Nya numret av Tidskrift för litteraturvetenskap innehåller flera artiklar som är oundgängliga för diskussionen om arbetarlitteratur och hur man läser med klassperspektiv.
(1)
Människans storhet i nedskärningarnas land
10 november
Daniel Suhonen, redaktör för Tiden, höll följande tal till Johannes Anyuru på Stig Sjödin-dagen den 9 oktober 2011. ”Jag tycker ingen bättre än han kunde fått detta Stig Sjödinpris i år. Ett val som också visar att juryn sett bortom fernissan och tänkt vad arbetarlitteratur faktiskt är. Inte hur den borde se ut, mallat i en annan tid, allt svårare att applicera på dagens verklighet.”
”Vi bryta alla mark”
8 november
Arbetarlitteratur. Åke Johansson, konduktör, författare och ordförande i Föreningen Arbetarskrivare höll en föreläsning vid seminariet Boken På Arbetsplatsen, på Runöskolan sista veckan i oktober. Det börjar hos pionjären Karl Östman och slutar med en undran om varför det finns så få forum för berättelser ur arbetslivet numera.
En fotnot full av klasshysteri
Berättaren Johan i Torbjörn Flygts roman Outsider öser på med tidstypisk rekvisita och klassmarkörer så till den grad att man måste läsa boken med skyffel istället för med tesked, skotta sig fram mellan de verkligt laddade passagerna. John Swedenmark karakteriserar detta som ett fall av klasshysteri och söker förgäves svar på frågan inför vem han berättar. Särskilt intressant blir en fullkomligt omotiverad fotnot.
Olika falla ödets lotter
2 september
Mats Myrstener funderar över varför Eyvind Johnson blev världsberömd medan nästan ingen bryr sig om Rudolf Värnlund. Jo, Jimmy Vulovic har ju faktiskt skrivit en intressant avhandling om honom.
Konsten att lyckas
29 augusti
Mats Myrstener tar Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund som utgångspunkt kring en fundering kring vad det är som skapar framgång och berömmelse.
Franskt arbetslivsreportage
11 maj
”Jag startar det program i datorn som väljer platsannonser som matchar min profil: huvudsakligen städning, lite försäljning, säsongsarbete; kort sagt alla platsbankens okvalificerade jobb. Vissa dagar är det inte fler än ett tjugotal i hela Basse-Normandie. Mina favoriter är de där det står ’ingen erfarenhet krävs’; de inger mig känslan av att dörrar låses upp och att något blir möjligt. Det förekommer nästan aldrig. Nu är det flera dagar sedan jag såg ett erbjudande om heltidsjobb, om tillsvidareanställning eller om lön över miniminivå. En arbetsförmedlare förklarade för mig att det är normalt. ’Den sortens anställning finns helt enkelt inte längre i er bransch. Snart finns det kanske inte längre någonstans. Det vet man inte.’”
