Fredagens rapport om det rättsliga läget kring begränsning av vinstuttag kan bli ett tungt argument för förbudssidan.

Trots att rapportförfattaren själv förespråkar en medelväg visar studien nämligen att det juridiskt sett inte finns några hinder alls för att införa ett totalförbud mot vinstuttag ur skattefinansierade verksamheter som vård skola och omsorg.

Beslutet blir därmed rent politiskt.

Rapporten är skriven av Ardalan Shekarabi, doktorand i juridik och känd profil inom det socialdemokratiska partiet. Det är en ordentlig kartläggning av vad som skulle bli de rättsliga följderna av olika typer av vinstbegränsning.

Hans rapport mynnar ut i tre alternativ som kort kan beskrivas som 1, Dagens system kombinerat med ett starkare krav på kvalitet, 2. Vinstuttag begränsas genom nya regler och tak för vinstuttag och 3. Vinstuttag förbjuds och bara non-profitföretag blir i princip tillåtna att driva offentligt betalda välfärdstjänster.

Shekarabi själv förespråkar en kombination av dessa tre linjer men rapporten visar också att de är möjliga var och en för sig.

Och det är intressant.

Det innebär att EU:s tvingande regler inte sätter käppar i hjulet får någon av lösningarna, vilken man än väljer.

Det är därmed fullt möjligt att, som en socialdemokratisk utredning föreslog i våras, ge kommuner och landsting vetorätt vid offentligt upphandling och att bara låta non-profitföretag lämna anbud.

Här finns redan två vägledande domar genom EU och EFTA som slår fast spanska regioners rätt att kräva non-profit företag som utförare.

Även att gå steget längre och enligt steg 3 helt förbjuda vinstsyftande företag är alltså också möjligt. Det finns i dag en mängd länder med detta förbud, enlig Shekarabi.

Varför vill då Ardalan Sherkarabi inte gå fullt ut i det slutförslag han lägger fram? Och gå den allmänna opinionen till mötes, som ju enligt alla undersökningar vill att skattepengar ska gå till välfärd och inte föras ut i vinster?

Huvudanledningen till Shekarabis ovilja är att Sverige i internationell jämförelse gått så mycket längre än så gott som alla andra länder på denna jord när det gäller privat drift av skattefinansierad verksamhet.

Den enorma överföring av skattemedel som det senaste decenniet har skett från skattebetalare till privata välfärdsföretag är alltså så stor att det är svårt att rulla historien tillbaka.

Ändå är det svårt att se varför det skulle vara omöjligt.

Visserligen skulle det bland de vinstsyftande välfärdsföretagen med all säkerhet bli ett ramaskri som i storlek motsvarar den vinst man i dag gör av våra skattemedel.

Det vill säga ett fullständigt gigantiskt ramaskri.

För första gången sedan löntagarfondsdebatten kommer vi säkert att få se företagare ute på gatorna, i försök att piska upp en ny stämning lik den som 4:e oktoberrörelsen försökte stoppa löntagarfonderna med.

Men samma gigantiska överföring pågår just nu från våra skattepengar till privata företag.

Att ta tillbaka våra egna pengar kan aldrig vara etiskt eller moraliskt felaktigt.

Det är här politiken kommer in.

Och politik är som bekant att vilja.

Visionen och ambitionen måste ställas högre än att backa inför faktum att situationen nu en gång är som det är.

Arbetarrörelsens företrädare har i alla tider velat förändring och inte acceptans när det gäller missförhållanden.

Det är så vi fått kvinnlig rösträtt och rimliga semestrar.

Ardalan Shekarabis rapport visar att det rättsligt är fullt möjligt att förbjuda vinst och ta tillbaka de skattepengar som nu förs över till välfärdsföretagen.

Resten är politisk vilja.