En gång på 80-talet var jag i Småland och gjorde reportage om arbetsmiljö. Jag tror att vi hälsade på hos Eldon, vd var Gunnar Randholm, känd antilöntagarfondkämpe. I alla fall jobbade ett antal vietnamesiska båtflyktingar på verkstaden. Minns att de fackliga var något bekymrade. Kamraterna från Vietnam tog inga pauser, de bara arbetade och arbetade. Därmed riskerade de förstås förslitningsskador i längden.

Småland drar fortfarande till sig arbetskraft från andra länder.

Arbetets Göran Jacobsson skriver om Gnosjö i veckans tidning – en text som gör läsaren glad.

En fjärdedel av Gnosjöborna är födda utanför Sveriges gränser. Lika stor andel av Garos anställda kommer från andra länder. ”Integration är inte svårt”, säger Garos vd, som är helt säker på att integration också lönar sig, även för det enskilda företaget.

Människor är fantastiska på att anpassa sig och lära nytt. Allra bäst går det för barnen – om de bemöts med omtanke och värme.

Barnen i Esref Okumus reportage om Långsjöskolan i Rimbo har det bra i skolan.  Och lär sig snabbt svenska.

De kommer från krigets Syrien och hämtar sig nu, (förhoppningsvis) i försommarens Sverige, från bomber och skräck. De lär sig säga potatis och blägott och andra svenska nyttigheter.

Rektorn resonerar liknande vd:n i Gnosjö. Många invandrarbarn i skolan leder inte alls till sämre resultat. ”Vi kan ta emot dubbelt så många elever med annat modersmål utan att resultatet blir sämre”, säger hon.

Flyktingarna tar sig hit på livsfarliga vägar, ofta i skrangliga båtar, såväl på 70-talet som i dag. När vi som aldrig behövt fly njuter av den nya gränslösa världen gör vi det bekvämt i sköna flygplansstolar, servade med gott att dricka och mjuka filtar.

En gång flögs planen av, och passagerarna passades upp av, människor som valt ett högstatusyrke, värda att avundas.

Tiderna förändras.

Nu finns det utbildade piloter som betalar – alltså ger pengar till flygbolag, om du trodde att du läst fel – för att få köra plan och på så sätt skaffa sig behövliga flygtimmar.

Det är krig i luften mellan flygbolagen. En av de större svenska charterfirmorna säger sig inte ha något ansvar för hur deras underentrepenörer behandlar sina medarbetare, skriver Erik Larsson i veckans Arbetet.

Något att tänka på nästa gång vi njuter av den där kalla drinken och längtar ned till semesterns solmål.