Özz tror på rättvisan

17 mars

John Swedenmark har sett föreställningen Özz Nûjen statsminister och finner att det mest skandalösa är att han uppenbarligen tror på vad han själv säger om att ett rättvist samhälle är genomförbart.


Klart för avgång

*Fotograf: Patrik Lundin*- Do not publish without permission -
21 februari

John Swedenmark har sett Gertrud Larssons pjäs Hela folkets järnväg om bolagiseringen av SJ, och blir uppiggad av skildringarna av marknadens vanstyre, och av den infallsrika uppsättningen på Uppsala Stadsteater. Foto: Patrik Lundin.


Skratt eller medlidande?

Variation_1407I en fin och välspelad föreställning – särskilt stort intryck gör Malin Persson i flera roller – målar Teater Galeasen upp en nidbild av en hängiven vegetarian och antirasist som inte är så bra på mänskliga relationer och föräldraskap. Eller snarare begås ett karaktärsmord på en karikatyr styrd av inre krafter och besvikelser som han inte förmår hantera. Faktum är att intrigen ibland vetter åt Solsidan, med alla korkade missförstånd. Som visserligen balanseras av lättsamt hanterade tempoförskjutningar, avbrott och en hel del enkätintervjuer där aktörerna växlar över till att bli allvetande änglar.

Jag blir kluven inför det här angreppet på den engagerade nutidsmänniskan. Och det är väl själva poängen med föreställningen. Å ena sidan är det lättköpt att hänga ut en person som är så drabbad av falskt medvetande att han bara blir patetisk. Å andra sidan görs det med finess och själsdjup. De bristande anknytningarna spelar över ett stort register, och ickekommunikationen är öronbedövande. Ska man skratta åt Simon Reithners rollgestalt eller lida med honom? Och hur ska han gå vidare?

The Mental States of Sweden Björn Granath, Julia Dufvenius, Hamadi Khemiri, Omid Khansari, Torkel Petersson, Nanna Blondell, Sofia Pekkari, Irene Lind, Alexander Salzberger och Alexandra Rapaport
Fotograf: Sören Vilks

Vassa stickprov

9 januari

Dramatikern och regissören Mattias Andersson lät sociologer intervjua ett representativt urval svenskar och gjorde en teaterpjäs av deras egna ord, ett fyrverkeri av många olika slags teater med en formidabel ensemble. Föreställningen spelas på Dramatens Lilla Scen och heter The Mental States of Sweden.


När ondskan får härska

Min Klass på teater Galeasen. Foto: Dan Hansson. På bilden från vänster: Freddy Åsblom, Carl Magnus Dellow, Pierre Wilkner, Johan Wahlström, Hannes Meidal, Lena Nilsson, Lina Englund, Simon Reithner, Peter Luckhaus och Monica Stenbeck.

Vår klass på teater Galeasen. Foto: Dan Hansson.
På bilden från vänster: Freddy Åsblom, Carl Magnus Dellow, Pierre Wilkner, Johan Wahlström, Hannes Meidal, Lena Nilsson, Lina Englund, Simon Reithner, Peter Luckhaus och Monica Stenbeck.

Den 10 juli 1941 packades mellan 600 och 1600 personer av judisk härkomst in i en lada och innebrändes av de övriga innevånarna i den lilla staden Jedwabne i nordöstra Polen. Först 1995 blev pogromen allmänt känd. Det hölls några rättegångar under femtitalet, men de domarna upphävdes.

Detta skildrar den polske dramatikern Tadeusz Slobodzianek i en pjäs, Vår Klass, som följer tio klasskamrater födda runt 1920 fram tills den siste dör år 2003. Men de döda stannar kvar på scenen, som spöken.

Teater Galeasens uppsättning, i regi av Nathalie Ringler, är bland det bästa och mest upplysande jag har sett på länge. Den visar hur det man inte kan förstå går till: hur grannar börjar mörda och förnedra grannar, och hur alltsammans sen skyls över och traumana skjuts i bakgrunden.

Var och en av skådespelarna gör en djupt personlig rolltolkning där det ryms både lättsinne och desperation, trångsynthet och tung acceptans. I och med att var och en har sitt dödsögonblick som utblickpunkt – och skådespelarna har valts ut efter ålder, så att deras kroppar är lika gamla som de är när de dog – kan de beskriva lögnerna och sveken retrospektivt.

Och på den långsmala scenen där offer och bödel hela tiden kan iaktta varann i sidled blir de outsagda anklagelserna till slut tunga som bly, liksom insikten att människan är ett svagt käril, som inte alls med självklarhet förmår stå upp emot ondskan eller lögnen.

Språket i sin makt

20 september

John Swedenmark söker likheter och skillnader mellan Lars Noréns dagböcker och hans nya pjäs på Stockholms Stadsteater, 3.31.93.


I huvet på statsministern

detsovandfolketloggaMed massor av ilsken ungdomlig energi väcker teaterensemblen Det sovande folket liv i statsministerns fullständigt hopplösa bok med samma namn, skriven 1993. Svulstiga filosofiska fragment om att ta ansvar, en märklig sf-berättelse om hur framtidsstaten omhändertar ihjäl sina medborgare, samt Reinfeldts distanslösa hjältesaga om en insamling till de svältande i Afrika – allt detta vävs samman till en initierad skildring av en ung ambitiös politikers fullkomligt gränslösa självbild. Det finns några ironiska slängar med referenser till moderata småskandaler på senare år, men de behövs inte. Tyngdpunkten ligger i den övertygande demonstrationen av att den borgerliga människan har sig själv och sin egen betydenhet som enda referenspunkt i beskrivningen av samhället, vilket gör föreställningen rätt jobbig att se på. Det är lätt att skratta högt åt alla floskler, svårare att känna att man själv är särskilt mycket bättre – särskilt i relation till de två modiga ”gästartister” som introducerar ett helt annat slags verklighet i salongen.

Teater som visar vägen

0666loggaDen redan mycket läsvärda antologin Hopsnackat – full av exempel på hur man kan förbättra löner och arbetsvillkor genom att prata ihop sig och därefter agera tillsammans – har nu också blivit en njutbar entimmas teaterföreställning i regi av Martha Vestin. Ramen är en spontan sophämtningsstrejk, där väntan på att arbetsgivaren ska backa och betala ut rätt löner ger gott om tid att berätta för varann om andra lyckade aktioner, men också att uppfostra varann i samverkan och inbördes respekt. Att folkvett, humor och facklig taktik hänger samman understryks av den tajta effektiva spelstilen. Pjäsen blir därför på många plan en bild av det fungerande kollektivet.

Uppror och uppgivenhet

På Teater Tribunalen visas en märklig föreställning som simulerar ett världsomspännande ungdomsuppror mot klimathotet.

Peter Järn och Ylva Olaison. Fotograf: Jonas Jörneberg

Peter Järn och Ylva Olaison.
Fotograf: Jonas Jörneberg

Med hjälp av modern teknik, som inte ska avslöjas på förhand, får man känna sig som åskådare av upproret i realtid. Det är väldigt häftigt. Sen följer en fiktiv, livlig tevedebatt där åskådarna får vara studiopublik. Därefter ett antal strama symboliska scener, uppblandade med försök till dialog: ett samtal som premiärkvällen blev ganska taffligt i brist på fakta. Det kommer nog att bli mera fart under kommande föreställningar, särskilt de där sakkunniga debattörer medverkar.

Men just den här missöverensstämmelsen mellan tydliga sceniska bilder och vilsen debatt, knuten till privata uppoffringar mer än till politik, och med den orättvisa världsordningen långt bort i bakgrunden, ger nog tyvärr en ganska bra bild av var vi befinner oss – och understryker att en kraftfull aktiviströrelse vore efterlängtad.

Så pass inkrökt i ideologiska positioner är nämligen samtiden att engagemang känns mer som en utopi än som en möjlighet.

Och just därför ger föreställningen en knuff i rätt riktning, inklusive de ögonblick när all rörelse stannar upp i rådvillhet.

Bristen på tillit

En fullkomligt imponerande dekonstruktion av finanskrisen ger teaterpjäsen Trust på Galeasen i Stockholm, skriven av Falk Richter och översatt och regisserad av Annika Silkeberg. Det är endast kort speltid kvar men fler medborgare borde förunnas att se detta myller av variationer på hur vi gång på gång blir lurade, bedragna och svikna av spekulanterna och av “finansdemokratin”, när den ser det som sin primära uppgift att hålla dem under armarna. Frosseri, mobbning och bedrägeri är några av de privata dödssynder som de tre skådespelerskorna gestaltar med en uppsättning olika spelstilar, samt med massor av bitter humor och skruvad situationskomik av hög klass.