Om någon frågat mig vid vilken tidpunkt Sverige gick med i EU hade jag snabbt gissat: Tio år sedan ungefär, kanske? Innan jag hunnit tänka efter.

Det är tjugo år sedan. Därför ägnar Arbetet en stor del av veckans nummer åt inträdet i unionen och hur EU förändrat svensk arbetsmarknad.

När jag läser Erik Larssons genomgång av förändringarna minns jag plötsligt. Det var en annan tid. EU handlade då mycket om bättre villkor, social dialog och jämställdhet.

Rubrikerna och svenska folkets oro handlade möjligen mer om snus och raka gurkor.

Sen rörde sig Europa stadigt i blå riktning och den fria rörligheten tog över.

Att människor kan röra sig fritt mellan länderna och jobba var de vill och kan är utmärkt. Få är däremot.

Men det där med lika villkor har försvunnit på vägen. I Sverige 2014 har utstationerade arbetare lägre lön och sämre möjligheter att få stöd och hjälp än svenska medborgare.

Göran Jacobsson har besökt ett bygge i Råcksta utanför Stockholm. Där tjänar gästande byggjobbare 70 kronor mindre i timmen. Kamraterna i bygglaget är upprörda för deras skull. Det vore heller inte konstigt om några också oroar sig för att lönedumpningen ska påverka alla jobbare i det här landet. Finns ingen främlingsfientlighet gömd bakom en sådan insikt.

Sverige har förändrats. En gång var socialsekreterare en uppskattad yrkesgrupp med resurser. Det var självklart att välfärden skulle räcka till för misshandlade kvinnor, trasiga män, barn med behov.

Nu går socialtjänsten på knäna. Sandra Lund har pratat med en socialsekreterare (som kräver att vara anonym), skyddsombud och arbetsgivare.

En undersökning visar att en tredjedel av socialsekreterarna har varit i yrket i endast tre år. Personalomsättningen är skyhög. Fler än hälften funderar på att byta yrke.

Det är förfärligt för dem, de som vill jobba för drägligare villkor för människor. Och det är förfärligt för dem som har rätt till samhällets hjälp.

Sverige har råd med mer.