I radion pratar Anja Pärson om sin kärlek till en annan kvinna.
Kommentarerna är många och i de flesta fall positiva.

En av de mest negativa är Aftonbladets kolumnist Ronnie Sandahl som i måndagens tidning går till storms över att Anja Pärson inte är ”solidarisk” eftersom hon inte vill ställa sig på barrikaderna och använda sin sexualitet för att  bli en ikon för gayrörelsen.

Även Ronnie Sandahl skulle säkert instämma i att ingen har rätt att lägga moraliska värderingar på eller döma över andra människors kärlek. Åtminstone inte i ett upplyst och tolerant samhälle.

Men att moraliskt döma ut Anja Pärson för hur hon handskas med sin sexualitet är tydligen helt okey.

Eller menar han verkligen att varje människa är skyldig att vara ett slagträ för sin sexuella läggning?

Bör alltså de som föredrar vanlig tvåsamhetssex skapa facebookgruppen ”Vi som bara gillar missionärsställning” för att visa sin solidaritet, och bör de som hellre vill ha flera bekanta i sovrummet på samma sätt skapa gruppen ”Vi som gillar många samtidigt” etcetera?

Och vilka olika sorters moraliska och etiska krav skulle Ronnie Sandahl då ställa på medlemmarna i de olika grupperna för att de ska betraktas som tillräckligt solidariska?

Sandahls omogna och plumpa påhopp är tyvärr symptomatisk.
När Anton Hysén kom ut som homosexuell var det betydligt fler kommentarer som hyllade honom för hans mod att berätta än som undrade varför han alls behövde berätta.

Inga lagkamrater behövde ju inför hela världen proklamera att de var heterosexuella.

I ett tolerant samhälle måste folk kunna prata både om sexualitet och om kärlek. Men förhoppningsvis ska ingen i framtiden över huvud taget behöva ”komma ut” som vare sig homo, bi eller hetero, eller kravfyllt tvingas företräda dessa eller några som helst andra preferenser inom samlivet.

Med sitt utfall spelar Ronnie Sandahl den dömande intolerans i händerna som han verkar tro sig bekämpa.

Låt i stället folk ha sina preferenser och göra sina egna val.

Störst av allt är ju, som bekant, ändå kärleken.