Kolonialismen var ett system för att med kulturella och ideologiska medel ge Europa och USA ekonomiskt världsherravälde. Men nu går den perioden mot sitt slut, hävdade kulturteoretikern Walter Mignolo vid en föreläsning i Stockholm i förra veckan. I och med att världens stora ekonomier börjat samarbeta direkt med varandra har de gamla stormakterna hamnat på efterkälken och i skuggan. Medan Europa ännu domineras av nyliberalismen strävar BRICS-länderna mot totalkapitalism där staten bara har en hjälpfunktion, hävdade Mignolo, och det är den utvecklingen som driver vad han kallar ”avvästernisering”. Vi har alltså att förhålla oss till en helt ny världsordning.

Ojämlikheten i samhället får allt mer geografiska konsekvenser. Vissa har orimligt med pengar och kan kapa åt sig de mest attraktiva områdena. Andra har fast inkomst och kan därför hyra kapital för att köpa sig ett boende. Resten får flytta nån annanstans, i värsta fall till miljöer där samhällsservicen går på sparlåga, vilket ger allmänt förfall. Under rubriken ”Samhällsgeografi” samlar Kulturen vittnesmål om dessa processer. För ingenstans blir ojämlikheten mer tydlig än i frågan om var och hur folk bor, i Sverige och i resten av världen. Kartan är ett diagram. Och de berättelser som finns kring ojämlikheten borde kunna samlas till en välriktad anklagelse.

Zara och Johnny Hallman i byn Valvträsk slogs för att rädda den 120-åriga tallskogen i byns omgivningar.  De misslyckades. Det statliga skogsbolaget Sveaskog avverkade. Samma stat som redan på 1990-talet lagstiftade om att miljömålen ska väga lika tungt som produktionsmålen i skogsbruket.

Kulturjournalisten Po Tidholm är upprörd över hur Norrland används som råvarubank utan att det längre ger vare sig jobb eller lokala skatteinkomster tillbaka. På det sättet är han en typisk norrländsk man.

Samtidigt markerar han sitt betraktande utanförskap genom att i titeln på sin essäsamling bunta ihop Sverige norr om Dalälven med stockholmsepitetet Norrland. Han skriver att han gör så för att alla norrlänningar är grannar i svårmodet. Själv hänger Po Tidholm emellan. Trots uppväxten i Hälsingland blev han som ung genast igenkänd och välkomnad på de stora kulturredaktionerna. Orsaken var börd. Som son till kulturradikala grönavågenföräldrar stod dörren öppen. Det är sånt som vi skribenter från mer obemärkta bakgrunder hänger upp oss på, men sedan dess har han klarat sig på egna skrivarmeriter. Hans essäer och reportage har sin norrländska utgångspunkt gemensamt, men från det lokala nystar han brett och med fantasi.  Hans samlade texter ger mig lust att åter ge mig norrut mot älvdalarna och vidderna och på vägen passera hans kök och höra historier berättas.  För varje text är en bra berättelse och ofta fler i en.

Hans texter handlar om allt. Smör, Ljusnans färd från havet tillbaka till källan, om samekulturens band långt in i förorterna och hur det leder till global jeansbranding. Han skriver om friheten i att leva under reklambudskapens radar, det som inträffar när ens grannar är för få, för fattiga och för gamla för att väcka kapitalismens uppmärksamhet och om hur männen förändrades när terapeuten kom till Skogshögskolan.

Boken är vackert formgiven av Carl Anders Skoglund. Det jag saknar är Po Tidholms omfattande musikjournalistik. Boken kunde också vara mer omsorgsfullt redigerad.  Formuleringar kommer igen för tätt, avsomnade Glesbygdsverket omtalas som att det fortfarande existerade och sedan länge försvunna politiker talar.

Kristina Mattsson

Jöran Lindvall föreläser framför en av de många Slussenmålningar av Sven Erixson som ingår i utställningen.

— Stockholms stads tjänstemän har under många är försummat att underhålla trafikkarusellen vid Slussen i Stockholm, detta arkitektoniska mästerverk, som skulle kunna föras upp på UNESCOs lista äver världsarv.

Den anklagelsen framförde ledamoten i Konstakademien, Jöran Lindvall, när han häromdagen föreläste mitt i utställningen ”SLUSSEN – När Stockholm var modernt”.

Konstakademien har engagerat sig hårt mot planerna på en nybyggnad och utökar den 19 januari utställningen med en presentation dels av det alternativa förslaget ”Kulturslussen”, dels av det förslag till återställande – efter lång tids vanvård och tokiga tillbyggnader – som kallas ”Plan B”.

Utställningen samlar verk av några av Sveriges främsta nittonhundratalskonstnärer, varav många bodde i närheten.

Man kan bara önska och hoppas att Slussen blir den symbolfråga den förtjänar. Av omsorg om det förflutna, samhället vi en gång tillsammans lyckades bygga – men också därför att här finns chansen att vilja skapa en stad för människor, inte för trafik och kommers.

Det finns ett politiskt djup i de ideologiska motsättningar som bryts mot varandra kring denna och andra stadsplaneringsfrågor.

Består samhället av människor eller är det en servicefunktion till kapitalismen?

Därför är det viktigt att det blir en ordentlig debatt framöver, som kan göra en hel del saker tydliga, och kanske till och med leta sig in i partipolitiken…