräver trojkan att Grekland senast 2018 ska gå med 3,5 procent plus i sin statsbudget.

Att bjuda med armbågen är ett milt uttryck för denna gest av spelad storsinthet.

Att tillmötesgå trojkans krav skulle nämligen enligt engelska Financial Times innebära att grekisk tillväxt skulle falla med ytterligare 13 procent. Skulden blir därmed i stort sett omöjlig att någonsin betala tillbaka.

Och landet sparkas ytterligare en rejäl bit bort från det räddande havet.

Den grekiska arbetslösheten är i dag drygt 25 procent och ungdomsarbetslösheten drygt det dubbla.

För att klara trojkans krav skulle arbetslösheten öka kraftigt.

Man kan lyfta fram Grekland som ett oansvarigt land som inte vill kännas vid de lån som faktiskt undertecknats. Man kan också se det som att den nuvarande vänsterregeringen inte medvetet vill leda sitt lands invånare in i total misär.

Det är alltså inget moraliskt förfall som får Grekland att säga nej till de extrema besparingskraven. Det är ren självbevarelsedrift.

Den vinkel vi oftast läser om i Sverige är om Grekland ska lämna eurosamarbetet.

Men eurosamarbetet är av underordnad betydelse i ett land som redan slagits till ekonomisk bottenkänning. För en ansvarsfull regim gäller det i stället att orsaka minst skada och se till att så många greker som möjligt kan försörja sig och har ett jobb att gå till.