En arbetsbänk i plåt lik miljoner andra arbetsbänkar världen över. Småbucklig, avskavt grönmålad. Och ovanligt tom – ren från alla spår av arbete förutom skavankerna.

Det är bara det att den har tillhört en Nobelpristagare och därför (nästan) släppts in på Nobelmuseet i Gamla stan.

När Lech Walesa var elektriker på Leninvarvet i Gdansk, innan han blev ledare för den fria fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet) utgjorde det här hans vardagliga arbetsplats.

Nu hänger bänken en meter upp i luften. Och den genomborrar fönstret på ett sådant sätt att den befinner sig lika mycket utanför som innanför.

Som en bild av det oerhörda. Som någonting som egentligen inte är möjligt. Som ett ögonblick som upphäver tillvarons naturliga ramar: tyngdlagen, gränsen mellan insida och utsida, kroppsarbetarnas underordning i samhället…

Solidarnosc organiserade 1980 omfattande protester och strejker i Polen, men förbjöds när undantagstillstånd infördes. Man fortsatte verka underjordiskt och ställde i det första fria valet 1989 upp som parti och fick större delen av rösterna. Lech Walesa utsågs året därefter till president, ett ämbete han innehade i fem år.

Under den tiden förvandlades Polen till en marknadsekonomi, och Walesas konservatism har med åren blivit allt tydligare, inte minst hans inställning i familjepolitiska frågor.

Han är således en omstridd figur, redan i sig själv ett monument, och inte alls en självklar kandidat för ett ultramodernt konceptkonstverk.

Norska stortinget var som vanligt snabba på hanen och gav honom fredspriset redan 1983. Det är därför han hör hemma på Nobelmuseet, som gjort det till sin uppgift att presentera pristagarnas insatser genom utställningar, seminarier och pedagogiska montrar.

Dit kan man alltså gå både för innehållets skull – för att begripa vetenskapliga upptäckter, litterära mästerverk och politiska insatser – och för pedagogikens skull, därför att museet sätter en ära i att göra det svåra och specialiserade gripbart för en större allmänhet.