Efter att ha misslyckats med att få in Sverige i euron på demokratisk väg försöker nu marknadsliberaler andra metoder.

”Jag ser inget behov av en ny folkomröstning om euron” säger Liberalernas ordförande Johan Pehrson. 

I en debatt i TV4 Nyhetsmorgon (14/9) tog även Timbros nya chef PM Nilsson av sig masken.

Han hade pratat med valutahandlare som sa att kronan skulle kollapsa när som helst, så nu måste vi skynda in i euron. Ingen vits att tillfråga de otvättade massorna. 

PM Nilsson bekänner färg

Nyliberaler tror inte på demokrati i ekonomiska frågor. De tror att de själva vet bäst. Framförallt vill de inte att de folkvalda ska ha några verktyg för att minska arbetslösheten: inte devalvera valutan, inte sänka räntorna, inte låna pengar hos centralbanken. Därför är euron perfekt.

Det enda verktyg den tillåter om det blir kris är en så kallad ”intern devalvering”: det vill säga lönesänkningar.

Som urholkar köpkraften och bara får arbetslösheten att öka ännu mer. Det ska alltid stå en reservarmé av arbetslösa redo att ta ditt jobb om du klagar.

”Vi hade inte en folkomröstning om guldmyntfoten” säger PM Nilsson. Det stämmer. Guldmyntfoten kunde inte överleva i en demokrati. Folk accepterade inte de åtstramningar som den utkrävde. Därför kollapsade den på 1930-talet och drog världsekonomin med sig, och gav nazisterna makten i Tyskland. 

Elitism hotar demokratin

Tack och lov hade Sverige på den tiden en socialdemokratisk regering som visste att använda manöverutrymmet som uppstod efter guldmyntfotens fall till att bygga en välfärdsstat med full sysselsättning. 

Man förstår att Pehrsons och Nilssons elitism är tilltalande för sin målgrupp: högutbildade högerväljare som tror att de är smartare än andra. Som pratar med valutahandlare och spekulatörer, och vet hur ekonomin funkar. 

Elitismen vore mer tilltalande om de styrande eliterna visste vad de gjorde. Under eurokrisen leddes till exempel den europeiska centralbanken – som skulle få vetorätt över svensk ekonomi om vi gick med i euron – av en av de mest inkompetenta människorna i världshistorien, Jean Claude Trichet. 

När räntorna skenade i Europa satt han och såg på utan att lyfta ett finger.

Tittar man på ekonomiska beslutsfattare i Sverige under de senaste 40 åren framstår ett genomgående tema: förvirring. De hade inte en susning om hur de skulle hantera den världsekonomiska utvecklingen.

Desperat sökte de efter något att klänga sig fast vid: en fast växelkurs, en självständig centralbank, ett finanspolitiskt ramverk, euron – allt som kunde minimera deras eget ansvar att fatta beslut. Man ville binda sig vid masten, vid ankaret, vad som helst för att slippa navigera själva.

Kulturkrig som avledningsmanöver

Nyliberaler vill inte att svenska staten ska sätta räntan på sina lån. Det ska ske på Wall Street, i Frankfurt, eller hos konstiga tyska domstolar som tror att vanliga centralbanksoperationer leder till hyperinflation.

När statsbudgeten inte längre är under demokratisk kontroll kan väljarna sedan bråka om kusinäktenskap eller koranbränningar eller andra kulturella frågor, medan de viktiga frågorna avgörs någon annanstans.

Syftet med demokrati är inte att folket alltid vet bäst. Det är att eliter alltid lider av grupptänk och hybris, och att någonting behövs för att hejda dem när de drar i väg med sina galna idéer.

Demokrati är en radikal kraft, men den har också konservatismens trygga drag: förmågan att tänka efter innan man tar förhastade beslut. Att rätta till misstag. Att inte riva ner och förstöra saker innan man funderar på om de fyller en funktion. Det är värt att försvara.

  • Max Jerneck
    samhällsekonomisk utredare Katalys