Så sammanfattar Eva Östling, vd för arbetsgivarorganisationen Visita, det nya avtal som hon just tecknat med Hotell- och restaurangfacket, HRF.

– Jag är jättenöjd. Det har varit enormt konstruktivt, säger Eva Östling. Hon använder ord som ”unikt” och ”historiskt” för att beskriva förhandlingsarbetet, som gick i mål två veckor innan det gamla avtalet går ut.

– Samtalstonen har varit positiv, och det har gjort all skillnad i världen, säger HRF:s ordförande Ella Niia. Vi har kommit överens om en mängd förändringar som skapar mer ordning och reda. Vår motpart har åtagit sig att förbättra förutsättningarna för facklig verksamhet på arbetsplatserna.

Ytligt betraktat är det lätt att se avtalet som en större framgång för arbetsgivarna än för facket. Lönerna för dem som är heltidsanställda då det gamla avtalet löper ut den 31 maj höjs med totalt 1 653 kronor under 35 månader: 560 kronor det första året, 560 kronor år två och 533 kronor det sista året. Av löneökningen det första året är 45 procent, alltså ett lika stort påslag för alla, medan 55 procent ska fördelas lokalt på arbetsplatserna. Andra och tredje året ökar den andel som fördelas lokalt till 60 procent.

Att lönerna blir mer individuella har Visita önskat länge, men det är tvärt emot vad HRF begärde när förhandlingarna inleddes. I en bransch där drygt 40 procent av de anställda har tidsbegränsad anställning, och där fackklubbar saknas på många arbetsplatser, fungerar inte lokal lönebildning, hävdade facket. I praktiken har medlemmarna ofta inte fått ut hela de centralt överenskomna löneökningarna.

– Visst är det så. Vi har många exempel på avarter när det gäller hur den lokala potten fördelas, säger Ella Niia.

– Men hela frågan om lokal lönebildning ska ses i ljuset av det arbete vi och Visita ska driva för tryggare anställningsformer, bättre förutsättningar för lokal facklig verksamhet och lokal lönebildning.

– Det är nu 20 år sedan vi fick potter för lokal fördelning i våra avtal. De har kommit för att stanna. Nu försöker vi göra något bra av potterna. De ska användas för att utveckla branschen.

Både HRF och Visita hänvisar till sitt gemensamma arbete med att ta fram redskap för lokal lönebildning, ”lönepusslet”, som har pågått det senaste året. Det börjar nu föras ut på arbetsplatserna, och även facket har stora förhoppningar på det.

En entydig motgång för HRF är däremot att avtalets löneökningar inte fullt ut gäller minimilönerna, vilket var ett centralt krav inför förhandlingarna. Minimilönerna höjs med 87,5 procent av den totala löneökningen, vilket motsvarar en höjning med 490 kronor de båda första åren och 466 kronor det tredje året. Nästan alla anställda utan yrkesutbildning får avtalets minimilöner, och många av de yrkesutbildade tjänar bara några kronor mer.

– Vi nådde inte ända fram, säger Ella Niia. Det känns inte bra.

Desto nöjdare är Ella Niia med att en rad förändringar av reglerna kring schemaläggning, som ska ge de anställda tydligare, mer förutsägbara arbetstider. En förbättring som verkar självklar för de flesta, men inte de anställda i restaurangvärlden, är att den anställde nu får rätt att få sitt schema nedskrivet på ett papper.

HRF har lyft fram olika exempel på hur bestämmelser om arbetstidsregler och anställningsformer har missbrukats, som när arbetsgivare systematiskt anpassar sina säsongsanställdas kontrakt för att de år efter år ska missa den årliga lönerevisionen. Och facket känner att Visita har lyssnat.

– Vi har fått signaler om att vissa saker inte fungerat, bekräfta Eva Östling. Vi har gjort förändringar i avtalet som ska göra branschen mer seriös. Ännu mer seriös.

Musikerförbundets och tjänstemannafackets Symfs avtal med Svensk scenkonst gäller runt 2 000 musiker på teatrar, operahus, i symfoniorkestrar och länsmusikstiftelser.

De allra flesta av Musikerförbundets medlemmar på avtalsområdet är frilansare. Det gör förbundets avtalssekreterare, Thomas Bjelkerud, är extra nöjd med avtalet – och med arbetsgivarorganisationen Svensk scenkonst.

– Det är ett bra avtal och det är mycket bra att vi har en så tydlig och stark motpart i en frilansarvärld där det annars ofta råder kaos, säger han.

Den främsta framgången för facket är att repetitionsersättningen för musiker på teatrar höjs från 449 kronor till 700 kronor för de första fyra timmarna. Ersättningen därefter höjs från 87 kronor till 99 kronor per påbörjad halvtimme.

– Det är utmärkt att vi fått till det här för teatermusikerna som tidigare halkat efter, säger Thomas Bjelkerud.

Att facket fått upp ersättningarna så kraftigt tackar han LO-samordningen för.

– Vi hade LO:s yrkande om krontalspåslag med till slutet, men då tyckte arbetsgivarna, och vi också, att det var bättre med den här lösningen och procentpåslag i stället för att få upp alla minimilöner till nivåer som ändå inte används.

Avtalet löper på 37 månader och ger löneökningar på 7 procent. Från 1 mars i år höjs ersättningarna med 2,2 procent. Nästa år vid samma datum år blir ökningen 2,7 procent och den 1 april 2015 höjs ersättningarna med 2,1 procent.

Även arbetsgivarna är nöjda med avtalet, och främst med en reglering av upphovsrätten som ökar möjligheten för orkestrar och musikteaterföretag att göra musiken tillgänglig på internet.

– Detta är ett mycket viktigt steg som underlättar för oss att nå ut med vår verksamhet på ett sätt som kan stärka och utveckla branschen på ett kraftfullt sätt, säger Stefan Forsberg, ordförande för Svensk Scenkonst, i en kommentar på organisationens hemsida.

Utrikes födda i Sverige har drabbats hårdast. Deras löner är 2,5 procent lägre.

Anställda i bemanningsföretag, städare, fastighetsskötare och chaufförer har påverkats mest. Deras löner är drygt tre procent lägre som en följd av de öppna gränserna.

Siffrorna gäller dem som bor högst fem mil från hamnar som trafikeras av färjor från Polen och Baltikum.

Men farhågorna om omfattande social dumpning har kommit på skam. Bara tre länder öppnade sina gränser fullt ut för arbetskraft från de nya medlemsländerna i öst efter 2004 – Storbritannien, Irland och Sverige.

Arbetskraften från öst flyttade till Storbritannien och Irland – men de flesta valde bort Sverige. På fem år, mellan 2003 och 2008, ökade befolkningen från Östeuropa bara med 6 000 personer till 25 000 i södra Götaland.

Arbetskraft från Östeuropa är inget nytt, men innan EU utvidgas jobbade fyra av fem i jordbruket som säsongsanställda. Fyra år efter utvidgningen hade andelen sjunkit till knappt hälften.

I stället hade fyra andra branscher dragit till sig var tredje östeuropé i Sverige – byggbranschen, industrin, bemannings- och fastighetsbranschen samt handeln. I dessa branscher har lönerna hamnat under mest press på orter inom fem mil från färjehamnarna.

IFAU:s resultat stämmer överens med den ganska begränsade forskning som utförts i andra länder i Europa. En norsk rapport från 2011 bekräftar det som många byggnadsarbetare redan visste – att lönerna ökar mindre när byggnadsarbetare från Östeuropa konkurrerar om jobben.

Det är unga, lågutbildade män som får lägre löneökningar. Framför allt drabbas de utrikes födda. Det stämmer med tidigare forskning och är en konsekvens av segregeringen på svensk arbetsmarknad efter modellen ju lägre lön, desto fler utrikes födda.

Däremot verkar det inte som om arbetslösheten har ökat till följd av östinvandringen, även om resultaten inte är glasklara på den punkten.

Foto: IBM

En av Sveriges tyngsta arbetsgivarorganisationer har fått en ny ordförande. I går valdes Johan Ekesiöö till uppdraget.

Johan Ekesiöö, som också är styrelseordförande för IBM Sverige, har varit ledamot i Teknikföretagens styrelse sedan 2011 men nu tar han över ordförandeklubban. Han säger att uppdraget både känns intressant och utmanande.

– Det är väldigt viktigt vi att fortsätta att driva frågorna som är viktiga för att svensk industri ska behålla och förhoppningsvis också förbättra sin konkurrenskraft i världen, säger han.

Enligt Johan Ekesiöö handlar det om inte bara om avtalsfrågor och arbetsmarknadslagstiftning, utan också om utbildningsfrågor.

– Kompetensförsörjningen är oerhört viktig för framtiden. Vi måste få fler intresserade av teknikutbildningar för vi kommer att behöva fler ingenjörer i Sverige framöver.

Johan Ekesiöö har arbetat inom IBM i Sverige, Norden och USA sedan 1979, med undantag för några år i början av 2000–talet då ha drev ett eget företag i riskkapitalbranschen.

Han ersätter Mats Elfsberg som varit tillförordnad ordförande för Teknikföretagen sedan augusti förra året då den tidigare ordföranden Leif Östling flyttade till Tyskland för arbete inom Volkswagenkoncernen.

Varslet gäller dels en blockad mot övertid, nyanställningar och inhyrning av personal för alla företag på avtalsområdet och dels en strejk för utvalda yrkesgrupper på fem företag. Strejken berör ungefär 50 anställda.

– Vi har tvingats att varsla för att Pacta inte velat teckna motsvarande avtal som vi gjort med våra största motparter, säger Magnus Pettersson, Fastighets andre förbundsordförande.

Han säger att det är främst är lönerna som är problemet. Pacta vill att Fastighets ska gå med på samma villkor som finns i Kommunals avtal med Sveriges Kommuner och landsting, men det är inte aktuellt, enligt Magnus Pettersson.

– Det innebär 1 700 kronor på 37 månader och vi kräver 1 700 kronor på 36 månader. Dessutom saknar avtalet individgaranti och det är oerhört viktigt för våra medlemmar.

Fastighets kräver att alla anställda ska garanteras minst 50 procent av löneökningen som avtalet ger och att resten kan fördelas i lokala förhandlingar.

För facket är det också en fråga om konkurrensneutralitet. Många kommunala fastighetsbolag går på förbundets största avtal, Fastigoavtalet, och de har redan tecknat avtal. Då borde Pacta göra upp på samma nivå, enligt Magnus Petterson.

– Vi kan inte acceptera att våra medlemmar på det här avtalsområdet får sämre villkor än deras kollegor med samma jobb på andra avtalsområden.

Medlingsinstitutet ska nu utse medlare i konflikten. Om de inte lyckas ena parterna träder konfliktåtgärderna i kraft den 28 maj klockan 06:00.

Om det finns kollektivavtal på din arbetsplats tjänar du in avtalspension, ett viktigt komplement till den allmänna pensionen. Du ställs också inför ett val: att spara avtalspensionen i traditionell försäkring eller i fondförsäkring.

En undersökning från pensionsbolaget AMF visar att drygt 60 procent av dem som har avtalspension inte vet vad traditionell försäkring innebär, eller är osäkra.

– Och bland de 39 procent som svarat att de vet vad traditionell försäkring är har många förmodligen rätt vaga kunskaper, säger Fredrik Nordström, chef för affärsutveckling vid AMF.

Kanske mer förvånande är vilken av sparformerna de tillfrågade tror är dyrast: den traditionella försäkringen, där pensionsbolaget placerar pengarna och ger en viss garanti, eller fondförsäkringen, där spararen placerar själv.

64 procent svarar traditionell försäkring, 26 procent är osäkra, och bara 10 procent svarar att fondförsäkring är dyrast.

I själva verket är traditionell försäkring billigare. Och det handlar om stora skillnader, visar en enkel jämförelse med hjälp av det räkneverktyg som Konsumenternas försäkringsbyrå erbjuder på sin hemsida. En privatanställd arbetare med 25 000 kronor i månadslön betalar från 25 års ålder fram till 65-årsdagen ungefär 65 000 kronor i avgifter för en fondförsäkring, mot knappt 15 000 för traditionell försäkring.

Spararna har alltså fel föreställning om kostnaderna. Varför?

– Fondförsäkring ger ett intryck av enkelhet, men lämnar hela hanteringen och risken åt spararen, svarar Fredrik Nordström. Traditionell försäkring är svårare att förklara, men enklare för spararen. Men när pensionsbolaget sköter placeringarna och garanterar att du minst får tillbaka de pengar du satt in ligger det nära till hands att tro att det blir dyrare.

Att traditionell försäkring tvärtom är billigare beror bland annat på att alla sparares pengar samlas i en enda påse. Det ger stordriftsfördelar.

– Dessutom är alla stora leveran­törer av traditionell försäkring öm­sesidiga bolag, alltså bolag som inte delar ut vinst till ägarna, utan låter eventuella överskott gå tillbaka till spararna, säger Fredrik Nordström.

Nyligen blev upphandlingen för tjänstemännens avtalspension ITP klar och till årsskiftet ska sparalternativen för Avtalspension SAF-LO upphandlas på nytt.

Samtidigt står avtalspensionerna inför förändringar. Den statliga pensionsåldersutredningen föreslog nyligen att avtalspension från och med år 2017 inte längre ska få tas ut från 55 års ålder, utan tidigast från 62 år (gränsen ska sedan höjas successivt). AMF ställer sig tveksamt till förslaget om att höja den undre gränsen.

– Mycket få av våra kunder tar ut avtalspension före 63 års ålder, säger Fredrik Nordström. Men för de få som gör det kan flexibel pensionsålder ha ett stort värde. De kanske är slitna, men ändå inte kvalificerade för ersättning från sjukförsäkringen. En gräns vid 61 år kan räcka.

FOTNOT: Undersökningsföretaget Novus har skickat frågor till totalt 2 500 perso­ner i åldrarna 18–79 år. 1 476 svarade (en svarsfrekvens på 59 procent). 1 199 uppgav att de har en tjänstepension som arbetsgivaren betalar. Dessa fick frågor om vad traditionell försäkring innebär, och vilken sparform de tror är dyrast.

LO har identifierat fyra övergripande problem som kräver omfattande åtgärder: Vikande intresse , många studieavbrott, kvalitetsbrister samt svag övergång till arbetsmarknaden.

För att komma tillrätta med kvalitetsbristerna i yrkesutbildningarna föreslår LO att branschens parter får större inflytande över utbildningarnas innehåll och dimensionering.

Till skillnad från regeringens förslag om kortare utbildningar vill LO ge möjligheten att förlänga den arbetsplatsförlagda praktiken.

Redovisningscentraler ska bli obligatoriska i taxibranschen.

Det står klart efter riksdagsdebatten i går, torsdag. Den samlade oppositionen, de rödgröna plus Sverigedemokraterna, kommer att driva igenom kraven när riksdagen röstar på onsdag.

– Man får inte konkurrera genom att ge chaufförer omänskliga arbetsvillkor och mycket låg lön, men det är vad som sker. Därmed sätts konkurrensen ur spel. Det är helt oacceptabelt, sa Leif Pettersson (S) under den långa debatten som föregick beslutet.

Riksdagsbeslutet är en framgång för Transport. Ytterligare ett politiskt beslut i går gick Transports väg. EU-kommissionen stoppar planerna på att släppa alla lastbilstransporter fria inom EU – tills vidare.

Den holländska modellen innebär att lastbilsförarna i Nederländerna ska vara anställda i det åkeri de arbetar åt. Därmed stoppas möjligheten att använda chaufförer från låglöneländer med F-skattsedel, så kallade falska egenföretagare.

Det enda undantaget i den holländska modellen gäller anställda i bemanningsföretag och underentreprenörer med egna fordon och egna trafiktillstånd.

Regeringens andra kommande nederlag gäller obligatoriska redovisningscentraler för taxi. Det innebär att det blir obligatoriskt för taxibranschen att tömma taxametrar och spara deras redovisningsdata i särskilda redovisningscentraler.

Nu talar riksdagen om för regeringen att det är hög tid att införa obligatoriska redovisningscentraler.

Skatteverket räknar med att den svarta omsättningen i taxibranschen kan vara så stor som två miljarder kronor årligen. Det motsvarar cirka en miljard kronor i uteblivna skatter och avgifter varje år.

Redovisningscentralerna ska stoppa fusket, eller åtminstone göra det svårare att fuska.

Frågan är bara vad besluten är värda. Det har gått två år sedan den samlade oppositionen röstade ner regeringen om fas 3. Inga fler ska skrivas in i fas 3, löd beslutet. Sedan dess har antalet inskrivna ökat till ständigt nya rekordnivåer.

Det senaste rekordet är från april och lyder på drygt 34 000 inskrivna i fas 3. Det är
8 000 fler än när riksdagsbeslutet togs i juni 2011.

Och just i dag, fredag, skickar tjänstemannaförbundet ST ut ett pressmeddelande föra att tala om att regeringen struntar i ett annat beslut som den oppositionen har drivit igenom i riksdagen. Det går ut på att banavgifterna för tågtrafiken inte får höjas förrän järnvägens kvalitet har förbättras.

– Regeringen inte har följt riksdagens beslut utan har gett Trafikverket direktiv i mottsatt riktning när det gäller banavgifter, säger Britta Lejon, ordförande i ST.

Det här var något som Siv Holma (V) tog upp flera gånger i riksdagsdebatten i går. Hon påminde om att regeringen är underställd riksdagen.

– Ändå ser vi exempel på hur minoritetsregeringen tar sig rätten att tolka majoritetsbeslut utifrån sina egna funderingar och sin egen ideologi, sa hon.

Riksdagen tog ytterligare två beslut om taxi- och åkeribranschen i enighet. Även de borgerliga partierna var med på noterna.

Åkeribeslutet innebär att riksdagen talar om för regeringen att det dags att vidta åtgärder mot illegal verksamhet i branschen.

Dessutom beställer riksdagen en utredning om konsekvenserna av avregleringen av taxi 1990.

Klicka på illustrationen för att se den i större format.

ARBETET GRANSKAR. Nya diskrimineringslagen ger domstolarna rätt att döma ut hur höga skadestånd de vill. Men domstolarna gör hellre som de brukar och dömer ut lika låga belopp som tidigare – stick i stäv med tanken att höga skadestånd ska avskräcka från diskriminering. Nu ska lagen för första gången prövas i Högsta domstolen (HD).

Det ska kosta att diskriminera. Med de orden lanserade regeringen Sveriges nya diskrimineringslag som för drygt fyra år sedan fick ersätta sju tandlösa lagar.

Lagen har ingen övre gräns för vad diskriminering får kosta. Den säger dessutom att prislappen för diskriminering får vara högre än de låga skadestånden vid vanliga brott som Sverige är känt för.

Domstolarna ska över huvud taget inte göra några sådana jämförelser för att kunna döma ut ”avskräckande” belopp. Ändå ligger prislappen för diskriminering i och utanför arbetslivet på ungefär samma nivå som tidigare, visar Arbetets genomgång av samtliga mål som prövats enligt nya lagen.

– Ersättningsnivåerna är genomgående för låga för att uppfylla syftet med den nya lagen, konstaterar Martin Mörk, DO:s chef för rättsprocesser. Det är därför vi går till HD nu.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) är alltså mycket missnöjd med hur domstolarna dömt i det tiotal mål som hittills avgjorts enligt nya lagen. Bara i ett fall har DO fått den ersättning den begärt.

Merparten av målen gäller arbetslivet och ersättningsnivåerna varierar mellan 5 000 och 125 000 kronor. Det lägsta beloppet fick en romsk kvinna som tvingades betala i förskott när hon tankade bensin. SAS-målet där 25 flygvärdinnor fick 125 000 kronor var står för den högsta ersättningen som dömts ut enligt nya lagen.

Flygvärdinnorna blev uppsagda med motiveringen att de hade fyllt 60 år och därmed kunde få tjänstepension. De 125 000 kronorna var dock för en kombination av ersättning för åldersdiskriminering och brott mot turordningsreglerna.

I en del mål begärde DO tio gånger mer än vad domstolarna bedömde var en skälig nivå. Därför hoppas Martin Mörk att HD ska sätta ribban för vilka belopp som ska gälla enligt nya lagen, det vill säga hur mycket diskriminering ska kosta i olika situationer i och utanför arbetslivet.

– Prövningen i HD är vår enda möjlighet att skapa ett rättsläge som är i enlighet med vad EU-rätten kräver och vad lagstiftaren ville med nya lagen.

Målet som HD nyligen gav prövningstillstånd till rör en kvinna som inte fick boka tid hos en vårdcentral i Stockholm för en eventuell inseminering. Kvinnan hänvisades i stället till en specialmottagning för lesbiska par.

Men det som ska prövas är inte själva diskrimineringen, utan nivån på ersättningen som kvinnan ska få för den kränkning hon utsattes för. Hon fick 15 000 kronor i tingsrätten, som höjdes till 30 000 i hovrätten, vilket fortfarande är långt under DO:s yrkande på 100 000 kronor.

30 000 kronor kan knappast vara avskräckande för landstinget i Stockholm, som har en budget på drygt 70 miljarder kronor, argumenterar DO i sitt överklagande till Högsta domstolen.

En av de viktigaste nyheterna i nya diskrimineringslagen från 2009 är slopandet av begreppet ”skadestånd”. Eftersom högre skadestånd än vid allvarliga brott kan uppfattas som stötande av allmänheten vill lagstiftarna undvika kopplingen till skadeståndslagen och har infört en helt ny sanktion – diskrimineringsersättning. Tanken är att den nya ersättningen dels ska fungera som plåster på såret för individen, dels ha effekt i samhället.

Lagen var en anpassning till ett flertal EU-direktiv på området. Men även HD-domen i det så kallade kyssmålet 2006 drev på reformen. Målet handlade om ett lesbiskt par som slängts ut från en krog i cent­rala Stockholm sedan de pussats. HD dömde ut 15 000 kronor i skadestånd i stället för 120 000 kronor, som dåvarande Jämo begärt.

Domstolen konstaterade att skadestånd för diskriminering visserligen kunde ligga på högre nivå än vad som gäller enligt skadeståndslagen, men att ersättningen inte fick ”fjärmas alltför mycket” från nivåerna i jämförbara brottmål. Som en jämförelse påpekade HD att normalbeloppet vid mordförsök låg på 100 000 kronor och vid våldtäkt på 75 000 kronor.

Domen blev en väckarklocka i regeringskansliet som just då höll på att ta fram förslaget till den nya diskrimineringslagen. Med HD-domen som rättesnöre skulle alltså en stor del av kränkningarna värderas så lågt att det skulle bli meningslöst att gå till domstol.
Bertil Bengtsson, som är professor i skadeståndsrätt och som var regeringens utredare vid den tiden, drog följande slutsats från kyssmålet i sin utredning: ”Sannolikt kommer skadestånden att sänkas påtagligt, i varje fall på sikt, om inte lagstiftaren ingriper.”

Och lagstiftaren grep in genom att kapa alla band mellan diskrimineringsrätten och skadeståndsrätten i den nya diskrimineringslagen.

En lika stor nyhet i nya lagen var att diskrimineringsersättningen skulle vara så hög att diskriminering inte skulle löna sig som affärsidé. Eller som det heter i lagens förarbeten: ”diskriminering på grund av företagsekonomiska överväganden ska motverkas”.

– Har man för låga belopp tar arbetsgivaren hellre kostnaden än att exempelvis anställa någon som man kanske inte vill anställa, förklarar Martin Mörk.

Det finns en lång rad exempel på diskrimineringsmål där exempelvis populära krogar kunnat komma undan med några tusenlappar i skadestånd för att ha slängt ut homosexuella eller mörkhyade. Eller där stora arbetsgivare med miljardomsättning fått sålla bort gravida eller äldre till priset av ett par månadslöner.

Syftet med att byta ut ”skadestånd” mot ”diskrimineringsersättning” var att nivåerna skulle ligga högre vid diskrimineringsmål än vid brottsmål. Men så har alltså inte skett. Arbetets granskning visar att ingen domstol än så länge har dömt ut ett sådant ”avskräckande” belopp som det talas om i lagen.

– I Sverige vill vi inte ha rättsprocesser där folk kan berika sig, berättar Martin Mörk. Vi ser skadestånd som kompensation och har väldigt svårt att acceptera att någon enskild person ska tjäna pengar eller få mer än vad själva lidandet berättigar till.

– I andra samhällen tycker man att det är just genom att enskilda driver processer som de kan berika sig på som man åstadkommer förändringar.

Det är dessutom ett krav från EU att ersättningen ska ha ”en reell avskräckande verkan” på samhället, påpekar han.

– Om nivåerna i Sverige förblir allt för låga bryter vi mot EU-rätten.

Hur ska man argumentera för att ett högt belopp inte ska uppfattas som stötande?

– Det är uppenbarligen väldigt svårt eftersom inte ens lagstiftaren har lyckats.

För DO:s del handlar det om att få genomslag i domstolarna och skapa en förståelse för att diskrimineringsersättningen ska vara avskräckande till skillnad från skadestånd vid brottmål, där det alltid finns ett straff i form av böter eller fängelse som fyller den funktionen.

• • Skadeståndsexpert: »DO:s krav är stötande«

– Diskrimineringsersättning är ett skadestånd och ska behandlas precis som alla andra skadestånd, säger han.

Håkan Andersson tycker att det hade varit ”stötande” om domstolarna gått på DO:s linje i det mål som nu ligger hos Högsta domstolen.

– DO kräver mer än vad ett våldtäktsoffer normalt får. Då kan man faktiskt fråga sig vem som har blivit hårdast drabbad – den kvinna som blir utsatt för våldtäkt eller den kvinna som blir hänvisad till en annan klinik?

Att skadestånd har döpts om till diskrimineringsersättning i nya lagen just för att domstolarna ska undvika att göra sådana jämförelser har ingen betydelse, anser Håkan Andersson. Det är bara ”en språklig fint”, som varken allmänheten eller domstolarna går på.

– Den där lilla språkfinten gör inte att man slutar jämföra, även om det är förhoppningen hos lagstiftaren.

Men han har inget emot att diskriminering ska få kosta och att beloppen ska vara förebyggande. De får dock inte vara så mycket högre än vid jämförbara brott.

– Hela systemet med skadeståndsrätt hänger ihop. Man kan inte gärna dölja att ett av systemen skulle få för höga nivåer genom att säga att det inte är skadestånd – det är en ersättning.

Att vanliga brott, till skillnad från diskriminering, vanligtvis straffas med fängelse håller inte heller som argument för högre ersättning vid diskriminering.

– Diskrimineringsersättningen är en civilrättslig påföljd och ska jämföras med motsvarande ersättningar för kränkning vid brott.

I en del länder kan domstolarna döma ut skyhöga belopp. Ett spek­takulärt exempel är två muslimska systrar som fick motsvarande 122 miljoner kronor i skadestånd för etnisk och religiös diskriminering 2009. Sannolikt det högsta beloppet någonsin.

Systrarna anklagade arbetsgivaren, en börsmäklarfirma i London, på sammanlagt 200 punkter. De hävdade bland annat att cheferna kopplat bort dem från ett arbete med kunder av judisk börd, som i stället fick gå till icke muslimska mäklare.

– Skadeståndsnivåerna ligger visserligen mycket högre i en del länder, men det sker slumpmässigt och det rör sig om ett fåtal fall, annars skulle samhällsekonomin gå under på grund av de höga beloppen, säger Håkan Andersson.