Det var inte längesedan Ebba Busch Thor (KD) skrev i Aftonbladet om att det nu fick vara nog med menskonst.

Konstnären och serietecknaren Liv Strömquists konstverk i Stockholms tunnelbana hade redan väckt debatt och Kristdemokraternas partiledare skulle förstås inte vara sen med att bygga upp nidbilden av en vänsterfeminist som inte tar de stora jämställdhetsfrågorna på allvar. 

I själva verket bidrog Busch Thor i sin fulla ignorans till precis det en samtidskonstnär som Strömqvist vill uppnå.

Menskonst och reaktionen på densamma säger nämligen något essentiellt om vår nervösa och bildningsfattiga samtid. 

Samtidskonstens existens bygger på provokationen och vilka frågeställningar som utvecklas när man gör avkall på traditionella och estetiska värden.

Genom Busch Thors debattartikel får vi en utmärkt spegling av den tid vi lever i. 

När nu få andra tycks vilja ta samtidskonsten i försvar, är det hög tid att uppvisa vart vi socialdemokrater står

Lawen Redar

Tiden då politiker utnyttjar missaktningen mot samtidskonsten, framför försvarandet av den konstnärliga friheten.

Det är värt att påminnas om att det inte alltid har sett ut såhär. 

Otvetydigt har demokratiska partier stått på den konstnärliga frihetens sida.

I en europeisk kontext växte samstämmigheten efter Berlinmurens fall. Aldrig igen skulle museer och konsthallar beordras att ta ner verk. 

Aldrig igen skulle politiken instruera eller censurera konstnären. 

Det ska dock understrykas att Busch Thor aldrig uppmanat till instruktion eller censur, hon har bara klappat kritiker medhårs. 

Men frågan är hur hon förhåller sig till dem som vill gå längre?  

I Sölvesborg har samstyret tagit fram 220 punkter som ska realiseras denna mandatperiod.

Punkt 200 anger att konsten som köps in i kommunen ska vara ”tidlös och klassisk” och sättas framför ”utmanande samtidskonst.” 

Ordförande för fritids- och kulturnämnden Rolf Hans Berg (SD) bekräftar i Kulturnyheterna att det som ska köpas in ska ”tilltala flertalet medborgare.”

Självklart är det trevligt om konsten och kulturen tilltalar flertalet. Inte minst i ett land som under allt för lång tid misslyckats med den kulturella delaktigheten och bildningen. 

Enligt kulturjournalisten Jan Gradvall vill franska affärsmän inte äta lunch med svenska motsvarigheter på grund av bristen på bildning. Svenska affärsmän läser inte romaner och ser varken konstutställningar eller teaterföreställningar. 

Det ska dock tilläggas att Sverige inte står ensamt om detta.

Menskonst och reaktionen på densamma säger nämligen något essentiellt om vår nervösa och bildningsfattiga samtid

Lawen Redar

I Danmark krävdes det ett statsbesök av Emanuel Macron för att den dåvarande statsministern Løkke Rasmussen skulle besöka det kungliga biblioteket i Köpenhamn.

Men konsten får inte begränsas till att vara tilltalande. Då finns risk för att vi enbart får konsumtionskultur som levererar marknadsestetik. 

Den radikala estetiken som handlar om det offentliga och det icke kommersialiserade, det som vågar utmana demokratin och som använder yttrandefrihetens gränser.

Vad ska hända med den?    

Tynar försvaret bort av den konstnärliga friheten och den kulturpolitiska principen om att politiken ska hålla en armlängds avstånd från att styra konstens innehåll, riskerar vi att sätta demokratiskt illiberala prejudikat. 

Gränsen till förbud står inom konstens område alltid nära. Därför är det upp till demokratiska partier att bidra till en vital debatt. ”But trying to ban art is the work of facists”, heter det.  

När försvaret av den konstnärliga friheten håller på att tyna, är det hög tid att uppvisa vart vi socialdemokrater står. Vi står upp både för samtidskonsten och menskonsten, men främst principerna bakom dess existens.

Liv Strömquist, fortsätt med det du gör.