Rasismen genom en trekant

17 november

Roman Ondska av isländske författaren Eiríkur Örn Norddahl skildrar rasismens evolution genom ett menage à trois som består av Förintelseforskaren Agnes, nazisten Arnór och Agnes ex, Ómar. Erik Löfvendahl tycker att boken är lysande berättad.

Rakade skallar och riksdagsmän

rasismliten
30 augusti

Fackbok Mörkerkrafterna har stärkt sitt grepp om Sverige. Men de rakade skallarna är ersatta med riksdagsmän i kostym, och regeringen har sanktionerat rasprofilering genom polisens Reva-projekt. Antologin Rasismen i Sverige ger perspektiv på de gångna åren.


Hubbotarna handlar om Sverige idag

På söndag är det dags för ytterligare hubbotäventyr i tv-serien Äkta människor. Hubbotar är alltså de tänkande maskiner i mänsklig gestalt som kommer att sköta allehanda sysslor i en framtid mycket lik vårt eget samhälle och finnas i nästan varje hem.
Jag hör till dem som följde första omgången med stort intresse, både för dramatikens skull och för de filosofiska, moraliska och politiska frågeställningar som väcktes.

Kan medvetandet konstrueras, och kan en artificiell varelse med medvetande göra anspråk på att vara en människa, trots att hen egentligen är en maskin? Vad kan man ställa för innehållskrav på kärleken och på friheten? Såna underliggande frågor drev handlingen framåt, aldrig lätta att besvara.

Men framför allt tog första omgången av Äkta människor upp frågor om arbetsdelning och rasism, på ett sätt som borde ha uppmärksammats mer, och diskuterats.

Hubbotarna sköter ju det reproduktiva arbetet, löser de välbeställdas livspussel, och blir därför en bild av det humana tjänstefolk som via en gråsvart ekonomi spelar en allt större roll i Sverige. Hubbotarnas maskintillvaro fungerar som en konstnärlig beskrivning av till exempel städare med samma (?) halvmänskliga status.

Politiskt intressant var också det känsloarbete som hubbotarna utför, deras inprogrammerade förmåga till inlevelse och tillmötesgående fungerar som en kommentar till arbetsverkligheten för mycken servicepersonal i kundmötet.

Men framför allt tyckte jag att utnyttjandet, nedvärderandet, hatet och våldet mot hubbotarna var en mycket tänkvärd ingång till samtidens rasistiska tendenser, både ifråga om känslor, attityder och arbetsdelning.

Frågan om vem som är en människa genomsyrade serien, och kan med lätthet överflyttas också till en värld där det ännu inte finns några hubbotar.

Tillbaka till trettitalet – läsning av en nazistisk propagandanovell

19 april

Litteraturforskaren Jimmy Vulovic, som under våren utkommit med en lärobok i kritisk läsning av böckers underliggande berättelser, Narrativ analys (Studentlitteratur), beskriver den nazistiska propagandans strategier utifrån en novell avsedd att värva arbetarungdom.

Sveland (forts)

Debatten efter Maria Svelands bok Hatet kännetecknas av att hon kritiseras, som om hon begått en blunder, för vad som är det starkaste och intressantaste påståendet i hela boken, ja dess kärna. Man undrar hur många av kommentatorerna som ens brytt sig om att läsa!

Idén är att alla former av kvinnohat, från systematisk nedvärdering i media till misshandel och mord, samverkar och förstärker varann, och dessutom är nära förbundna med samtidens rasistiska mobilisering, som ju också sträcker sig från harmlösa skämt om negerbollar till massmord. På så vis bekräftas hennes tes återigen av reaktionerna. Hon avfärdas som otillräknelig, nästan på förhand, och får ovett för att hon använder sin egen utsatthet i argumentationen. Och den utmanövreringen, överlagd eller ej, är också ett slags våld.
Därför är det extra glädjande att läsa det djupa allvar som en av Nordens bästa kritiker, Susanne Christensen, består hennes bok i lördagens nummer av Klassekampens bokmagasinet.
“Selv gjør hun noe så enestående som å skrive brennaktuell samtidshistorie” … “En kjempende kropp og et kjempende, verkende, søkende sinn. Svelands samtidshistoriske kartleggingsprosjekt virker uhyre viktig.”

Antifeminism och extremhöger

Maria Sveland blev förföljd och mordhotad, i synnerhet efter en artikel i DN om hur hatet håller på att ta över samhällsklimatet. Dramatiken i hennes nya bok, som just heter Hatet, handlar om hur hon gradvis lär sig att bemöta angreppen med kall analys, inte bara av dårfinkarna utan i synnerhet av vår tids systematiska nedvärdering av kvinnor i offentligheten, av feministiska perspektiv och krav, alltsammans gödslat med den tilltagande rasismen.

Sveland tränar upp sig från offer till genomskådare. Hon blandar dagboksanteckningar med en samtidshistorieskrivning som tar avstamp i Evin Rubars lögnaktiga dokumentär om kvinnojourerna och oskadliggörandet av partiet Feministiskt Initiativ. Sen går hon vidare och kartlägger gängen av manliga bloggare med biologistisk syn på könens skilda uppgifter, till exempel Pär Ströms utfall mot föreställningen SCUM-manifestet på TUR-teatern i Stockholm.

Poängen i analysen är att hela skalan samverkar. Från gliringar och förtäckta omyndigförklaringar, till mer eller mindre rumsren nätmobbning, ända bort till våldsbrott och terrorhandlingar. Grovt och småttigt spelar med i den stora hatsymfonin. Som man under läsningen får en känsla av att den håller på att överrösta allt annat.

Att manlighetens hotade privilegier har skaffat sig oförtjänt stort politiskt inflytande genom att liera sig med de högerextrema krafter som har så ruskigt stark medvind.

Och att bekämpandet av patriarkatets maktstrukturer därför fortfarande är en central politisk fråga.

John Swedenmark

Sara-pris till Taikons levnadstecknare

Det är mycket glädjande att Lawen Mohtadi får det allra första Sara Lidman-priset för sin journalistiska insats, senast boken om Katarina Taikon: Den dag jag blir fri. Den är nämligen ytterst läsvärd, både på grund av skildringen av Katarina Taikon och de människor som omgav henne och som exempel på att det faktiskt är möjligt att med ihärdigt personligt engagemang göra stor skillnad. En riktig medborgarrättskämpe av det slag vi behöver påminnas om idag när det finns starka tendenser till uteslutande och hat. En tänker särskilt på romernas situation i Ungern, men även på latenta stämningar här hemma.

Valet av denna bok som pristagare understryker även att vi har brist på sanningssägare av Sara Lidmans kaliber, som kan säga emot med en helt annan markförankring än vår tids debattörer. De finns, men det behövs fler.

Priset utdelas den 23 mars och inbegriper även en veckas vistelse i Lidmans Missenträsk. Så här lyder prismotiveringen:

”Med journalistiskt skarpsinne, aktivistiskt engagemang och inspirerande folkbildningsförmåga har Mohtadi under lång tid visat på ett brinnande engagemang i antirasistiska och feministiska frågor”

Missbruka inte ordet ”fascism”

Den norska journalisten Øivind Strømmen har skrivit en  bok som inventerar den europeiska högerextremismen av idag. Nu finns den också på svenska: Det mörka nätet. I ett offentligt samtal häromdagen med Mattias Gardell och historikern Henrik Arnstad, som snart utkommer med boken Älskade fascism, var Strømmen väldigt noga med att definitionerna inte får missbrukas, därför att högern ser olika ut i olika länder. ”Ska jag vinna debatten måste jag argumentera mot deras politik och inte mot en kategori jag har infört för att göra det lättare för mig själv.” Med andra ord att diagnosen ”fascism” måste användas exakt. Ett fenomen som både Arnstad och Strømmen var överens om var cancermetaforen: att likt Dansk Folkeparti likna vissa folkgrupper vid en svulst i samhällskroppen är ett säkert varningstecken.

Arnstads bok presenteras närmare när den kommer ut. Strømmen anbefalles särskilt därför att han visar hur de riktiga nyfascisterna arbetar metodiskt för att infiltrera den offentliga debatten och påverka politiken, till exempel genom konspirationsteorier, för att tvinga fram det slags överdrivna stränghet i myndighetsutövningen som Strømmen (i kontrast till skällsordet ”snällism”) etiketterar ”skithögismen”.

I senaste numret av …

… den feministiska kulturtidskriften Bang, 3-4/2012, som kom ut för ett bra tag sen, finns det oerhört mycket läsvärt, sånt som ger perspektiv på flera pågående rasdebatter, inklusive en upprörd anklagelse mot Lena Sommestad för störande av en föreläsning, som bemöts och till slut blir väldigt intressant.

Bang är en sån tidskrift man läser och får en känsla att man fattar mer.

Men vad som särskilt ska nämnas är en isande fruktansvärd rapport från Alexandra Pascalidou om hur högerextremismen håller på att ta över i Grekland, hur Gyllene gryning och deras våldsmentalitet har kidnappat både stämningarna, politiken och media.

Pascalidou gör den här liknelsen:

”Det började med små förföriska doser. Som knarklangarna som vet precis hur mycket heroin deras nybörjaroffer ska få för att uppleva lyckoruset. För att förtränga smärtan. Det börjar med små smakprover men det dröjer inte länge innan organismen vänjer sig vid giftet. Innan samhällskroppen accepterat rasismen som ett alternativ.”

Det där är väldigt tänkvärt.

Inte bara som metafor utan även som analys. Främlingsfientligheten ett surrogat. En pseudolösning som tar över.

Kanske är det dags att skärpa preventionsarbetet, också i dessa spalter…