Where are we now? Det är 2016. Vi står här övergivna. Det nya året började med insupandet av de sju vackert vemodiga, storslagna låtarna på Blackstar. Efterlängtade efter lyckade comebacken med The next day. Men så, den chockerande nyheten om att cancern avslutat David Bowies liv. Soundtracket till det nya året kan bokstavstolkas till ett kusligt avsked.

Jag såg visserligen i Facebookflödet att några behövde googla denne Bowie, men sällan har väl en artist sörjts på ett så personligt sätt av så många.

Och även om jag tenderar att fastna i vemodet (ska alla de stora försvinna?) så finns mycket att se fram emot 2016. I musikväg räcker 10-årsfirande Way out west långt, hittills med Seinabo Sey, Jamie XX och PJ Harvey. Om Sey blir Årets artist avslöjas på P3 Guldgalan redan på lördag.

Filmåret börjar med Suffragette, om den radikala rösträttskampen. 2015-års svenska filmår gör bokslut på Guldbaggegalan på måndag. Måns Månssons film Yarden, fritt baserad på Kristian Lundbergs roman med samma namn, inviger Göteborgs filmfestival i slutet av januari.

Stockholms stadsteater inleder året med Susanna Alakoskis Anhörigsverige, och i slutet av året firar en nutida Karl-Bertil Jonsson jul på Malmö Stadsteater.

Vårens bokutgivning är diger. På Arbetet Kultur dyker snart uppmärksammade George Saunders Tionde december snart upp, liksom Sebastian Lönnlövs Varje dag är en vårdskandal och Niroz Maleks Under krigets himmel.

Med oss in i 2016 kan vi ta Bowies 25 album – även om hans sista låt kom att heta ”I can’t give everything away”. Själv har jag letat förgäves efter en present jag fick för några år sedan, en bok med Bowie som klippdocka, från Victoria and Albert museum i London –  till och med 13 mars i år återfinns Bowieutställningen på nederländska Groniger Museum.

Det får bli storstädning – så bör väl alla år ändå börja.