Nä, jag vet att det inte är så, de väljs på egna tunga meriter. Och de är bitar i det stora pusslande som krävdes för att ena alla 14 förbunden om en kapabel ledning.

Men varför utgår alla från att Ingela Edlund kvoteras in på posten som andra vice ordförande? Varenda politisk kommentator, twittrare och bloggare skriver, förstås, om hur ledningen gått från två kvinnor + en man till tre män + en kvinna. Att ledningen utökas förutsätts bero enbart på att en kvinna ska få plats.

Ett alibi.

Aftonbladets Eva Franchell tycker till och med att det måste vara förnedrande för Ingela Edlund. Är det mer förnedrande än för den minister som roffade åt sig en post i nuvarande alliansregering, sedan statsministern valt att utöka den för att tillfredsställa alla borgerliga viljor?

Valberedningen har stött och blött ordförandefrågan i månader. Kommunals nominering av Tobias Baudin måste ses som ett svar på IF Metalls namn, Kålle Thorwaldsson. Till sist fick de båda mäktiga förbunden en tung post var – och så behövdes en ny avtalssekreterare, och Byggnads litar alla på.

Så – varför bara prata om tantalibi? Kan inte utökningen av ledningen lika gärna handla om kommunaltröst? Eller industrimakt? Det finns andra perspektiv.

Sen är ingen mer alibi än man själv bestämmer. Vad än maktmän eller analytiker försöker stämpla en som.

Jag tycker inte att det är ett dugg förnedrande för Ingela Edlund. Jag tycker att det är tufft av henne att ställa upp, när så många andra kvinnor backat ur eller tackat nej.

Nu är det kongress. Upp trälar och kamrater.

Testa vår bingobricka. Vi har listat ord som vi gissar blir vanliga under kongressen. Att vi belönar först i mål med ett paket kaffe är ju lite skojigt tänkt, men inget skämt. Man får ha lite kul också, även om talarstolar, debatter och voteringar inbjuder till allvar.

Vi säger tack och adjö till Wanja Lundby-Wedin med ett längre reportage om hennes 18 år i borgen.

Och vi avslöjar Telia Soneras inblandning i avlyssning av fackligt aktiva och politiskt oppositionella i Turkiet. Missa inte den historien!

Jag är genuint avundsjuk på folk som kan dribbla en boll, träffa en handbollskorg, skjuta stenhårda skott med en klubba.

Undan! Måååål! High five! We are the champions!

Efteråt, i omklädningsrummet, är gemenskapen varm av bastu och segerglädje – eller delad besvikelse över svidande förlust.

Har aldrig gjort det.

När jag läst vår Inblicksserie om idrott inser jag att i det här fallet kan jag inte skylla på klass eller kön. Sport är klass- och genusbetonat, men då handlar det mer om vilken gren vi ägnar oss åt inte om vi sportar. Killar spelar ishockey – som numera är mer överklassbetonat, flickor rider – har jag inte heller gjort.

Däremot kan jag fortfarande känna obehaget, rädslan från låg- och mellanstadiet på den tiden vuxna pedagogiskt utbildade lärare hade fått för sig att det här med att låta ungarna själva välja lag (sociogram i praktiken) var en finfin idé.

Jag blev inte sist vald. Men sällan tidigare än i näst sista klungan.

Det var alltid samma gäng som valdes först. Utom när min bänkkamrat skulle välja lag. Vi var superbästisar dygnet runt och när det var hennes tur att peka på första medlemmen i laget inför brännbolls- eller volleybollmatchen så log hon alltid varmt och förtroendeskapande mot mig.

Nej, nej, nej. Gör det inte! Skakade på huvudet och tror att jag ibland bönade högt medan hennes konkurrentväljare segerflinade – alla visste vad som skulle hända.

– Johanna!, sa min bästis och hennes lag var rökt. Motståndarna fick på det sättet gratistjing på de två bästa spelarna.

Ann stod på sig, år efter år, trots ilska från medspelare och mina försök till övertalning. Alltid jag först.

Så – jag har aldrig ägnat mig åt lagspel på fritiden. Intresset och självkänslan dödades av den tidens sadistiska gymparegler. (Snälla, säg att lärare inte uppför så nu för tiden.)

Men. Jag lärde mig äkta solidaritet och trofast lojalitet. Det är mer än gott nog.

Läs sista avsnittet i vår serie om idrott, om Lisa Dahlkvist, fotbollsspelare i Tyresö som lyckats. Jag unnar henne det.

I kalkugnsolyckan i Luleå förra året skadades sju personer allvarligt. En av dem var  Gustaf Seppelin Solli som  fick 55-procentiga brännskador vid kalk­ugnsolyckan i Luleå. Han förlorade sina fingrar och synen var i fara. Arbetarskydds reporter Elinor Torp följer Gustafs kamp i sin blogg. Om hans rädsla för synen. Samtal med pappa fulla av stillsam humor. Förlovningen. Sorgen över arbetskamraten som dog.

Senast skulle Gustaf ut och fiska. Läs bloggen. Det är den värd.

Lars Flodin, som Arbetets reporter Mats Pejer intervjuar i veckans nummer, ville bli CNC-operatör, efter att ha varit arbetslös i nästan åtta år. (Åtta år utanför arbetsmarknaden – hur mår man då? Vänjer man sig?) Men Lars Flodin hade bara ett halvår kvar till den magiska fas 3-världen så arbetsförmedlingen sa nej till arbetsmarknadsutbildning.

Hur kommer det sig att det glappar så mellan människors behov och vilja till utbildning och näringslivets behov av vissa yrkesgrupper? Hur kan det vara så decennium efter decennium?

Historien om Lars Flodin utvecklar sig till rena amerikanska drömmen. Han fixade sig ett jobb själv – som landstingsråd. Just det kunde inte en stelbent arbetsförmedling sätta stopp för.

Och industrin gick miste om en lovande CNC-operatör.

Det brukar snackas mycket om bristen på reell arbetspraktik hos våra ledande politiker. Både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt får utstå spe för sin ringa yrkeserfarenhet.

Jag tänker att den erfarenhet som Flodin har – åtta år som arbetslös (åtta år – herregud!) måste vara oerhört värdefull för en politiker. Han behöver inte fantisera om i hur folk utan pengar har det. Han vet.

Vendela Fredricson skriver på veckans kultursidor. Hon är inne på samma resonemang när hon önskar Fredrik Reinfeldt tre månader i följd på socialbidrag.

Hennes berättelse utgår från ett arbetspass bakom ratten på en buss som hon kör för sitt ofödda barn. Och som hon berättar. Läsningen utvecklas till en gryningsresa, bakom regniga bussrutor någonstans i svensk melankoli.

Bussförarjobbet ger Vendela Fredricson rätt till vettig nivå på föräldraförsäkringen. Under färden reflekterar hon över utförsäljningen av kommunal verksamhet, över flykten från facket och nivån på a-kasseavgifterna. Läs!

Men falska rykten om religioner sprids även i dag. Nätet skadar genom att lögnerna sprids snabbt och aldrig dör.

Senast handlar det om ett påstått förslag i Egypten om lagstadgad nekrofili. Expressens Johannes Forsberg skriver om skrönorna i dagens tidning.

Någon som vill debattera om just detta i Arbetet? Hör av dig i så fall!

Och ministern spelade med – eller mot sin vilja – och blev en del av en framgångsrik installation.

Han tycker att han har det bra, eftersom han kan komma upp till fem timmars sömn en bra natt. Traumat efter den 22 juli har varit tufft att bearbeta.

Jørn är en hjälte, som räddade upptill 20 flyende ungdomar. Det är omöjligt att förstå hur den där seneftermiddagen den 22 juli måste ha varit för barnen och tonåringarna och för räddarna som, faktiskt med fara för sina egna liv, gav sig ut på sjön för att plocka upp de beskjutna.

I måndags började rättegången mot massmördaren. Jag läser att hans advokat berättar att Breivik inte ångrar någonting, bara grämer sig över att han inte mördade eller skadade fler.

Följa eller inte följa rättegången? Många vägrar ta del av ondskans förvirrade budskap – låt honom tala till väggarna. Det förminskar honom.

Jag läste en biografi om Hitler nyligen. Till en början var det intressant, skildringen av hans barndom, fattigdomen i Wien, den udda, rätt nördiga unge mannen. Men efter ungefär halva boken kände jag mig äcklad, besudlad av att jag frivilligt tog del av en av världshistoriens största dårar, detaljer om hans relation till kvinnor, hundar och mat. Det finns en poäng med att förpassa ondskan till glömskans garderober.

Men om vi glömmer och gömmer Breivik, glömmer vi inte då också de drabbade? Det kan ses som en anständighetens och mänsklighetens skyldighet att stå ut, så som de överlevande tvingas stå ut. Att förstå, inte i betydelsen sympatisera med, utan i betydelsen att se sammanhanget. Möjligen kan katastrofen undvikas nästa gång, om vi är många som inser realiteten.

Stefan Löfven susar fram på framgångens opinionssiffror. Jo, jo, skrockar cynikerna. Det beror bara på att han inte ger några besked, stödet är fullt av luft.

Eller också beror det på att någon pratar klarspråk om att arbetslinjer inte handlar om att straffa dem som saknar jobb, utan om att stötta näringsliv, forskning och utbildning. Och det är betydligt svårare än att sänka priset på arbetskraften.

Kanske är det därför som själva hur dröjer ett tag.