fredag 25 maj 2012

… har skrivit en dålig dikt med bra innehåll. Han använder sin status för att säga viktiga saker, och använder diktens form (liksom för övrigt många av de gammaltestamentliga profeterna) för att ställa olika verkligheter mot varandra: i det här fallet Israel som reell kärnvapenmakt mot Iran som blivande kärnvapenmakt (kanske). Dikten fungerar som en balansvåg, som kommer åt att göra jämförelser som en vanlig debattartikel har svårt att få fram. (Men en bra debattartikel, en bra tidningsledare är också ofta ett slags dikt.) Men i nyhetsrapporteringen oskadliggörs själva budskapet av pseudofrågan om huruvida dikten är antisemitisk.

Läs den i svensk över-
sättning i Expressen!

… och en rekommendation: Varför slår inte poesiromanen igenom?? Det är så upplagt för att berätta en historia genom lyriska texter, gärna med mångstämmighet och motsägelser som ger en medryckande läsupplevelse. Senaste exemplet är Åsa Maria Krafts filmiska Självpornografi, akt I. Från senare år kan nämnas Ann Hallströms Ceylonbok Saknaden och Marie Silkebergs Petersburgskärleksrysare Material. Min idé är helt enkelt att dikt och prosadikt är mångas självklara normalform för att formulera det innersta, så det finns redan stark grund för en igenkännande, smart läsning. Istället får dessa utmärkta böcker panelhöna sig i lyrikhyllan. Pröva!