Samtidigt är 46 procent av de LO-anslutna kvinnor, alltså borde två av ledningsgruppens fyra personer vara kvinnor.

Det är naturligtvis ett misslyckande, även om det borde ha varit ett minst lika stort misslyckande efter förra kongressen då två av de tre i ledningen, (alltså 67 procent) var kvinnor.

Och med risk för att vara fullständigt politisk inkorrekt frapperas jag över det faktum att kommentarer så här en dag efter att valberedningens förslag presenterats så gott som helt naglat fast vid könsfördelningen.

I turerna runt vilka som skulle nomineras till LO:s ledning florerade namn på kvinnor som fullt ut har kompetensen att ingå i LO:s allra hösta ledning.

Så visst finns kvinnor med kompetens till posterna, och att inte kunna finna en jämn könsfördelning är som sagt ett misslyckande.

Men en mängd andra kommentarer bör den snart valda LO-ledningen också få i sitt knä.

Konflikterna före och under vinterns avtalsrörelse har varit uppenbara. Det är ingen hemlighet att det också avspeglat sig i svårigheterna att finna en ny ledningsgrupp.

Hela förslaget om hur LO:s nya ledning ska se ut presenterades först tre dagar före kongressen, vilket är en tydlig indikator på svårigheter.

Att räkna en, två, tre när det gäller män och döma ut hela ledningsgruppen som gubbig är i och för sig ett rakt konstaterande,  det får många medhåll och det ligger i tiden, men det är samtidigt att göra det enkelt för sig och är knappast konstruktivt.

Det som nu är intressant är hur LO:s nya ledning i kampen för en bra lönebildning ska skapa en solidaritet mellan LO:s ingående förbund och strukturera förbundens gemensamma kamp mot osakliga löneskillnader på svensk arbetsmarknad, de osakliga löneskillnader som främst drabbar kvinnor.

Så sent som i fredags presenterade Arbetets ledarsida en genomgång av Statistiska Centralbyråns siffror om försäljningen inom restaurangbranschen.

Genomgången visar att försäljningsökningen i restaurangbranschen stannat av efter att krogmomsen sänktes i stället för att ge en skjuts uppåt.

En orsak är naturligtvis att många krögare inte alls sänker priserna när de får sänkt moms. I stället använder de momsstödet för att öka sin vinst.

Det är i linje med det som regeringens Finanspolitiska råd också säger, att krogmomsen mer får ses som ett branschstöd.

Och det är väl alltid roligt att få en massa pengar i stöd, även för restaurangägare, men några nya jobb skapas ju inte.

Rådet varnar också för att fler branscher ska bli sura och vilja ha samma stöd för att öka sina vinster.

Det är en helt legitim önskan. Många företag i en rad branscher skulle ju inte ha något emot att kunna öka sina vinster med hjälp av våra skattepengar utan någon större motprestation – på samma sätt som de företag som i dag lever av skattefinansierade bidrag till rut, rot och hela vår välfärdssektor med skattefinansierad privat vård, skola och omsorg.

Trots att alliansen traditionellt placeras närmare näringslivets tal om marknadslösningar i sin ekonomiska politik står det alltmer klart att det kapitalistiska systemet med fri konkurrens på lika villkor mellan oberoende förtag är på väg bort under Reinfeldts och Borgs styre.

I stället tvångsöverförs miljarder till företagen av de skattepengar som alla arbetande måste betala.

Stridsropet ”Det måste löna sig att arbeta” borde följas av det realistiska ”… för då kan vi ge dina inbetalade skatter till företagsägarna”.

Om dina skattepengar går till socialförsäkringssystem, undervisning, sjukförsäkring, nya vägar eller pensioner är det du själv som drar nytta av dina egna skatteinbetalningar när du eller din familj växer upp, blir sjuk, arbetslös eller gammal.

Att skattepengar i stället går till vinster, och i många fall förs utomlands, är en grav misshushållning med människors vilja att betala skatt.

Som forskaren Stefan Svallfors flera gånger har visat har svenskarnas en stark vilja att betala skatt, men det är under villkor att de också känner att de får någonting för de skattekronor de betalar.

Regeringens eget finanspolitiska råd har under de få år det funnits hunnit sätta sig i respekt i de flesta läger.

Resonemangen är baserade på fakta och även de som inte alltid håller med om alla förslag på framkomliga ekonomiskpolitiska vägar ser att den verklighetsbeskrivning som presenteras är väl underbyggd och faktabaserad.

I år har fler personbyten skett i rådet men det känns uppfriskande att den nya konstellationen uppenbart vill fortsätta på samma väg som tidigare.

Det stod klart när Lundins bolagsstämma i går  röstade ned ett förslag om en intern utredning inom företaget.

Förslaget, som fördes fram av Folksams utmärkta ägarrepresentant Carina Lundberg Markow, var tänkt att undersöka vad som egentligen hände när företaget jagade olja i Sudan. Det var under den tid då hela byar fördrevs och milisgrupper genomförde massavrättningar.

Men familjen Lundin, som kontrollerar 60 procent av rösterna på stämman spjärnade aggressivt emot alla former av utredning.

Locket på! Allt ska döljas! är uppenbart ägarmajoritetens måtto.

Folksams hårdföra linje att få alla papper på bordet är beundransvärd, men motgången visar på tydliga svårigheter.

De flesta institutionella ägare, alltså ägare som placerar pengar för någon annans räkning, säger sig visserligen ta ansvar för hur de bolag där de placerar pengarna också handlar i ett etiskt, miljömässigt och humanistiskt perspektiv.

Det gäller banker som placerar sparares pengar genom sina fonder, eller de statliga AP-fonderna som placerar våra pensionspengar, eller, som i fallet Folksam, försäkringsbolag som ansvarar för försäkringskundernas pengar.

Men att som Folksam verkligen ställa krav tillhör ovanligheterna, medan våra statliga AP-fonder, som också äger aktier i Lundin, inte alls var speciellt intresserade av någon utredning.

Flera övriga ägare har hänvisat till den polisiära förundersökning om folkrättsbrott som redan pågår i sammanhanget Lundin, där Carl Bildt satt i bolagets styrelse när oljeutvinningen i Sudan planerades.

Det är ett uselt försvar.

Om det har begåtts brott är en polisutredning det minsta man kan begära. Det ska inte blandas ihop med företagets eventuella egen ambition att städa upp i förhållanden som kan leda fram till regelrätta brott.

Men någon sådan ambition finns uppenbart inte hos Lundin Petroleum.

Locket på! Allt ska döljas!, är Lundins linje, och efter att i går ha tystat alla kritiker finns bara det föraktfulla uttalandet från Lundins vd Ashley Heppenstall kvar ”Lita på oss eller sälj”.

Och sälja aktier i Lundin Petroleum är just vad alla ansvarsfulla ägare bör göra.

Landet fick ju sin första socialistiska president på 17 år i går när François Hollande besegrade den sittande presidenten Nicolas Sarkozy i presidentvalets andra omgång.

Men frågan är om förändringen kan bli så stor, åtminstone på den internationella arenan.

Det är ingen hemlighet att högerpresidenten Nicolas Sarkozy mest framstått som en lealös nickedocka åt Angela Merkel i diskussionerna om stabiliseringspakter och eurons framtid.

Frankrike står på ruinens brant och nationen ligger själv oroväckande när en ekonomisk nedgradering.

I det läget har Sarkozy fått finna sig i att le och se glad ut på foton från toppmöten, för att inför det egna folket ge illusionen av att Frankrike är med och bestämmer.

Och med den ekonomiska snara som Hollande nu får i arv runt sin nacke är oddsen inte de bästa.

Socialisten Hollande vill ha en tillväxtpakt vid sidan av den åtstramande budgetpakt som Tyskland konstruerat. Hans ambition är mycket vällovlig.

Men Tyskland är trots allt eurosamarbetets styrande ekonomi.

Tyskland anser sig inte behöva någon tillväxtpakt eftersom det i den inhemska debatten är liktydigt med att landet ska rädda andra krisande länder.

Angela Merkel söker i stället farbara vägar ur den tyska rollen som ”staten med penningpåsen”.

Det är tyvärr svårt att frammana bilden av att Hollande ska kunna övertyga henne om att en offensiv satsning på tillväxt i ett längre perspektiv skapar resurser för alla, likt den amerikanska Marshallhjälpen till det förödda Tyskland efter andra världskriget.

Och trots att presidenten har stor makt på den nationella arenan i Frankrike är det ändå bäst att vänta med en del av jublet till de kommande valen till nationalförsamlingen.

Först då vet vi om det blir maktskifte även där eller om högerpartiet UMP behåller majoritet.

Men om vänstern lyckas upprepa bedriften från gårdagens presidentval och skapar ett maktskifte även i nationalförsamlingen kan det börja hända saker i Frankrike – och kanske, med små små steg, även internationellt.

Så här lyder förstasidestexten i sin helhet:

”Skatterna som S vill höja i höst

Höjd marginalskatt på miljoninkomster, fördubblad arbetsgivaravgift för unga och höjd krogmoms – det är skattehöjningarna som Socialdemokraterna väntas föreslå i höst.

I partiets skuggbudget som presenterades i går var det annars få löften.”

Det konkreta budskapet är alltså höjd skatt. Inget annat.

Lägg märke till den närmast monotona upprepningen. Efter rubrikens inledande markeringsord ”Skatterna” upprepas budskapet: ”höja”, ”höjd”, ”fördubblad”, höjd”, ”skattehöjningarna”.

Retoriskt är ettantexten ett skolexempel. Budskapet att skatter höjs hamras in, och strängt taget spelar det ingen roll hur man vänder och vrider på semantiken, skatterna höjs om S får makten är andemeningen och den går fram med närmast övertydlig visshet.

DN kunde ha valt att nämna de 2 miljarderna till utbildning, eller de 10 000 platserna till unga utan gymnasieutbildning, löftet att höja taket i a-kassan, som just är ett löfte, förslaget till nytt innovationspolitiskt råd.

Eller att två av de tre skattehöjningar som S sägs föreslå egentligen är slopade verkningslösa bidrag till företag. Pengar som kan användas bättre för att skapa jobb.

Men det skulle skymma budskapet: S vill höja skatten.

Partisympatierna börjar ju förändras till alliansens nackdel, så positionerna måste återigen befästas.

Tydligen ska budskapet i DN genomsyra mer av det skrivna, inte bara tidningens ledarsida.

Perssons huvudinvändning är knappast förvånande. Han ser höjda skatter som en följd av Socialdemokraternas förlag, främst förslaget att ta bort sänkningen av krogmomsen.

Socialdemokraterna vill genom sina förslag höja skatten med 16 miljarder kronor, är Kent Perssons slutsats, och tillägger han:

”Beräkningar visar att den socialdemokratiska ungdomsskatten hotar 14 000 jobb.”

Nu är det oklart vilka beräkningar som skulle visa att 14 000 jobben skulle ha skapats genom den sänkta momsen.

Klart är att han varken kan hänvisa till Riksrevisionens översyn eller till den granskning som regeringens eget Finanspolitiska råd har gjort.

Han kan inte ens hänvisa till sin egen partiledare Fredrik Reinfeldt som nyligen i en intervju själv ifrågasatte om den sänkta krogmomsen verkligen är så bra för att skapa nya jobb.

Men även om denna på måfå tagna siffra på 14 000 jobb skulle ha varit sann så innebär det i sig att projektet varit misslyckas.

14 000 nya jobb för 16 miljarder kronor innebär nämligen att varje nytt jobb kostat hela 1 140 000 kronor.

Investerat med förnuft, till exempel i den offentliga sektorn, skulle motsvara summa kunna skapa betydligt fler jobb än 14 000.

Då skulle vi också kunna få bättre äldrevård, mindre barngrupper på dagis eller nattöppna förskolor så att fler föräldrar kan jobba.

Då skulle man också få pengar över till de 2 miljarder kronor som Socialdemokraterna vill lägga på de ungas utbildning.

Ofta möter jag riksdagsmän jag känner igen, på väg till sina jobb, eller någon politisk tjänsteman, en statssekreterare och då och då någon nuvarande eller tidigare minister.

Varje gång slås jag av det sympatiska i att de folkvalda trots en tilltagande råhet och ibland gigantiska ideologiska motsättningar ändå i så många fall väljer att vandra mitt i stan på väg till jobbet, bland alla övriga medborgare.

Det är en inställning som människor i många länder bara kan drömma om, även i de demokratiska länderna runt oss i Europa.

Jag tänker på denna öppenhet när dagens snackis om Margareta Winberg nu valsar runt i spalterna. Inte den Margareta Winberg som suttit i socialdemokratiska regeringar, utan den Margareta Winberg (67) från Sundbyberg som av misstag blev inbjuden på ministermiddag i sin namnes ställe under den stora miljökonferensen i Stockholm.

När miljöminister Lena Ek upptäckte förväxlingen stod hon ändå fast vid inbjudan och Margareta Winberg från Sundbyberg fick delta i middagen bland de övriga gästerna.

I hur många länder skulle något liknande kunna ske?

Öppenheten är värd att försvara. Den är en del av vår stat som en öppen demokrati och en del av det humanistiska tänkande som de flesta av våra folkvalda ändå omfattas av, trots en i många stycken hård attityd.

Tyvärr går det inte att bortse från riskerna. Den gamla ängslan för dåd utförda av galningar har blandats upp av en ängslan för dåd från extremister, låt vara i de flesta fall överdriven, men händelser under senare tid har visat att det ändå finns en reell risk.

Men så länge jag fortsätter möta de folkvalda på väg till sina jobb och så länge människor som Margareta Winberg från Sundbyberg kan få delta i en ministermiddag finns det ändå hopp för humanismen.

Det pressmeddelande där Fryklund uttalar sig andas en djup chock över vad Kommunal gör mot dessa våra minsta i samhället, funktionsnedsatta och barn med medicinska behov som Kommunal inte tar hänsyn till med sin blockad av nyanställningar.

– Det kommer oundvikligen att drabba några av dem som har det svårast i samhället och är i behov av assistans för att kunna leva sina liv, säger Inga-Kari Fryklund.

– Det är oansvarigt av Kommunal att gå ut i den här konflikten.

Många trodde nog att denna typ av vulgärpropaganda var historiskt överstökad, men Vårdföretagarna och Inga-Kari Fryklund försöker uppenbart blåsa liv i föreställningen som sjukvård som ett kall, där väna kvinnor i vitt vårdar och tröstar, gärna gratis, och känner att ett leende från ett sjukt barn är lön nog.

Samtidigt betalas naturligtvis vårdinsatserna av våra skattemedel, vilket ska täcka kostnaderna för det behov som finns. De betalas inte av ett leende.

Men så länge Vårdföretagarna kan göda myten om sjukvård och omsorg som ett kall kan arbetsgivaren behålla mer av kakan själva.

Och det har de sannerligen gjort.

Lönerna för privatanställda personliga assistenter ligger i dag betydligt lägre än för offentliganställda.

Det är endast detta det handlar om: De privata vårdföretagarnas hunger efter ökad profit genom att låta lönerna släpa efter.

Inga-Kari Fryklund bör diskutera sakfrågan och inte hemfalla åt förlegad, otidsenlig och grotesk vulgärpropaganda.

Orsaken är att han skrivit en dikt där han utmålar Israel som ett hot mot världsfreden.

Det är han inte den förste att göra, men eftersom Israel den här gången svarade med att förklara Günter Grass persona non grata, och förbjuda honom att någonsin besöka Israel blev dikten plötsligt storpolitik.

Ett av de mer furiösa angreppen mot Günter Grass som därefter skrivits är den hatiska artikel av Thomas Steinfeld som i går publicerades på DN Kultur, lika full av grava faktafel som av oredigerade spyor över Günter Grass hela väsen.

Thomas Steinfeld är redaktör på Süddeutsche Zeitung. Han är också regelbunden medarbetare i folkpartistiska Axess i Sverige.

I Thomas Steinfelds artikel finns en förståelse för om Israel försöker ”flytta fram gränserna för vilken kritik som kan framföras mot detta land och dess politik gentemot Iran”.

Och detta är allvarligt.

Utan större eftertanke, eller snarare utan någon som helst eftertanke, ropar alltså nyliberalen Thomas Steinfeld efter en censur han anser berättigad.

Thomas Steinfeld, och även Dagens Nyheter, får naturligtvis ha vilka åsikter de vill. Men att på detta sätt propagera för åsiktsförtryck är ovärdigt ett civiliserat samhälle.

Att förespråka gränser för andras yttrandefrihet och hur mycket enskilda debattörer ska få kritisera andra staters politik är helt enkelt inte acceptabelt.

Av någon anledning lanserar DN Kultur Steinfelds hatartikel under vinjetten ”Günter Grass skriver själv i DN om dikten alla talar om”.

Efter Steinfelds drapa får också Günter Grass säga några få meningar.

Han konstaterar att han under sin tid som författare blivit belagd med inreseförbud i tre stater, DDR, Burma och nu Israel, och hans desillusionerade slutkläm är värd att citeras:

”DDR finns inte mer. Men som okontrollerat kärnvapenmakt framstår den israeliska regeringen som självsvåldig och har hittills inte varit mottaglig för invändningar. – Endast Burma inger en smula hopp.”

– Vi har haft ”super-PAC” tidigare men det är först i år som de verkligen har blommat ut, säger han.

Super-PAC är de privata och aggressiva kampanjer som inte går via de båda partierna. Super-PAC kan därför agera fritt och snudd på helt utan insyn.

Summorna som investeras är enorma och dagen efter att en super-PAC har fullgjort sitt uppdrag kan den läggas ned och försvinna.

Och de agerar med desinformation.

– De går till exempel in med massiva insatser hos den färgade befolkningen för att sprida budskapet att det inte är någon mening att rösta, antingen för att politikerna inte bryr sig om dem eller att Obama redan är klar som segrare.

– Det här gör man naturligtvis för att få bort färgade från valurnorna, eftersom de röstar på Obama om de bara kommer dit.

I arbetarområden sprider super-PAC genom tv och lokaltidningar budskapet att presidentvalet är den 7 november, alltså en dag senare än det faktiskt är.

I en uppmärksammad artikel i New York Times nyligen skriver Jim Arkedis och Lindsay Mark Lewis på Progressive Policy Institute i Washington att super-PAC också har använts för att skapa tekniska sammanbrott på demokraternas telefonledningar och till att betala präster i de färgades kyrkor för att INTE tala om valet och därigenom strypa den politiska diskussionen.

Tillvägagångssättet har skapat ett begrepp, ”voter suppression”, att trycka bort röstande, och de flesta bedömer det som effektivt.

Anna Soellner, en av grundarna till institutet Center för American Progress, låter uppgiven när hon kommenterar super-PAC.

– Amerika styrs i dag av oligarker, affärsmän och cassinoägare, snarare än av politiker.

– Och man får inte glömma att vi därutöver har ett slags politisk klass. På den progressiva sidan måste vi därför satsa ännu mer på kompetenta tankesmedjor för att möta desinformationen.

En del fackliga organisationer har inför höstens val valt att skapa egna super-PAC. Obama är, trots en ganska otydlig profil när det gäller arbetsmarknaden, ändå ett skydd mot en ännu värre utveckling.

Den stora skillnaden mellan ”oligarkernas” och fackens super-PAC är storleken. De fackliga utgifterna för att låta medlemmar knacka dörr är – liksom övriga satsningar för att påverka opinionen – en bråkdel av de miljarder som läggs på republikanernas kampanjer.

Ändå är de viktiga. För även om de flesta fackföreningsmänniskor jag pratar med här i USA är ganska säkra på att Obama trots allt ändå vinner så märks en stark oro för vad som kan hända om han inte gör det.

Eller som Dan Duncan, ordförande i Sjöfolksanställdas division inom amerikanska LO (AFL-CIO), säger:

– Om Obama förlorar så kommer kampanjer mot fackföreningar att starta omedelbart.

– De grupper som attackerar facken är väldigt starka just nu. De som kallar sig RTW, Right To Work, kommer att få fritt spelrum och det kommer att bli värre än vi någonsin upplevt.

– Alla progressiva människor verkar så säkra på att Obama vinner igen, men tyvärr, jag vågar inte vara lika säker. Vi får hoppas det men jag kan inte vara säker. Och om han inte vinner har vi mycket, mycket hårda dagar framför oss.