Texter med inriktning på kulturekonomi, folkbildning och kulturfackliga frågor. Institutioner och rörelser. Pengar och gratisarbete.

Poesispridare

För mig som badar i poesi är det obegripligt att den säljer så dåligt. Den har liksom blivit inlåst. När den kan nå fram så direkt. Och förklara världen.

Därför var det med stort intresse jag besökte ett seminarium på Littfest i Umeå om ”poesins status idag”, där några rejäla poesifolkbildare samtalade med förläggaren Per Bergström.

Panayotis Ioannidis ordnar helt enkelt uppläsningar i Aten, poesin får tala och arrangörens uppgift är att hitta spännande möten och bra lokaler – vilket inte är helt lätt när institution efter institution läggs ner på grund av krisen. Han kunde vittna om ett nytt intresse bland de yngre.

Linn Hansén som är en av ledarna för Göteborgs poesifestival berättade om ambitionen ”att skapa ett rum för att ställa nya frågor via poesin”. Hon var tillfreds över att glappen mellan de poetiska och de politiska rummen minskar.

Staying AliveMen hjälten på seminariet var ändå den brittiske förläggaren Neil Astley, vars förlag Bloodaxe med bravur har blåst dammet av den brittiska poesin, öppnat den mot nya horisonter och inte minst hittat nya presentationsformer.

Antologin Staying Alive från 2002 har sålt i en kvarts miljon exemplar och redan hunnit bidra till att skapa en ny generation av poeter, varav många aldrig annars skulle ha hittat poesin.

Astleys strategi handlar både om urval, förpackning och om ”connecting”: att skapa ett nätverk av bundsförvanter som gillar poesi, gärna kända från andra områden än litteraturen, och vars rekommendationer väger tungt för att överbrygga inlåsningen.

En annan viktig utveckling som folkbildarna vittnade om var att poeter överlag har blivit mycket bättre uppläsare på senare år, inte minst inför insikten att ett tråkigt framförande ger sämre försäljning på plats.

Oj! Massor av kulturpolitik!

Kulturhuset i Stockholm slår överraskande till med en storartad serie kulturpolitiska debattprogram. Läs mera här och emotse rapporter från de olika kvällarna. Det är fri entré.

24 feb. Konstnärslöner vs kulturentreprenörer – finns det ideologi i kulturpolitiken?

Vi inleder med en kulturpolitisk idédebatt, där vänster ställs mot höger, bidrag mot marknad, bredd mot spets.

Adam Cwejman, ansvarig för integrationsfrågor på Timbro och opinionsbildare Maria Ludvigsson, ledarskribent Svenska Dagbladet Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap och kulturdebattör Daniel Suhonen, chef för Katalys, socialdemokratisk debattör och författare Nathan Hamelberg, kulturdebattör Frida Röhl, konstnärlig ledare Teater Tribunalen och Folkteatern i Göteborg (tillträdande)

3 mars: Finns det kultur utanför tullarna? Om kulturens Stockholmsfixering. Med bl a Barakat Ghebrehawairat, Ronny Eriksson och Gunilla Kindstrand.

10 mars: Kultur som det nya kapitalet – är bildning ett maktmedel? Med bl a Majsa Allelin, Dilsa Demirbag-Sten och Calle Nathanson.

17 mars: Vem har råd med bra TV – om framtidens medielandskap. Med bl a Alexandra Pascalidou och Sanna Rayman.

24 mars: Ska vi kvotera Hamlet – om representation och innehåll på våra scener. Med bl a Kakan Hermanssson, Ivar Arpi, Qaisar Mahmood, Hynek Pallas och Alice Teodorescu.

31 mars: Vem äger konsten – om digitalisering, tillgänglighet, upphovsrätt. Med bl a Anna Odell, Susin Lindblom och Per Strömbäck.

7 april: Konst för lyckoindexets skull – måste kultur göra världen bättre? Med bl a Jockum Nordström, Carl Rudbeck, Maria Lind och Torbjörn Tännsjö.

14 april: Facket, folket eller furstarna – för vem har vi kulturpolitik? Med bl a Martina Montelius och Ellen Tejle.

Goda nyheter från Norge

(Eller åtminstone inte så dystra som befarat.) Den norska regeringen (Høyre/Fremskrittspartiet) föreslog att gå in med bulldozer i kulturpolitiken, men nu verkar det som att stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti har kunnat hejda förstörelsen.

Således blir det inget av med att sänka konstnärslönerna dramatiskt, och presstödet kommer att i stort sett bli kvar. Det är en viktig symbolisk förhandlingsseger, eftersom dramatiska utfall mot kulturen är en högerpopulistisk standardgest med bara destruktiva konsekvenser.

Däremot är förstås den utvidgning av kulturpolitiken som den forna vänsterregeringen har stått för avbruten. Det kulturlyft som avsåg att öka delaktigheten, och lyckades mycket bra, vilket framhållits som ett föredöme för en eventuell socialdemokratisk kulturpolitik i Sverige.

Läs mer på NRK:s hemsida.

Upphandling av kultur

Upphandlingen är den cancer som förstör samhället inifrån och tvingar alla offentliga verksamheter att utgå från mätbarhet, inte från resultat. Också den service som ännu drivs i regi av kommuner och landsting har smittats. Endast det som går att stoppa in i ett Excelark existerar på riktigt.

Anders Wijkmans upphandlingsutredning ”Den goda affären”(SOU 2013:12) verkar ha en god vilja att motverka de negativa konsekvenserna genom att öka beställarnas kompetens och därmed deras rätt att ställa krav på kvalité, sociala konsekvenser och miljöaspekter och inte bara ta det billigaste anbudet. Det finns till och med ett kapitel om hur långt men kan gå ifråga om ohörsamhet mot EU:s regler.

Jag var på seminarium på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle härom veckan och hörde honom diskutera utredningen med Steven Kelman, på sin tid Clintonregeringens expert för att reformera den statliga upphandlingen, och som dessutom kan mycket om Sverige.

Viljan att börja ställa krav var det inget fel på hos nåndera, men jag misstror möjligheterna att lyckas, så länge kravställandet förblir en tjänstemannafråga men inte nånting som den politiska ledningen står för. Inte ens S vågar ju kritisera bondfångarna som oppositionsparti.

Det kommer att fortsätta vara byggföretagen som bestämmer vad som byggs, på bekostnad av softare värden och samhällsuppdrag.

Att jag besökte seminariet var förstås för att förstå kulturpolitiken bättre. Den nya decentraliserade ordningen där regioner, landsting och kommuner väljer och vrakar leder till en form av upphandling, där det viktiga är att få så mycket som möjligt för pengarna, gärna mätt i besökarsiffror.

Själva den konstnärliga verksamheten hamnar så i skymundan och ses bara som en produkt som bjuds ut på en marknad i allt strängare konkurrens. Och det där kommer bara att bli värre tills beslutsfattarna säger stopp.

Sätter ner foten genom att sluta uppfatta sig själva som köpare, för att istället garantera den självständighet som är förutsättningen för relevant konstnärligt skapande. Och genom att själva återta den gamla kulturpolitikens uppdrag att förmedla och skapa delaktighet och nå nya publiker.

För upphandlingen korrumperar på sikt även konsten. Borgerliga kulturdebattörer hävdar gärna, utan annat belägg än sitt eget förakt, att försörjda konstnärer förfaller till lättja. Men det är precis tvärtom. Den som producerar för en given marknad av uppköpare är tvungen att pruta på sina drivkrafter att förändra världen genom att förändra språket, berättelserna, formerna, seendet, lyssnandet.

LL-förlaget i fara

Skärmavbild 2013-10-14 kl. 09.48.24

Typiskt för Alliansens kulturpolitik är förslaget till nedläggning av Centrum för Lättläst, som ger ut LL-böcker och tidningen Åtta sidor. Tidningen föreslås bli kvar, liksom namnet Centrum för lättläst, men verksamheten ska skäras ner till ett fåtal tjänster underordnade Myndigheten för tillgängliga medier.

Dessa tjänstemän ska ge ut böcker för utvecklingsstörda och andra som har mycket svårt att läsa – efter att först ha kontrollerat att varje utgivning inte konkurrerar med nåt kommersiellt förlags planer! Övrig sakkunskap ska avskaffas, och själva kompetensen på att förvandla populära titlar till lättläst format ska avknoppas till ett fristående företag som förväntas kunna sälja sina tjänster till förlagen.

Utredningens bedömning – den är skriven av Göran K Johansson i nära samarbete med ett expertråd – rör vid själva kärnan av Lena Adelsohn Liljeroths kulturpolitiska vision: övertygelsen om att konstnärlig och pedagogisk kompetens snedvrider marknaden och därför aktivt bör motarbetas. Så att fler kan tjäna pengar.

Sen spelar en allmän tendens till toppstyrning säkert in, också. Självständiga centrumbildningar låter sig inte kontrolleras så lätt utan börjar gärna jobba efter eget gottfinnande, och till och med utvidga verksamheten åt nya håll när det finns pengar över.

Konsekvensen, ifall nedläggningen blir av, är att läsfrämjande blir en fråga om vad som går att sälja. Varje utgivning av en LL-bok från ett kommersiellt förlag motiveras först och främst av sin förmåga att ge vinst, inte av pedagogiska eller gubevars demokratiska överväganden.

Man kan alltså urskilja ett krig mellan två helt olika perspektiv, där man måste vara oerhört barnslig eller oerhört förslagen för att kunna tro att de går att överbrygga och att marknaden förmår demokratisera läsandet. LL-förlaget har gjort ett utmärkt jobb för att väcka läslusten just där det behövs, och borde hyllas för det, inte avskaffas.

John Swedenmark

Avstamp för Läslyft

Lasframjande_1336Genom att nogsamt teckna läsfrämjandets historia och möjligheter blir dyslexiexperten Torbjörn Lundgrens lilla skrift Läsandet bär demokratin en rik inspirationskälla. Allt som gjorts genom pekar fram mot hur det borde fortsätta, med särskild betoning av ljudböckernas potential.

Problemet är ju att vi hade en kulturpolitik som växte till på svenskt sätt, genom att det grundades nya institutioner som förverkligade målet om ökad delaktighet, med ett tydligt emancipatoriskt mål för den enskilde. Men nu är det i stort sett bara kräftgång och nästan inga politiker verkar bry sig, med ett par undantag.

Litteraturutredningen Läsandets kultur från 2012 hade dock fina ambitioner, och ska snart resultera i en proposition från regeringen.

Därför är det så bra att Arbetsgruppen för ett läslyft i Sverige har kommit igång, till exempel genom att ge ut den här rapporten. Man kan läsa mer och hämta Läsandet bär demokratin på laslyft.wordpress.com

Kulturarbetets hållning är som vanligt att all läsning är bra, men att den viktigaste målgruppen att uppfostra är politiker och andra beslutsfattare. Och att läsfrämjande inte bara förbättrar statistiken utan även ger politiken och förvaltningen en blodtransfusion.

Finns en framtid för festivaler?

14 juni

De större städerna och de stora bolagen tar över makten över de dominerande festivalerna och samtidigt blir varje artistbokning allt viktigare. Varje artist måste ha lyskraft nog för att kunna locka den stora publiken. Det storskaliga vinner den kampen, men inte innebär det döden för de småskaliga och smala festivalerna, menar Martin Röshammar.


Mellanskillnaden

0666loggaKulturpolitik = mellanskillnaden mellan marknadshyror/marknadslöner och faktiska intäkter. Pengar måste komma in utifrån. Genom bidrag – men framför allt genom insatser som skapar en ny betalande publik. Detta sagt apropå upprördheten (som jag själv delar) över att en av landets viktigaste kulturscener, Rönnells, kanske inte kommer att kunna fortsätta verksamheten på grund av att subventionerna från hyresvärden håller på att fasas ut. Det handlar inte bara om dem. Utan om att bevara och förstärka alla de forum utanför den råa kommersialismen som bär upp kulturen. Hela antikvariatsbranschen har en sån roll, eftersom antikvariaten räddar böcker från utrotning.

Laga inte ifall
det inte är trasigt

Tusentals författare och översättare får möjlighet att utöva sitt underbetalda yrke tack vare att en avgift på varje lånad bok omsätts i avräkningar och stipendier, som sen fördelas rättvist av kollegor. Jag har själv varit inblandad i processen och kan gå i god för att den uppfyller alla medborgerliga krav.

Nu signalerar regeringen att de vill tafsa på de där pengarna, som även till stor del finansierar Författarförbundet och andra fackliga organisationer. Ur statens synpunkt är detta en utgift i budgeten, ett bidrag som bör fördelas av tjänstemän, och således ha en ytterst skakig framtid i sikte, år efter år.

Men konstruktionen sån den vuxit fram bygger på att bibliotekspengarna är en upphovsrättslig ersättning – och det är kulturpolitiskt väldigt effektivt att en stor del av pengarna hamnar hos t ex dem som är i början av sin karriär eller inte har så stor försäljning.

Byråkratin skulle äta upp en stor del av pengarna och dessutom inte vara på långa vägar lika träffsäker. Dessutom skulle de med säkerhet bli konkurrensutsatta i ett politiskt klimat som hela tiden vill skära ner de statliga utgifterna för att finansiera skattesänkningar.

Författarförbundets motaktion är inte bara ett självförsvar av ett fungerande system – if it ain’t broken, don’t mend it – utan också ett led i den mer generella kampen för att hejda trenden att politik ersätts med förvaltning och att samhällsfunktionerna underställs ett företagsekonomiskt tänkande.

John Swedenmark

För ett år sen …

… hamnade jag på en debatt organiserad av Timbro och Teater Brunnsgatan 4 om offentlig finansiering av konsten. Det var oförsonlig pajkastning som gav mycket att tänka på. Igår besökte jag en uppföljare med temat ”kvalitet” och stämningen var helt annorlunda. Teaterchefen Martina Montelius, författarna/kritikerna Agneta Klingspor och Aase Berg, konstkritikern Clemens Poellinger och högertänkaren Carl Rudbeck. De var så överens. Om hantverkssynen på konst, om hur bedömningarna skiftar över tid, om att gränsen mellan fint och fult har upplösts. Det var på vippen att alla höll med om att konst är en offentlig angelägenhet som bör nå så många som möjligt.

Vad har hänt på ett år? Jag tror att konsten har marginaliserats så till den grad att det finns en helt annan grund för sammanhållning bland dem som vet vad de pratar om. Alltså inte ”eliten”, för att anknyta till ett missriktat teveprogram, utan de som har sett och läst så mycket att de har perspektiv som i sin tur går att förmedla till andra med mer nyväckt intresse. Vi har inte tid att bråka längre, på ideologiska villkor vars epicentrum befinner sig nån helt annanstans än innanför de konstnärliga verksamheterna och institutionerna. Att konsten automatiskt blir politiskt laddad i en värld av orättvisor och plundring, det är en annan diskussion, som inte stod på kvällens dagordning, men som får bryta ut i andra sammanhang.