Vad kommer först: författaren eller den verklighet hen skildrar? Det som kommer allra först är ju mediet: prosan, så ytterligt formbar kring hemligheter. John Swedenmark slår ett slag för självfiktion som viktig litterär trend, byggd på skrivande.
Stilkonst ger jaget örnblick
Veckans POESI: Thomsen och Søndergaard
”Som ung vaknade jag varje morgon
med världen strömmande emot mig
som en gnistrande gata.
Nu måste jag kliva upp i vintermörkret
och bit för bit hämta in den
på mina smala ben.”
Två nyutgivna diktböcker presenterar två genialiska danska poeter och en väldigt duktig översättare till svenska.
Veckans Bok: ”Så dödar vi en människa” av Stefan Gurt
”- Stefan, sa han.
- Ja?
- Om du kan undvika det, bli inte gammal!”
Stefan Gurts pappa Sven tillbringade sina sista månader på ett boende för dementa i Solna. Sven, en stoisk och pratglad äldre herre, bröts snabbt ned och förlorade till slut livsviljan. Sonens bok är en hjärtslitande uppgörelse med den svenska äldrevården och med vår syn på äldre människor.
Nobelpristagaren Günter Grass …
… har skrivit en dålig dikt med bra innehåll. Han använder sin status för att säga viktiga saker, och använder diktens form (liksom för övrigt många av de gammaltestamentliga profeterna) för att ställa olika verkligheter mot varandra: i det här fallet Israel som reell kärnvapenmakt mot Iran som blivande kärnvapenmakt (kanske). Dikten fungerar som en balansvåg, som kommer åt att göra jämförelser som en vanlig debattartikel har svårt att få fram. (Men en bra debattartikel, en bra tidningsledare är också ofta ett slags dikt.) Men i nyhetsrapporteringen oskadliggörs själva budskapet av pseudofrågan om huruvida dikten är antisemitisk.
Läs den i svensk över-
sättning i Expressen!
Jag har en efterlysning …
… och en rekommendation: Varför slår inte poesiromanen igenom?? Det är så upplagt för att berätta en historia genom lyriska texter, gärna med mångstämmighet och motsägelser som ger en medryckande läsupplevelse. Senaste exemplet är Åsa Maria Krafts filmiska Självpornografi, akt I. Från senare år kan nämnas Ann Hallströms Ceylonbok Saknaden och Marie Silkebergs Petersburgskärleksrysare Material. Min idé är helt enkelt att dikt och prosadikt är mångas självklara normalform för att formulera det innersta, så det finns redan stark grund för en igenkännande, smart läsning. Istället får dessa utmärkta böcker panelhöna sig i lyrikhyllan. Pröva!
Ett ord vi behöver
Therese Eriksson reflekterar över ett omstritt pronomen, som även förekommer i två nyutkomna böcker: en prosalyrisk kärleksberättelse och en bilderbok.



Prenumerera på uppdateringar från litteratur med RSS









