Fördelningsprofilen är bra och de tio miljarder kronor som ska gå till kommunernas välfärd är snudd på nödvändiga. Men var tog alla satsningar på bostäder och infrastruktur vägen?
Vägar och järnväg utlovas visserligen 13 miljarder kronor. Men merparten av detta läggs från 2018 och framåt. I ett läge där snart varje tåg får krypa fram över rälsen för att inte orsaka urspårningar behövs dessa satsningar nu.
Svensk industri måste kunna förlita sig på att leveransvägar fungerar och en satsning på infrastruktur skulle dessutom ge en välbehövlig jobbinjektion.
En ordentlig satsning på infrastruktur är det jobbpaket som just nu behövs.
Detsamma gäller bostadsbyggandet.
Visst har byggtakten ökat sedan de rödgröna kom till makten, men bostadsminister Peter Eriksson måste se till att öka den ännu mer. De rödgrönas plötsliga fokus på att i stället ändra regelverk som strandskydd och bullergränser andas mer blocköverskridande förhandling än en vilja att bygga nytt.
Det skulle också behövas en tydligare satsning på upprustning och hållbarhet i miljonprogramsområdena.
Rutbidraget byggs dessvärre ut som en eftergift till Miljöpartiet, trots att rutbidrag hittills mest fungerat som bidragskran till höginkomsttagare utan att ge några nya jobb.
Men inom välfärden är de nya tio miljarder kronorna som tillförs kommunerna som en bestående nivåhöjning av bidragen mycket viktiga. I ett läge där välfärden eftersatts i åtta år är det viktigt för att få tillbaka tron på en generell och skattefinansierad välfärd.
Att yrkesvux byggs ut mer än vad som tidigare sagts är utmärkt i ett läge där svensk arbetsmarknad står inför mycket stor missmatchning med en allt större brist på arbetskraft inom många yrken.
Och som Arbetets ledarsida tidigare skrivit är också budgetens satsningar på nyanlända mycket bra. Här finns en klar strategi som utgår ifrån att få folk i arbete i stället för att, som Alliansen, med en ständig låglönepropaganda använda flyktingarna för att driva en politiks agenda i stället för att skapa jobb.
