Ingrid och familjen

25 augusti

Dokumentärfilm Ingrid Bergmans privatliv var en följetong i skandalpressen, när hon lämnade man och barn för att gifta sig med italienska regissören Roberto Rossellini. Stig Björkman har gjort en dokumentär om filmikonens familjeliv där utdrag från brev och dagböcker varvas med hennes egna filmklipp och intervjuer med de vuxna barnen.

Superhjälte visar på kraften i organisering

27 november

Film På ytan har Hunger Games-filmerna en klassisk superhjältedramaturgi, med det glädjande undantaget att det är en ung kvinna som är hjälten. Men berättelsen är lika mycket en allegori över auktoritära samhällen och det kapitalistiska system vi lever inom, skriver Jonna Sima, som drabbas av kraften i människors organisering när hon ser den tredje filmen, Mockingjay 1.

Haltande Gentlemen

7 november

Film Mikael Marcimains filmatisering av Klas Östergrens 1980-talsklassiker Gentlemen är visuellt väldigt snygg. Men berättelsen engagerar inte, skriver Jonna Sima.

Att bli den störste och att göra gott

15 september

Film. Sällan har framgångens grå nyanser skildrats så väl, skriver Jonna Sima om filmen Tusen bitar om Björn Afzelius.


Manligt ras

28 augusti

Film. Det är synd om mannen, skulle Indras dotter ha konstaterat om hon stigit ner till den alptopp där filmen Turist utspelar sig.


Betongen har huvudrollen

21 februari

John Swedenmark förutspår att Pirjo Honkasalos svartvita film Betongnatt om två bröder i förorten dagen innan den ena ska in i fängelse kommer att bli en klassiker.


Veckans film: Hallå hallå

HALLÅHALLÅ
7 februari

John Swedenmark blir mycket imponerad av Maria Bloms skildring av en undersköterska i Falun, och i synnerhet av huvudrollsinnehavaren Maria Sid.


Människan, människans varg

10 januari

Martin Scorseses storslagna film Wolf of Wall Street skildrar tre klasser av människor: de som knarkar pengar, de som drömmer om ett bättre liv, och de som jobbar för brödfödan.


Vanlighet och lidelse

Blaa_1347Blå är den varmaste färgen är en lyckad fusion mellan tecknade serier och film. Kameran berättar i välkomponerade, färgmättade rutor medan människorna är ytterst levande, ofta i form av känsliga, outgrundliga närbilder på ansikten. Särskilt sexscenerna, varav en är extremt lång och förbereds av långvarig, stegrad attraktion mellan de två huvudpersonerna, blir oerhört njutbara av kamerans neutralitet och uthållighet. Kropparna som vita tecken i ett hemligt, nyupptäckt språk. I kontrast mot passionen mellan Adèle och Emma finns en lågintensiv vardagsskildring med sin alldeles egna dramatik: skildringar från jobbet som förskollärare, känsliga registreringar av ojämlikheten i förhållandet och av hur Adèle lider av bristen på kulturellt kapital. Just den där kontrasten mellan ömsint vanlighet och nästintill gudomligt inspirerad, måttlös lidelse tillsammans med den befriande frånvaron av egentlig intrig (slutet egentligen bara pekar vidare) gör den till en djupt mänsklig film, full av både avancerad filosofisk reflexion och handfast visdom om livets olika villkor.

 

Persbrandt och Draken

Mikael Persbrandts rolltolkning i Mig äger ingen – filmatiseringen av Åsa Linderborgs uppväxtroman – är ingenting annat än formidabel. Han går in i varje scen med en ny sinnesstämning, en ny kombination av stolthet och förtvivlan. Man skulle kunna kalla alltihop ”50 nyanser av alkoholism”.

Resten av filmen är bra mycket beigeare. Den skulle kunna vara mycket kortare, mycket snabbare och framför allt mycket smalare: en vidfilm där allting ändå bara händer i mitten av duken; kanterna stillastående kulisser.

En annan sak som blir outhärdlig genom överdriven upprepning är bruket att filma personerna genom fönster och i speglar, medan de står eller sitter och ser eftertänksamma ut. Till slut känns det som ett mantra som ska uttrycka människans kosmiska ensamhet. Och man börjar undra vem denna fönsterfluktare är och vad hen har för relation till berättelsen.

Endast i vissa sekvenser används filmmediet fullt ut, till exempel när en återkommande kameravinkel från miljonprogramsområdet där de bor både möjliggör tidshopp och berättar nånting om deras livsvillkor.

 

Klipp ur Mig äger ingen; distribution AB Svensk Filmindustri.

Och så är det scenen när pappan har nattskift och Åsa följer med på jobbet. Den är makalös. Arbetet (som annars bara omtalas) visar sig och får mytiska dimensioner, pappan visar sitt sanna hjältejag och man förstår hur mycket den dagliga ”kampen mot draken” kostar honom.