KRIMI. Ingvar von Malmborg har en förklaring till varför svensk krimi erövrar världen.
När jag på Facebook uttryckte åsikten att George Harrison var en lika bra och personlig kompositör som Lennon-McCartney, då hände det som brukar hända. Protester! Istället utbröt det vanliga käbblet: Vem gjorde de bästa låtarna, John Lennon eller Paul McCartney? Fast vi har blivit allt fler som hävdar att George Harrison var en nedtryckt Beatles-medlem som sällan fick visa vad han kunde. Efter Beatles blommade han upp som kompositör. Vilket framgår av det här albumet med demoinspelningar och tidiga tagningar av låtar som hamnade på hans soloplattor. Härligt att återhöra ”Run Of The Mill” – en akustisk folkpoplåt – och ”Awaiting On You All” – en lätt rockig gospel – utan allt ekooooo som Phil Spector gödslade med på albumet All Things Must Pass. I ”Woman, Don’t You Cry For Me” plockar Harrison folkbluesigt på akustisk gitarr. För en amatörgitarrist är det extra kul att verkligen kunna höra hans udda gitarrackord och häftiga ackordbyten.
Bengt Eriksson
Munchs berömda tavla sälja för 107 miljoner dollar medan auktionsfirman befinner sig i konflikt med facket och med konstvärlden efter att ha permitterat en hel yrkesgrupp och ersatt med tillfälligt anställda: de som bär omkring konstverken i samband med försäljningen. Här finns en länk till en internationell namninsamling som man kan skriva på.
… gör att man understundom känner sig trattmatad ungefär som en gås ämnad för slakt. Hur ska man egentligen tillgodogöra sig allt man får reda på, och skilja mytologier från fakta? Det enda svaret är: genom att berätta vidare, genom att diskutera dessa saker med andra i de olika forum som finns att tillgå. Till exempel väntar jag fortfarande på studiecirkelns återkomst i internetformat. På samma sätt som man bokar in sig på Wordfeudturneringar borde det gå att samla ihop ett gäng och diskutera samma sak under begränsad tid: en film, en bok, en frågeställning, ett lands politik. För att kunskaper ska fastna behöver man dela dem med andra!
Ur författarens förord/Bruksanvisning:
Dessa rader är hemlösa på många vis. Inte hemmahörande någonstans: utklippta ur manus, skissade, hatade, tiggande vid en trottoarkant, knäböjande. Tillsammans bildar de en ny helhet i sitt manifesterade och samlade utanförskap. En enhet redo att genomföra något nytt, något annat; ett annat Sverige – där ord måste vara vapen.
Osportsliga villkor del 2. Spelarfacket går mot strömmen och växer. Viktiga frågor är arbetsskadeförsäkringen och pensioner. Och kvinnor tjänar 50 000 mindre än männen - i månaden.
Författaren Vendela Fredricson funderar över samhället och nödvändigheten av facklig organisering medan hon kör en busstur en tidig morgon i en Stockholmsförort. (Fotot har inget med artikeln att göra, och är taget av Amel Emric, Scanpix)
”Jag kör och det ljusnar sakta. Jag kör för min ännu ofödda son, mitt barn.
Kör i infrastrukturens långsamt utbyggda spår. Kör upp en inkomst som kan ligga till grund för föräldraförsäkringen. Kör i en av de tidigast avreglerade branscherna, i stadstrafiken, som fram till 1989 drevs i kommunal regi.”