När Stefan Löfven i dag presenterade Socialdemokraternas nya laguppställning hade han säkert grubblat över hur han skulle lyckas få ihop erfarenhet och kompetens ­– och samtidigt se till att det uttagna laget inte drabbades av alltför stark slagsida i politiskt känsliga sakfrågor.

De etablerade S-politikerna Mikael Damberg och Ibrahim Baylan flyttar fram sina positioner. Mikael Damberg – och inte Sven-Erik Österberg – blir gruppledare i riksdagen.

Dessa kompletteras med tung kompetens på posterna som ekonomisk-politisk talesperson, genom Magdalena Andersson, och som stabschef och gruppsekreterare i riksdagen, genom Emma Lennartsson.

Magdalena Andersson är i dag överdirektör på Skatteverket och Emma Lennartsson är chefekonom på Kommunal.

Redan för två veckor sedan tippade LO-Tidningens ledarsida att Emma Lennartsson skulle få en framträdande position i Socialdemokraternas nya garde, och nära partiet kärna finns nu två tunga fackliga namn.

Visserligen vittnade förra arbetslivsministern Hans Karlsson nyligen i Dagens Arena om att det är mycket svårt att gå från fackligt till politiskt arbete. Innan han blev minister var Hans Karlsson avtalssekreterare på LO, och han betecknar fackligt arbete kontra politiskt arbete som ”två helt olika världar”.

Att fackligt erfarna personer tar plats i den innersta cirkeln vittnar ändå om att frågeställningar definieras på rätt sätt när ämnen som lönebildning, arbetsmarknadspolitik, sysselsättning och a-kassa debatteras inom partiet.

Inte minst viktig är Emma Lennartssons erfarenhet av att se hur tydligt arbetsmarknaden delas av ett klass- och könsperspektiv.

Fram till kongressen 2013 måste diskussionen nu fortsätta om hur Socialdemokraterna ska komma tillbaka till sina grundfrågor med fokus på jobb- och fördelningsfrågor.

Dessa frågor genomsyrar människors vardag och kräver både visionära och på samma gång tydliga och aktiva besked.

Som exempel på motsatsen var 2009 års S-kongressbeslut om vinstuttag i offentlig sektor nog ett av de mer passiva och visionslösa beslut som någonsin tagits.

Med de namn som presenterades i dag kan Socialdemokraterna förhoppningsvis återkomma till den aktiva jobb- och fördelningspolitik som så många och alltfler eftersträvar efter sex år med borgerligt styre.

I mars lägger regeringen fram ett förslag till ny lagstiftning för studieledighet som också påverkar rätt till fackliga studier.

Förslaget har ­omarbe­tats sedan förra årets ut­kast, och borta är det mest kritiserade förslaget om att anställda under hela första årets anställning kan hind­ras från att gå facklig kurs.

Som arbetsmarknadsminister Hillevi Engström själv menar är fackliga kurser av stor vikt för att ”underlätta för fackliga organisationer att se till att unga arbetstagare vet vilka rättigheter och skyldigheter en anställning medför”, som hon skriver i sin presentation av lagrådsremissen.

Just av den anledningen är det förvånande att en annan klar försvagning av fackliga rättigheter finns kvar även i det nya förslaget.

Det är att arbetsgivaren ges rätt att skjuta på ledighet för facklig kurs utan att ens behöva meddela facket. Det räcker med information till den anställde.

Men det innebär en klar förskjutning av makten över fackliga kurser där många anställda kommer att dra sig för att enskilt gå vidare och ta strid mot arbetsgivarens bedömning.

Det är bra att regeringen efter förra årets förslag lyssnade på kritiken från  IF Metall, andra fack och öv­ri­ga remissinstanser och arbetade om lagrådsremissen.

Men den kvarvarande försämringen är oacceptabel. Den enskildes rätt att få gå på facklig utbildning måste försvaras.