Mums för miljardären

5 oktober

Konstutställning Snart öppnar Moderna museets stora utställning Skulptur efter skulptur. Ida Therén har tagit sig en förhandstitt och ser bland annat ballonghundarna av Jeff Koons som miljardärerna älskar att stoppa i sina bankfack.

Jaget i centrum

12 september

Foto. På några få år har fotokonsten fått ett brett genomslag och ökad ­status i Sverige. Men Arbetets Jonna Sima saknar de stora samhällsberättelserna i den samtida svenska konstfotografin.


Stillbild ur The Leopard (Western Union Series), 2007, av Isaac Julien. Med benäget tillstånd av konstnären och Victoria Miro, London.

Isaac Juliens migrationsverk

15 augusti

Konst Isaac Juliens videoverk har migration och gränser som tema. Thomas Olsson imponeras av konst som gör det outhärdliga – om inte uthärdligt – mer förståeligt.


Konst i samspel
med världen

Gabriel Orozco, From Roof to Roof | Från tak till tak | De techo a techo, 1993 Courtesy of the artist and Marian Goodman Gallery, New York © Gabriel Orozco

Gabriel Orozco, From Roof to Roof | Från tak till tak | De techo a techo, 1993
Courtesy of the artist and Marian Goodman Gallery, New York
© Gabriel Orozco

Få konstnärer står i sån oavbruten handgriplig dialog med världen som Mexicofödde Gabriel Orozco. Dessutom vägrar han upprepa sig utan hittar hela tiden på nya grejer. Det berömdaste verket är kanske bildsviten där han tog bilder av sin gula östtyska motorcykel av märket Schwalbe sida vid sida med andra ”syskon” av samma märke i Berlin. Resultatet blev en helt gripande berättelse om kontaktsökande med verkligheten.

De senaste verken har tillkommit i dialog fram och tillbaka med yrkesstenhuggare. Roca Tortuga | Sköldpaddsten | Turtle Rock, 2013 Diorit | Diorite, 11 x 30 x 30 cm Courtesy of the artist and kurimanzutto, Mexico City © Gabriel Orozco. Foto: Estudio Michel Zabé

De senaste verken har tillkommit i dialog fram och tillbaka med yrkesstenhuggare. Roca Tortuga | Sköldpaddsten | Turtle Rock, 2013
Diorit | Diorite, 11 x 30 x 30 cm
Courtesy of the artist and kurimanzutto, Mexico City
© Gabriel Orozco. Foto: Estudio Michel Zabé

Också de andra verken på den stora utställningen på Moderna Museet i Stockholm – foto, skulptur, lera, bearbetade strandfynd, bilmodeller, orörliga mobiler, vapensköldar – rymmer en sällsam blandning av sorg och tillfredsställelse, otillräcklighet inför livets ogripbara omfång koncentrerad i minnesvärd detaljhumor. Alla Instagram-missbrukare bör vallfärda för att njuta av fotografierna.

Orozco_int_1408Och den specialbyggda bilen med plats för bara en person i framsätet och en i baksätet är ren poesi.

För den som inte kan ta sig till Stockholm rekommenderas katalogen, där rikligt med foton av verken trängs med inspirerade och lärda utläggningar.

Dialog trots allt

Bland de tuffaste på mässan i Stockholm för konstnärsdrivna gallerier, Supermarket, var AllArtNow, från Damaskus i Syrien. Just nu går det inte att ordna några utställningar, men de berättade om åren innan protesterna och kriget började, hur de föresatte sig att från noll skapa en publik för samtidskonst – video, performance, installationer, i sin lokal i de äldsta delarna av stan, och även på andra platser: bland annat fick de låna ett stort skyddsrum.

Bilden är hämtad från Nisrine Boukharis hemsida http://nisrineboukhari.com.

Bilden är hämtad från Nisrine Boukharis hemsida http://nisrineboukhari.com.

Målet var att skapa dialog både med besökare som alltså inte hade några förväntningar, och med konstnärer från hela världen – och ambitionerna verkar ha lyckats i bägge riktningarna. Konstnären Nisrine Boukhari berättade livfullt om några av sina installationer, som alla grundar sig i känslan av rotlöshet, till exempel detta olivträd på flykt.

Eftersom galleriets representanter valt att bo kvar i Damaskus ville de  inte prata politik under sitt besök. Men det märkvärdigaste med deras berättelser var ändå hur den konst som för oss kanske framstår som exklusiv kunde bli till direkt berättande i deras mycket mer trängda läge, och fungera som samtalsöppnare.

Därmed representerade AllArtNow en anda som även återfanns hos många andra Supermarket-utställare också från lugnare platser på jorden. Det var en osedvanligt dialogisk konstmässa. Som förhoppningsvis återkommer också nästa år.

För dem som tror på konstens kraft

Konstmässan Supermarket i Stockholm började som en reaktion mot konstens kommerialisering. Numera är den en mötespunkt för konstnärsdrivna gallerier och institutioner från hela världen. Perifera länder som Georgien och Tibet är speciellt inbjudna. Och det ger en mycket speciell stämning. Montrarna vill säga nånting, inte sälja. Och är ofta väldigt sparsmakade, för att lämna plats för samtal. Jag gick omkring igår medan de ännu byggde. Idag öppnar det på riktigt, och pågår fredag–söndag. Väl värt ett besök. Platsen är Kulturhuset, plan 3 och 5.

Jag hade ett särskilt intressant samtal med en utställare som var inflammerat upptagen med hur man konstnärligt ska representera dem som drabbats av samhällets orättvisor utan att göra dem till offer, och så att de själva kommer till tals. Museet för glömska heter den institutionen, till vardags i Norrköping, på Supermarket högst upp, längst in. I en oändlig loop berättar munnar en enda sak om sig själva: hur lång tid de suttit fängslade utan rättegång.

Interaktivt i Älta

Samtidigt som jag kommer fram till gångtunneln som går under Stensövägen möter jag några barn. Troligen kommer de från den skola som jag snart ska passera under min halvtimmeslånga promenad i Älta Centrum. Till skillnad från en tillfällig besökare rör sig de unga skolbarnen hemtamt i området. De syns att de har gått här tidigare och att de känner till platsen relativt väl.

Såväl deras glada rop som skolgården och idrottsplatsen som ligger på andra sidan vägen kommer att ingå i min version av Åsa Eliesons ”Vi, de levande”.

Foto: Thomas Olsson

Foto: Thomas Olsson

Allra enklast kan det beskrivas som ett interaktivt videoverk där varje besökare tas med på en 37 minuter lång promenad där skilda intryck, textmeddelanden och fragment av berättelser vävs samman till ett varsamt porträtt av en plats. I korta sekvenser möter vi dessutom de två skilda och fiktiva gestalter som Åsa Elieson använt sig av i sitt verk.

Var och en som lånar en Ipod och ett par hörlurar i receptionen på Älta Kulturknut kommer inte att uppleva precis samma saker under sin promenad som börjar och slutar på en bänk mitt i centrumbyggnaden i Älta.

Filmen och berättarrösten som guidar oss ut från centrat och ned till Ältasjön är visserligen densamma för alla; men vad vi själva ser och hör och vilka vi eventuellt möter kommer att skilja sig åt.

Det är när sinnesintrycken från ”Vi, de levande” blandas samman med omgivningen så att man till exempel inte vet om det där billjudet var inspelat eller inte som verket blir riktigt levande. Det är också då som den egna närvaron blir som mest påtaglig.

Thomas Olsson

Konsten och gruvstrejken

25 november

Ingela Johansson har skrivit en både ovanlig och genomarbetad bok, full av dokument, som återger hur de svenska konstnärerna engagerade sig i gruvstrejken i Malmfälten 1969–1970.


I själva verket

17 november

För ovanlighetens skull finns nu möjligheter att se målningar och skulpturer av Roine Jansson mitt i centrala Stockholm. Vanligtvis brukar man behöva bege sig till utlandet eller till resten av Sverige för att se hans skildringar från gruvor och stålverk.


Kroppar utan skam

Cindy Sherman, Untitled #98,  1982, © Cindy Sherman. Courtesy of the artist and Metro Pictures,  New York.

Cindy Sherman, Untitled #98, 1982, © Cindy Sherman. Courtesy of the artist and Metro Pictures, New York.

Att träda in i Cindy Shermans bildvärld är alltid omtumlande, men den här gången är det som att kliva in i en centrifug med en otrolig dragningskraft. Hennes iscensatta bilder med sig själv som modell är dessutom lika beroende av den omgivande bildkulturen (den vi möter i filmer, tidningar, annonser och på tv) samtidigt som den bildvärlden aldrig blir sig riktigt lik efter mötet med Cindy Sherman.

Den associativa hängningen med fotografier från olika serier och perioder blandade visar hur konsekvent men samtidigt variationsrikt hennes konstnärskap är. Och att hon inte värjer för något ämne hur skamligt eller tabubelagt det än skulle kunna bli i betraktarens blick.

Äcklet och gestaltandet av det motbjudande eller skrämmande är det stråk som betonas starkast i ”Untitled Horrors”. En utställningstitel som anspelar på Cindy Shermans egen motvilja mot att ge verken andra titlar än just ”Untitled”.

I sin katalogessä skriver Karl Ove Knausgård inspirerande om vår motvilja mot det gränsöverskridande, sammanblandningar och det orena men inför några av Cindy Shermans bilder tänker jag än mer på hans målsättning att i Min kamp skriva sig fri och helt utan skam.

”Untitled #97, 98 , 99 och 100” från 1982 hänger tillsammans på en vägg och visar hur en kvinna till synes hastigt försöker skyla sin nakna kropp med en rosa badrock. Vad som egentligen händer vet vi inte men ovanligt nog ser hon rakt på oss och möter vår blick.

Men hon gör det helt utan några skamkänslor, istället använder hon den traditionellt manliga blick som den här sortens bilder bygger på och riktar den rakt mot betraktaren.

Kvinnan på fotografierna blir det lockande skogsrå som Sara Stridsberg skriver om i sin katalogessä och som när hon till sist vänder sig om ”blottar en rygg som är ett gapande mörkt sår”.

Thomas Olsson