Foto: Pontus Lundahl

Vart försvann viljan att stoppa oseriösa jobberbjudanden?

Gång på gång ser vi hur dessa erbjudanden används för att locka hit billig utländsk arbetskraft till usla arbetsvillkor. Men tydligen vill varken regeringen eller Miljöpartiet ha någon ändring.

Den översyn som migrationsminister Tobias Billström (M) utlovade efter skandalen med de kamerunska skogsarbetarna lyser med sin frånvaro. Och Miljöpartiet fortsätter med sin öronbedövande tystnad om varför de stöder systemet, förutom Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson som nu plötsligt hyllar tingens ordning i ett aggressivt och anklagande utfall mot socialdemokratin.

Det är i sanning sorgligt.

Systemet innebär att en arbetsgivare ensidigt och utan facklig eller annan inblandning får avgöra om det råder arbetskraftsbrist så att arbetskraften till just det egna företaget måste sökas utomlands.

För att locka till sig arbetskraft har arbetsgivaren full laglig rätt att skicka ett jobberbjudande med en föreslagen lön och föreslagna arbetsuppgifter som inte på något sätt är förpliktigande.

Man måste vara omåttligt naiv för att inte inse att detta system är som klippt och skuret för otillbörligt utnyttjande av människor som kommer hit i förhoppningen att jobba ihop pengar, ofta för att sända dem hem till sina familjer.

När arbetarna väl är i Sverige erbjuds de en lägre lön och ofta även andra arbetsuppgifter än de utlovade. Allting är fullt lagligt.

För många är det omöjligt att tacka nej. Resan hit är dyr och de måste arbeta ihop pengar för att klara de utgifter de haft för att ta sig hit.

Arbetets ledarsida har tidigare ifrågasatt Miljöpartiets uppbackning av detta system som så uppenbart öppnar för jobbtrafficking.

Miljöpartiet har också beretts utrymme i Arbetet för att förklara sitt ställningstagande, något man dock har avböjt att göra.

I stället kunde vi alltså häromdagen läsa en debattartikel från Grön Ungdoms språkrör Magda Rasmusson i Expressen.

Artikeln har rubriken ”Nej tack till Löfvens stängda Sverige”.

Det är svårt att inte undslippa sig en suck vid läsningen.

I stället för att föreslå åtgärder för att få bort Sverige från listan över länder som tillåter jobbtrafficking går Magda Rasmusson till storms mot Socialdemokraternas förslag om hur vi ska stoppa denna jobbtrafficking.

Socialdemokraternas förslag vilar på samma humanistiska grund som LO:s, det vill säga att alla som arbetar i Sverige ska omfattas av jämlika löner och arbetsvillkor enligt kollektivavtal, oavsett vilket land de kommer från.

Om Magda Rasmussons åsikter är desamma som moderpartiets är naiviteten fullkomlig hos Miljöpartiet. Bakom en dimridå av ”Vi är minsann inga rasister” propagerar hon för ett fortsatt utnyttjande av lågbetald utländsk arbetskraft.

Det blir mycket svårt att få ihop en gemensam linje med ett parti som inte ställer upp på det mest grundläggande kravet för solidaritet, att alla som arbetar i Sverige ska omfattas av jämlika löner och arbetsvillkor enligt kollektivavtal, oavsett vilket land de kommer från.

Allt annat försvagar hela kollektivavtalsidén.

I stället för att skärpa konflikten bör Miljöpartiet inför valet 2014 studera följande:

• Att arbetsgivare ensidigt får avgöra om det råder arbetskraftsbrist öppnar för en oseriös jakt på billig arbetskraft.

• De fiktiva jobberbjudandena måste stoppas.

• Att jobba som papperslös bör avkriminaliseras. Det är inte människor som jobbar till usla löner och dåliga arbetsvillkor som ska få ytterligare straff. I stället bör arbetsgivaren kunna bli skadeståndsskyldig.

Om Miljöpartiet verkligen anser sig vara ett humant parti är det dags att se över argumentationen.

Sverige hamnar nu på fjortonde plats från att 1995 ha haft de minsta inkomstskillnaderna inom OECD.

Det mest uppseendeväckande är dock att syftet med politiken dessutom misslyckats.

Genom att höja inkomsterna för de rika – främst är det den allra rikaste tiondelen som har gynnats av alliansens politik – och samtidigt pressa ned lönerna för de sämst avlönade skulle man få tillväxten att öka kraftigt och alla skulle komma i arbete.

De rika skulle bli så glada av sänkta skatter att de skulle jobba mer, och sänkt lön för de lägst avlönade skulle göra att arbetsgivare i sin stora nåd skulle vilja anställa dem.

Finanspolitiska rådets dom häromdagen är dock mycket tydlig: ”Sverige har en svag tillväxt med lågt resursutnyttjande, förhållandevis hög arbetslöshet och svag exportefterfrågan”.

Sju år tog det att komma till denna ekonomiska stiltje, detta nära-botten-läge. Om Borg värnar ekonomi, tillväxt och sysselsättning bör alltså politiken ändras.

Om nu inte politikens egentliga syfte är att vidga klassklyftorna.

Det är Riksrevisionen som kritiserar Arbetsförmedlingen för alltför sena åtgärder, i normalfallet får ungdomar vänta 3–4 månader innan något­ över huvud taget händer.

Slå ihop dessa granskningar och vi får en mycket dyster bild.

Inte minst ekonomiskt går vi mot en ohållbar situation.

Bara i uteblivna inkomstskatter och arbetsgivaravgifter går staten miste om bortåt en miljard kronor per månad genom att 77 000 unga befinner sig i totalt utanförskap i stället för ha eller ens söka arbete.

En miljard kronor per månad kan alltså finansminister Anders Borg lägga på att få in dessa ungdomar i arbetslivet och ändå vara i trygg förvissning om att det är en lönsam affär.

Och då är ändå inte den viktigaste inkomstkällan medräknad, de arbetandes produktion som höjer tillväxt och välstånd för alla.

Larmrapporterna är akuta.

Nu väntar vi på de nödvändiga förslagen.

Forskaren Joakim Ruist har gått igenom följderna av EU:s utvidgning från 15 till 25 länder 2004.

EU:s regler om fri rörlighet för EU-medborgare gav då upphov till farhågorna om en kommande ”välfärdsturism” från de 10 nya länderna.

Ni minns kanske debatten. Folk skulle välla in från Slovenien, Polen, Baltikum och övriga nya länder och kräva bostadsbidrag, barnbidrag och alla andra möjliga och omöjliga bidrag och därmed parasitera på de trygghetssystem vi ”äkta svenskar” har byggt upp.

Sverige var till råga på allt det enda landet bland EU:s dåvarande 15 länder som inte införde några frivilliga övergångsregler som maximalt kunde sträcka sig i sju år, alltså från införandet 2004 till 2011.

Nu har alla länder samma regler, men trots att Sverige ensamt avstod från övergångsregler befanns hela talet om välfärdsturism inte bara överdrivet utan helt felaktigt, visar Joakim Ruists doktorsavhandling.

Tvärtom har reglerna skapat ett litet överskott för svensk ekonomi.

De som kom hit utnyttjade bidragssystemen mer sällan än svenska medborgare. De fick också ut lägre summor än svenska medborgare.

Det är alltså samma förhållanden i Sverige som i England, där den svårbegripliga brittiska premiärminister David Cameron nyligen pratade om de stora bidragen till invandrare, trots att engelsmännen tar ut ännu större bidrag.

Andra änden är minst lika intressant, det vill säga vad invånarna i de tio nya länderna förde med sig till Sverige.

Och där finner Joakim Ruist att det som skapades i form av arbete och konsumtion av dessa människor signifikant översteg bidragen de tog ut.

Plus i slutänden, alltså.

Sveriges statskassa tjänade på utvidgningen.

Avhandlingen visar också att de jobb som de nya utländska arbetstagarna fått inte har konkurrerat ut jobb för svenska medborgare. Däremot konstateras en svag försämring på arbetsmarknaden för redan hitkomna utländska arbetare från andra länder.

Numer har talet om ”välfärdsturism” minskat i alla led utom hos Sverigedemokraterna.

Med all säkerhet kommer Joakim Ruists avhandling inte heller att ändra SD:s åsikt, eftersom SD:s ståndpunkt baseras på ett principiellt nej till invandring och aldrig har grundat sig på ekonomiska fakta.

Men det finns faktiskt en annan faktor som bör belysas i anslutning till Joakim Ruists avhandling.

Det är hur det svenska systemet för arbetskraftsinvandring är uppbyggt.

En sak är att ta emot utländsk arbetskraft. En annan sak är att studera villkoren för deras arbete i Sverige.

Flera uppmärksammade mediainslag har på senare avslöjat arbete inom skog, jordbruk, restaurangnäring och transport där utländsk arbetskraft lockats hit med falska jobberbjudanden och hamnat i en situation där de inte kunnat tacka nej till arbeten med dåliga arbetsvillkor och usel lön.

Joakim Ruists avhandling är ett välkommet faktaunderlag för dem som vill ha en sansad debatt. Samtidigt måste vi värna alla arbetares rätt till ett drägligt arbetsliv.

Alla som arbetar i Sverige ska omfattas av lön och god arbetsmiljö enligt kollektivavtal, oavsett vilket land de kommer ifrån.

Eller ser vi en regering där MP och S gör allt för att ställa Vänsterpartiet utanför?

Diskussioner och funderingar pågår uppenbart inom Socialdemokraterna just nu.

För LO-kollektivet är det därför viktigt att följa hur diskussionerna går.

Bakgrunden utgörs av två faktorer, eller i klartext två partier, Socialdemokraternas förhållande till Sverigedemokraterna respektive Vänsterpartiet.

Att regera i en minoritetsregering med SD som vågmästare är nämligen inte alls detsamma för Socialdemokraterna som för Moderaterna.

Och flera av de senaste väljarundersökningarna visar att valresultatet mycket väl kan bli just så.

Medan Moderaterna och deras borgerliga stödpartier lugnt kunnat förlita sig på ett passivt stöd av SD så kommer Socialdemokraterna att få stora svårigheter att driva sin politik.

Alltså måste något mer hållbart regeringsalternativ skapas.

I valet mellan de två mittenpartierna Folkpartiet och Centern står Centerpartiet traditionellt närmast Socialdemokratin.

Det rättvise- och jämställdhetstänkande som ryms i den ursprungliga centerpartistiska devisen om stad och landsbygd i harmoni bygger på en snarlik folkrörelsetanke som inom Socialdemokratin.

En begränsad samverkan mellan partierna har också skett för inte alltför länge sedan.

Men genom Maud Olofsson och än mer genom Annie Lööf har avståndet mellan partierna vidgats kraftigt till att nu vara i det närmaste oöverstigligt.

Att de mer solidariskt tänkande fraktionerna inom partiet inte lyckades rubba Annie Lööf i samband med partiets omdebatterade nya idéprogram visar att denna fraktion, åtminstone för tillfället, är alltför maktlös.

Men Folkpartiet då?

Många inom S ser nog Folkpartiet som ännu mer omöjligt att samregera med än Centerpartiet.

För LO-kollektivets del är det också uppenbart att ett parti som driver en medveten och utstuderad klasspolitik inom det viktigaste området för Sveriges hela framtid, nämligen skolan, inte kan finnas med i en regering som säger sig driva en rättvis politik.

Den utsorteringsskola som Folkpartiets partiledare Jan Björklund byggt upp har endast lyckats med två saker, att försämra kunskaperna hos eleverna och att öka avståndet mellan över och underklass hos dem.

Nu är det dock uppenbart att det även inom Folkpartiet finns ett allt större missnöje med att partiet allmänt förknippas med en havererad skolpolitik.

I bakgrunden finns möjliga liberala etisk-moraliska och mänskliga ståndpunkter om den enskilda människans rättvisa och frihet där Folkpartiet och socialdemokraterna kan finna en grund att bygga ett samarbete kring.

Många folkpartister ser nog också med skräck på den skola som deras partiledare byggt upp.

Avståndet är långt, men med en i grunden förändrad skolpolitik, och med en ny mer pragmatisk partiledare än Jan Björklund kan det finnas en öppning för samarbete.

För Miljöpartiet skaver för LO-kollektivet den uppgörelse om jobberbjudanden till utländsk arbetskraft som partiet har med de borgerliga partierna.

Grundtanken är möjligtvis god hos Miljöpartiet. Arbetare från andra länder ska kunna komma hit och utföra arbete.

Svenska företag mår bra, och hitresta arbetare bidrar till svensk tillväxt och utveckling.

Det system med meningslösa jobberbjudanden som inte har någonting att göra med det faktiska arbetet som erbjuds eller den faktiska lönen som utbetalas, gör dock att hela systemet blivit en inkörsport till grov jobbtrafficking med mänskliga tragedier som följd och en företeelse som gjort det än svårare för de svenska facken att upprätthålla de svenska kollektivavtalen.

Det är naturligtvis en ordning som genast måste förändras om ett samarbete mellan S och MP ska kunna garantera att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige.

Miljöpartiet och Socialdemokraterna har också en lång väg kvar att gå för att hitta en gemensam syn på lagen om anställningsskydd och A-kassans utformning.

För att Vänsterpartiet ska vara med i förhandlingarna om ett regeringssamarbete har Jonas Sjöstedt redan deklarerat att en punkt i överenskommelsen måste vara att vinstuttag ur välfärden förbjuds. Det skulle ställa höga krav på tydlighet hos Socialdemokraterna och ett helt nytt vinstuttagsbeslut hos Miljöpartiet.

Att Vänsterpartiet därutöver hårt driver att överskottsmålet bör slopas bör dock inte vara något större problem.

Även hos S har ju denna ganska självklara linje redan fått alltmer gehör.

Som vi kunde höra i helgens partiledardebatt kommer alliansen framöver säkert trumma på att opinionen inte har något klart regeringsalternativ.

Med rätt svar kan det dock vändas till något positivt.

Varje parti försöker locka väljare på sin egen politik. Utifrån valresultatet blir det därefter realpolitiska överläggningar för att forma detaljer.

Att före valet presentera gemensamma huvudlinjer i de viktigaste frågorna är gynnsamt, men att detaljreglera samarbetet i förväg, som alliansen har gjort, undergräver både flerpartisystemets legitimitet och den förda politikens vitalitet.

Så har också de små allianspartierna reducerats till meningslösa stödpartier, alltmedan Moderaterna styrande politik stelnat i alltmer verkningslösa former.

Är det då över huvud taget möjligt att regera över blockgränsen?

Med en ökad polarisering i samhället och med allt större inkomstskillnader i hela västvärlden är det ett ohållbart påstående att blockpolitiken är död, vilket man hör ibland.

Att regera över blockgränsen måste därför endast ses som en nödsakat utväg då inget annat hjälper för att hålla rasistiska och demokratifientliga krafter utanför beslutsfattandet.

I annat fall kan det bli som i Finland där samregerande över blockgränserna är vanligt och där många finländare har mycket svårt att redogöra för partiernas olikheter.

Det ger troligen också upphov till det stigande politikerförakt som, enligt en något ovanlig rapport från Finska Nyhetsbyrån just i dag den 8 maj, visar att drygt 40 procent av finländarna om de fick chansen skulle vara beredda att störta regeringen med omedelbar verkan.

Foto: Franco Debernardi

Med ett skratt lovar Carl Bildt att aldrig mer ringa radioprogrammet Ring P1. ”Om det nu kan förbättra stämningen på radions Eko-redaktion”, säger han och kan knappt hålla sig för skratt.

Det blev den lite putslustiga slutklämmen på turerna då Sveriges utrikesminister Carl Bildt under en veckas tid vägrade uttala sig i frågan om varför han nyligen inte ville skriva under ett FN-dokument om ett förbud mot kärnvapen.

Och när han slutligen uttalade sig så skedde det när han i dag på morgonen ringde Alexandra Pascalidou i programmet ”Ring P 1″.

Nu kan man ju tycka att det är lite käckt och trevligt.

Men kampen mot kärnvapen är ett område där Sverige oavsett regering hittills drivit  en konsekvent linje.

Det är ingen liten skitsak som man föraktfullt kan fnysa bort i en vanlig Carl Bildtfnysning.

Över huvud taget beslutar inte Carl Bildt personligen över vilken utrikespolitik som Sverige ska föra, vilket han tycks tro.

Att Sveriges utrikesminister, som det synes, på eget bevåg ändrar Sveriges officiella linje till att numera hylla devisen ”kärnvapen är mumsmums” är naturligtvis någonting som radio och press å det svenska folkets vägnar bör och ska uppmärksamma.

Men uttala sig för svenska folket vill Carl Bildt icke.

Inte förrän han ringer ”Ring P1” och säger att ”det där är egentligen ingen stor sak”.

Tilltaget kan tyckas folkligt, men samtalet har ett klart syfte och är noga förberett.

Att ringa till en oförberedd reporter i ett helt annat program är att vända på rollerna.

Carl Bildt tar sig hela spelplanen och säger vad han vill, fullt på det klara med att den person han pratar med är för dåligt insatt för att ställa de viktiga frågorna.

Med den ”haha hihi, visst gjorde jag något kul”-attityd som Bildt senare på dagen framträdde i radions Studio Ett gick demokratin hopplöst mot ett nederlag.

Jag har hört liknande samtal förr. Det var när Filippinernas diktator Ferdinand Marcos på sin tid iscensatte liknande ringningar till landets radiostationer.

Carl Bildt skulle uppenbart trivas i en bananrepublik.

I ett demokratiskt land hör hans attityd dock inte längre hemma, något statsminister Fredrik Reinfeldt för länge sedan borde ha insett.

Att SvT:s nyheter i går uppmärksammade en bulgarisk chaufförs hemska upplevelser hos en ansvarslös arbetsgivare i Sverige är utmärkt.

Chauffören hade arbetat i fyra månader, ibland upp till 14 timmar om dagen, men lurats på sin lön.

I inslaget ser vi chaufförens förtvivlan över de uteblivna pengar han lovats och som han räknat med att sända hem till sin familj.

Att hans situation uppmärksammas är bra. Alltför många utländska arbetare hamnar i samma fälla när de lockas till Sverige med löfte om jobb.

Men när det gäller att utkräva ansvar för det som inträffar vänder sig SvT-reportern varken mot arbetsgivare, lagstiftare eller regering.

I stället är det facket som hängs ut.

Facket har nämligen inte företrätt chauffören i hans kamp för att få ut lön. Facket har inte vetat om chaufförens vistelse i Sverige, och chauffören har heller inte varit medlem i facket.

Nu kan man visserligen fråga sig hur långt fackets ansvar ska sträcka sig för att i solidaritet med enskilda människor och deras öden ta kampen mot samvetslösa arbetsgivare.

Arbetare som lockas hit vet ju ofta inte om hur de svenska facken fungerar.

Men borde det inte finnas någon annan instans som SvT:s reporter i första hand skulle kunna ställa till svars när en chaufför blir lurad av sin arbetsgivare?

Arbetsgivaren till exempel.

I ett blott någon sekund långt inslag frågar reportern arbetsgivaren om lönen.

Jo han har betalat lönen, säger han.

Och med det låter sig reportern nöjas och återgår till att skälla på facket.

Arbetsgivaren behöver inte ens figurera med namn eller bild.

Det gör dock den person som utses till huvudskurk i inslaget, Transports ordförande Lars Lindgren.

Om nu SvT inte har kraft eller vilja nog att ställa arbetsgivaren till svars borde de i vilket fall ställa sig den övergripande frågan om varför det gått så lätt att lura en chaufför på sin lön i Sverige i dag.

Om chauffören har avtal på en lön men inte fått den är det ju ett brott som har begåtts.

Är det då facket som är den rättsvårdande myndighet i Sverige? Nej, de flesta vet nog att det är svensk polis och åklagare.

Men något samtal med polis eller åklagare blir det inte.

Eller är det kanske så att chauffören inte har något bindande avtal. Då kan det vara så att den uteblivna högre lönen beror på att chauffören på pappret körde för ett utländskt åkeri där speditörer genom EU:s cabotageregler pressat ned både priser och löner till extremt låga nivåer, ett system som europaparlamentariker Marita Ulvskog (S) länge försökt ändra på?

Eller är det möjligen så att chauffören har skrivit på ett ”jobberbjudande” som han trott vara en juridiskt bindande handling men som alliansregeringen med Miljöpartiets stöd förvandlat till ett fullt lagligt blufferbjudande?

Någon bakgrund får vi inte till det inträffade, men sannolikheten är stor att chauffören lockats hit med hjälp av detta förnedrande, skamliga och meningslösa ”jobberbjudanden”.

Frågas någon från alliansen? Eller Miljöpartiet?

Nej, i SvT-reporterns värld är allt fackets fel.

Den samvetslösa jobbtrafficking som ökat lavinartat till följd av alliansens och Miljöpartiets överenskommelse är lagar vi aldrig trodde skulle förekomma i ett land som anser sig vara humant.

Det är lagar som fått kamerunska skogsarbetare, thailändska bärplockare, polska byggnadsarbetare och bulgariska chaufförer att hamna i just den katastrofala sits som SvT skildrar.

LO och facken varnade redan innan lagändringen för dessa följder av överenskommelsen.

Ändå utropar nu SvT facken som skyldiga till de mänskliga tragedier som blev följden.

Många nyhetsinslag i SvT är utmärkta och det är inte alltid lätt att med kort varsel gräva tillräckligt djupt i orsak och verkan.

Men i det inslag som visades igår om den lurade chauffören från Bulgarien saknades alltför många bitar för att det ska få någon högre kvalitetsstämpel.

I artiklarna förfäktade jag ståndpunkten att alla får ha vilka privata åsikter som helst, även långt in i socialdemokratin, men den som sitter i (S) partistyrelse bör i rimlighetens namn i alla sammanhang kunna och vilja stå upp för arbetarrörelsens grundläggande tes om alla människors lika värde.

Alla människors, det vill säga även homosexuellas.

Jag har aldrig fått så många ilskna påhopp för någon artikel och blev i vissa läger med svårtydd logik snabbt utsedd till bakåtsträvare.

När jag efter artiklarna dessutom blev utsatt för intrång och skadegörelse i mitt hem valde jag att gå in i skrivtystnad för en tid.

Nu tror jag knappast att någon hastigt påkommen militant S-fraktion gjorde sig skyldig till intrånget utan självklart någon eller några med betydligt större aversioner mot den tes jag driver i artiklarna, att arbetarrörelsens mest framskjutna företrädare i ALLA sammanhang måste kunna stå upp för ALLA människors lika värde, oavsett etnicitet, kön och – inte minst – sexuell läggning.

Att bara det faktum att artiklar som för fram denna grundläggande norm kan skapa så primitiva reaktioner från mörkrets makter visar hur viktigt det är för arbetarrörelsen att verkligen stå enad bakom denna tes om alla människors lika värde.

Om vi börjar rucka på denna princip när det gäller en viss grupp av människor, till exempel på grund av deras sexuella läggning, vilken grupp öppnar vi i så fall nästa gång för mörkrets krafter att ge sig på?

Allt annat än att i alla sammanhang stå upp för alla människors lika värde måste förbli främmande fåglar inom arbetarrörelsen.

Foto: Henrik Mongomery

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström kan inte skapa jobb. Hur kan Moderaterna då få uppskattning för att de skapar god ekonomi?

Efter alliansens nedmontering av välfärden leder nu Socialdemokraterna betryggande enligt en ny mätning av United Minds och Aftonbladet, när det gäller förtroendet för vilket parti, Socialdemokraterna eller Moderaterna, som för den bästa politiken.

Det gäller såväl konsten att skapa jobb och bekämpa arbetslösheten som att skapa bra kvalitet inom vård och omsorg, bra skola och utbildning och när det gäller att föra en bra politik för miljö och klimat.

Men när det kommer till formulärets sista punkt, den som handlar om vilket partis politik som är bäst för landets ekonomiska utveckling, då vinner förvånansvärt nog Moderaterna svenskarnas sympati.

Logiken är svårfångad.

Att skapa ekonomisk utveckling är ju en omöjlighet om man misslyckas med att skapa jobb och bekämpa arbetslösheten.

Och utan god ekonomisk utveckling kan vi inte heller skapa en god välfärd.

Den gamla lutheranska sanningen består, vi måste själva jobba ihop det som behövs för att skapa det samhälle vi vill ha.

Så hur kommer det sig att svenskarna anser att Socialdemokraterna är bättre på jobb, låg arbetslöshet och välfärd samtidigt som de anser att Moderaterna är bättre på det som jobb och låg arbetslöshet skapar, nämligen ekonomisk utveckling?

Sannolikt är begreppet ekonomisk utveckling definierat utifrån felaktiga premisser.

Anders Borgs mantra om att den svenska staten har en välfylld kassa kanske går hem och i hastigheten missförstås som bra ekonomisk utveckling.

Men genom att sy in pengar i madrassen skapas ingen ekonomisk utveckling. I stället skapas den nedåtgående spiral vi nu ser där regeringen tvingas till ständigt nya nedrevideringar av den ekonomiska tillväxten och uppskrivningar av arbetslösheten.

I vårbudgeten som presenterades förra veckan har siffrorna återigen justerats till det värre.

I början av denna vecka visade Statistiska centralbyrån att arbetslösheten stigit med mer än vad någon kunnat vänta sig och nu är uppe i hela 8,8 procent.

Alltså finns det nu färre som kan vara med och jobba ihop till vår ekonomiska utveckling.

Dessutom visar de nya siffrorna att det nu finns över 630 000 tillfälligt anställda bland dem som trots allt har ett jobb.

Fler med otrygga anställningar skapar en press nedåt på lönerna vilket även det stoppar upp den ekonomiska utvecklingen då vi får allt mindre att handla företagens varor och tjänster för.

I det läget väljer regeringen dessutom att bryta mot EU:s förbud mot att rada tidsbegränsade anställningar på varandra, något som ökar de osäkra anställningarna ännu mer och gör det ännu svårare att få fart på den ekonomiska utvecklingen.

Men regeringen har inte heller i framtiden någon ambition att följa EU:s regler, förklarar nu arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Orsaken, menar hon, är att fler människor kan bli arbetslösa om de får fasta anställningar och därmed en större trygghet på sin arbetsplats.

Det visar att svenskarna har väldigt rätt: Moderaternas oförmåga att skapa jobb och minska arbetslösheten är genom detta idiotiska yttrande från vår arbetsmarknadsminister till fullo bevisat.

Dessa världsfrånvända ord kommer som sagt samtidigt som nya arbetslöshetssiffror stigit till 8,8 procent.

Däremot, med den större anställningstrygghet som det skulle innebära om vår moderatledda regering följde EU:s regler, så skulle regeringen gå miste om den lönepress nedåt som osäkra anställningsförhållanden innebär.

Hillevi Engströms ovilja att följa regler är alltså inget försök att påverka arbetslösheten, däremot gör den människor, och på sikt även företag, fattigare.

Allt medan Anders Borg upprepar att statens finanser är goda.

Det betyder att Riksbanken går miste om sin mest kvalificerade kompetens, vilket är en stor prestigeförlust för riksbankschef Stefan Ingves.

Svenssons avhopp aktualiserar återigen frågan om hur Riksbankens direktion egentligen sköter sitt jobb.

Det aktualiserar också frågan om den huvudansvarige, riksbankschef Stefan Ingves själv, egentligen är rätt man för uppdraget att leda Sveriges penningpolitik.

Inte ens en fristående riksbank får nämligen bete sig hur som helst. Den ska lydigt hålla sig till det mål om stabilt penningvärde som tolkats som en inflation på runt 2,0 procent.

Riksbanken har i stället valt att hålla inflationen betydligt lägre, under de senaste månaderna faktiskt runt 0,0 procent i stället för runt 2,0 procent.

Riksbankens ovilja att sköta sitt uppdrag har enligt Lars E O Svensson kostat omkring 60 000 jobb.

Det är dags för riksbanksfullmäktige att sätta ned foten och vid nästa möjliga tillfälle avsluta mandaten för de direktionsledamöter, inklusive Stefan Ingves, som så uppenbart missköter sitt uppdrag.