Arbetet Live. Spelet om Norbergsstrejken, ett åttaårigt teaterprojekt för trettiotalet år sedan engagerar än. Samtalet om den politiska konsten blev livligt på Arbetet Live i går.
För att få perspektiv på det fackliga arbetet idag måste vi också gå tillbaka till historien. Det har Anne-Marie Lindgren gjort i sin nya bok, som presenteras vid ett seminarium på måndag kväll, den 29 april, där hon bland annat beskriver vilka strider och problem som återkommer. alla är välkomna och det är fri entré.
Det är kanske inte allom bekant att den nya print-on-demand-tekniken gör det möjligt att ge ut viktiga klassiker som trycks upp på beställning. Atlas är väldigt duktiga på det där, liksom Norstedts, som valt väldigt neutrala omslag, så enkla att det nästan blir charmerande. Alla titlar går också att köpa som e-bok. Detta sagt apropå att när nu Maja Ekelöf är i ropet med anledning av Cecilia Perssons nya bok, så är det alltså möjligt för nytillkomna läsare att skaffa sig ett alldeles eget exemplar.

Kristian Lundberg och Crister Enander: Hat&Bläck. En dialog om klasshat, litteratur och människans värde (h:ström)
“Ja, jag är arg på ett sätt som inte kan förklaras på annat sätt än genom klass.” En tanketät brevväxling mellan vännerna Kristian Lundberg (som står för citatet ovan) och Crister Enander sammanställdes i bokform under rubriken Hat & bläck. Den är inget mindre än en överlevnadshandbok i det kapitalistiska samhället. Det som varit (deras såriga och förkrympande uppväxter), det som är (det alltuppslukande borgerliga ideologiska övertaget) och även en möjlig framtid (åtminstone för individer, men knappast på samhällsnivå) vävs samman på ett sätt som gör att man först sträckläser och sen återvänder till valda resonemang och formuleringar. En extremt samtida bok.
Vid Första maj i Norrköping är demonstrationståget inställt.
Istället anordnas en familjesammankomst där Norrköpimgsfödda
Amy Diamond uppträder innan Magdalena Anderssons tal.
En rörelse utan rörelse
avlyssnar stillastående
förströelse och förförelse –
sockervaddsillamående.
– Det räcker ju med skvalet
som uppvärmning till talet.
Demonstrationer
ger fel associationer.
Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan. Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan. Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik. Liksom de övriga i trion – Gustaf Hjelm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Som i ”River Phoenix”. Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå. Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne. Men hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre? Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – fast jag kan inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle låtit med sång…
Bengt Eriksson
Hitta länkar till Spotify och till andra
framträdanden och samarbeten
Johanna Langhorst försvarar förorten: lägenhetshus runt ett bilfritt centrum ger ett gott liv av solidaritet och samarbete. Det dåliga ryktet beror på mytbildning från medelklassen, men har fått enorma konsekvenser i form av snedvriden nyhetsrapportering och nedmontering av samhällsservicen. Det är med andra ord inte arkitekturen det är fel på, utan ojämlikheten. Boken är en riktig tankeställare som inte blundar för problem: hennes egen familj blev tvungen att flytta bort från Tensta efter erfarenheter av våld – men ser dem som tillfälliga och väldigt möjliga att lösa. Medan den verkliga segregationen finns i de etniskt homogena medel- och överklassområdena.
Therese Eriksson anmäler en bok där Cecilia Persson (senast aktuell med ”Skurhinksprojektet” i KA) träder i dialog med två Ekelöf: städerskan Maja och akademiledamoten Gunnar.
”Det hade kunnat vara problematiskt”, skrivet Eriksson, ”om det inte vore för den respekt med vilken Persson skapar dessa två fiktiva figurer med verklighetens förlagor strax under ytan.” Men mest är hon imponerad av Persson själv: ”Hur snyggt hon än regisserar sitt kammarspel, är det när hon är ensam på scen som hon är som allra bäst. När hon gräver precis där hon står.”
På Teater Tribunalen visas en märklig föreställning som simulerar ett världsomspännande ungdomsuppror mot klimathotet.
Med hjälp av modern teknik, som inte ska avslöjas på förhand, får man känna sig som åskådare av upproret i realtid. Det är väldigt häftigt. Sen följer en fiktiv, livlig tevedebatt där åskådarna får vara studiopublik. Därefter ett antal strama symboliska scener, uppblandade med försök till dialog: ett samtal som premiärkvällen blev ganska taffligt i brist på fakta. Det kommer nog att bli mera fart under kommande föreställningar, särskilt de där sakkunniga debattörer medverkar.
Men just den här missöverensstämmelsen mellan tydliga sceniska bilder och vilsen debatt, knuten till privata uppoffringar mer än till politik, och med den orättvisa världsordningen långt bort i bakgrunden, ger nog tyvärr en ganska bra bild av var vi befinner oss – och understryker att en kraftfull aktiviströrelse vore efterlängtad.
Så pass inkrökt i ideologiska positioner är nämligen samtiden att engagemang känns mer som en utopi än som en möjlighet.
Och just därför ger föreställningen en knuff i rätt riktning, inklusive de ögonblick när all rörelse stannar upp i rådvillhet.
Robotmontör. Lasse Olsson hamnade på ABB direkt efter gymnasiet, verkstadsteknisk linje som det hette 1991, och han har inga tankar på att göra något annat.