fredag 25 maj 2012

LO:s nya ledning som ska väljas på lördag består av tre män och en kvinna.

Samtidigt är 46 procent av de LO-anslutna kvinnor, alltså borde två av ledningsgruppens fyra personer vara kvinnor.

Det är naturligtvis ett misslyckande, även om det borde ha varit ett minst lika stort misslyckande efter förra kongressen då två av de tre i ledningen, (alltså 67 procent) var kvinnor.

Och med risk för att vara fullständigt politisk inkorrekt frapperas jag över det faktum att kommentarer så här en dag efter att valberedningens förslag presenterats så gott som helt naglat fast vid könsfördelningen.

I turerna runt vilka som skulle nomineras till LO:s ledning florerade namn på kvinnor som fullt ut har kompetensen att ingå i LO:s allra hösta ledning.

Så visst finns kvinnor med kompetens till posterna, och att inte kunna finna en jämn könsfördelning är som sagt ett misslyckande.

Men en mängd andra kommentarer bör den snart valda LO-ledningen också få i sitt knä.

Konflikterna före och under vinterns avtalsrörelse har varit uppenbara. Det är ingen hemlighet att det också avspeglat sig i svårigheterna att finna en ny ledningsgrupp.

Hela förslaget om hur LO:s nya ledning ska se ut presenterades först tre dagar före kongressen, vilket är en tydlig indikator på svårigheter.

Att räkna en, två, tre när det gäller män och döma ut hela ledningsgruppen som gubbig är i och för sig ett rakt konstaterande,  det får många medhåll och det ligger i tiden, men det är samtidigt att göra det enkelt för sig och är knappast konstruktivt.

Det som nu är intressant är hur LO:s nya ledning i kampen för en bra lönebildning ska skapa en solidaritet mellan LO:s ingående förbund och strukturera förbundens gemensamma kamp mot osakliga löneskillnader på svensk arbetsmarknad, de osakliga löneskillnader som främst drabbar kvinnor.

Även regeringens eget finanspolitiska råd anser att antalet nya jobb som skapas genom sänkt krogmoms är kraftigt överdrivet.

Så sent som i fredags presenterade Arbetets ledarsida en genomgång av Statistiska Centralbyråns siffror om försäljningen inom restaurangbranschen.

Genomgången visar att försäljningsökningen i restaurangbranschen stannat av efter att krogmomsen sänktes i stället för att ge en skjuts uppåt.

En orsak är naturligtvis att många krögare inte alls sänker priserna när de får sänkt moms. I stället använder de momsstödet för att öka sin vinst.

Det är i linje med det som regeringens Finanspolitiska råd också säger, att krogmomsen mer får ses som ett branschstöd.

Och det är väl alltid roligt att få en massa pengar i stöd, även för restaurangägare, men några nya jobb skapas ju inte.

Rådet varnar också för att fler branscher ska bli sura och vilja ha samma stöd för att öka sina vinster.

Det är en helt legitim önskan. Många företag i en rad branscher skulle ju inte ha något emot att kunna öka sina vinster med hjälp av våra skattepengar utan någon större motprestation – på samma sätt som de företag som i dag lever av skattefinansierade bidrag till rut, rot och hela vår välfärdssektor med skattefinansierad privat vård, skola och omsorg.

Trots att alliansen traditionellt placeras närmare näringslivets tal om marknadslösningar i sin ekonomiska politik står det alltmer klart att det kapitalistiska systemet med fri konkurrens på lika villkor mellan oberoende förtag är på väg bort under Reinfeldts och Borgs styre.

I stället tvångsöverförs miljarder till företagen av de skattepengar som alla arbetande måste betala.

Stridsropet ”Det måste löna sig att arbeta” borde följas av det realistiska ”… för då kan vi ge dina inbetalade skatter till företagsägarna”.

Om dina skattepengar går till socialförsäkringssystem, undervisning, sjukförsäkring, nya vägar eller pensioner är det du själv som drar nytta av dina egna skatteinbetalningar när du eller din familj växer upp, blir sjuk, arbetslös eller gammal.

Att skattepengar i stället går till vinster, och i många fall förs utomlands, är en grav misshushållning med människors vilja att betala skatt.

Som forskaren Stefan Svallfors flera gånger har visat har svenskarnas en stark vilja att betala skatt, men det är under villkor att de också känner att de får någonting för de skattekronor de betalar.

Regeringens eget finanspolitiska råd har under de få år det funnits hunnit sätta sig i respekt i de flesta läger.

Resonemangen är baserade på fakta och även de som inte alltid håller med om alla förslag på framkomliga ekonomiskpolitiska vägar ser att den verklighetsbeskrivning som presenteras är väl underbyggd och faktabaserad.

I år har fler personbyten skett i rådet men det känns uppfriskande att den nya konstellationen uppenbart vill fortsätta på samma väg som tidigare.