Glöm fascismen, glöm arbetet

0666loggaMonumentMonumenten är delaktiga i historien. Det visade inte minst Björn Cederbergs artikelserie i LO-Tidningen för några år sen. Just nu flammar det kring två monument med arbetarrörelseanknytning. I Eskilstuna har Allan Ebelings skulptur Smederna flyttats från Fristadstorget till en mer undanskymd plats. Och i Madrid har Högsta domstolen beslutat att det nyinvigda (2011) monumentet över de Internationella brigaderna under trettiotalets kamp mot fascismen ska plockas bort. Det förflutna stör, inte minst kommersen. Därför är det bra att folk bråkar och protesterar. Det är ett sätt att inte glömma. Och att påminnas om att alla kamperna hänger ihop. Också de kommande.

Zygmunt Bauman djupintervjuad

0666loggaI dessa dagar, när lokala upplopp väcker undran om samhället håller på att gå upp i limningen, råkar det komma ut en mycket läsvärd intervjubok med sociologen Zygmunt Bauman, alltid på de utkastades sida. Korta kapitel med vindlande svar på välställda frågor. Bauman såg plundringarna i England 2011 som en förlängning av konsumtionssamhället, och i På konsumtionsindustrins soptipp gör han bland annat följande tillbakablick:

”Deras myteri var en planerad, osammanhållen spontan explosion av samlad frustration som bara kan förklaras med ’på grund av’ inte ’med avsikt att’; jag betvivlar att frågan ’till vilken nytta’ spelade någon roll i denna destruktiva orgie.”

Fria radikaler

Kristian Lundberg och Crister Enander: Hat&Bläck. En dialog om klasshat, litteratur och människans värde (h:ström)

Kristian Lundberg och Crister Enander: Hat&Bläck. En dialog om klasshat, litteratur och människans värde (h:ström)

0666logga“Ja, jag är arg på ett sätt som inte kan förklaras på annat sätt än genom klass.” En tanketät brevväxling mellan vännerna Kristian Lundberg (som står för citatet ovan) och Crister Enander sammanställdes i bokform under rubriken Hat & bläck. Den är inget mindre än en överlevnadshandbok i det kapitalistiska samhället. Det som varit (deras såriga och förkrympande uppväxter), det som är (det alltuppslukande borgerliga ideologiska övertaget) och även en möjlig framtid (åtminstone för individer, men knappast på samhällsnivå) vävs samman på ett sätt som gör att man först sträckläser och sen återvänder till valda resonemang och formuleringar. En extremt samtida bok.

Veckans fackbok: Förortshat

Johanna Langhorst: Förortshat (Ordfront)

Johanna Langhorst: Förortshat (Ordfront)

0666loggaJohanna Langhorst försvarar förorten: lägenhetshus runt ett bilfritt centrum ger ett gott liv av solidaritet och samarbete. Det dåliga ryktet beror på mytbildning från medelklassen, men har fått enorma konsekvenser i form av snedvriden nyhetsrapportering och nedmontering av samhällsservicen. Det är med andra ord inte arkitekturen det är fel på, utan ojämlikheten. Boken är en riktig tankeställare som inte blundar för problem: hennes egen familj blev tvungen att flytta bort från Tensta efter erfarenheter av våld – men ser dem som tillfälliga och väldigt möjliga att lösa. Medan den verkliga segregationen finns i de etniskt homogena medel- och överklassområdena.

Konstruktionen av en motpart

0666loggaDet finns en asymmetri i konflikter där en stat angriper ett folk eller delar av ett folk, en asymmetri som gör den konflikten svår att ta till sig: inte minst för politiska bedömare. Centralt styrd, överlägsen vapenmakt används mot lokala resningar och uppror, som inte alls har samma möjlighet att vara samordnade, utan ofta bygger på enskilda, desperata initiativ. Motståndet tillskrivs en tänkt centralmakt (Hamas, Fria Syriska Armén) och/eller tänks vara initierade av en utomstående aktör (USA-imperialismen, al-Quaida); detta för att konstruera en motpart. Det är med andra ord kognitivt svårt att känna igen ett folkmord. Eller att ta ställning mot en regim.

Norsk läsövning

Klipp ur Klassekampen den 6 april. "Etat" kan ungefär översättas med "myndighet".

Klipp ur Klassekampen den 6 april. ”Etat” kan ungefär översättas med ”myndighet”.

0666loggaDen absurditet som statsvetarna Frida Widmalm, Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm påvisade i Dagens Nyheter i går 17.4 är nästan poetisk. Företagsekonomisk målstyrning passar inte alls för offentlig vård; däremot för infrastrukturinvesteringar. Men i praktiken ägnar sig vården mer åt kontroll än åt patienterna, medan pengar vräks över vägbyggnadsprojekten utan utvärdering eller uppföljning.

”NPM-modellen har helt tagit över i de delar av vår förvaltning där den allra minst lämpar sig. Där den verkligen skulle göra nytta tillämpas den inte alls.”

I Norge riktar konstitutionsutskottet däremot kritik mot ”mätningsmanin”, med ett nästan revolutionärt tonfall.

Veckans ORD: Islamofobi

0666loggaIslamofobi låter som en psykiatrisk diagnos, och därmed som om det karakteriserar enskilda personer. I själva verket handlar det om ett undermedvetet tankesystem, som visserligen kan få passionerade anhängare, men som i princip lever sitt eget liv. Tanken, hämtad från antisemitismen, är att det ligger i islams natur att söka världsherravälde, och att det finns en hemlig plan. En paranoid fantasi vore en bättre klinisk beskrivning. Som ligger latent och slår igenom på de mest oväntade sätt. Botemedlet är inte fyord och skamvrår, utan ett (inte minst publicistiskt) uppdrag att tydligare hämta hem den intellektuella debatt som pågått genom hela islams historia.

Mellanskillnaden

0666loggaKulturpolitik = mellanskillnaden mellan marknadshyror/marknadslöner och faktiska intäkter. Pengar måste komma in utifrån. Genom bidrag – men framför allt genom insatser som skapar en ny betalande publik. Detta sagt apropå upprördheten (som jag själv delar) över att en av landets viktigaste kulturscener, Rönnells, kanske inte kommer att kunna fortsätta verksamheten på grund av att subventionerna från hyresvärden håller på att fasas ut. Det handlar inte bara om dem. Utan om att bevara och förstärka alla de forum utanför den råa kommersialismen som bär upp kulturen. Hela antikvariatsbranschen har en sån roll, eftersom antikvariaten räddar böcker från utrotning.

En mening
som säger allt

I en krönika i Dagens nyheter den 29 mars underkänner Bengt Ohlsson tämligen motsägelsefullt all journalistik och alla sociala medier, och rekommenderar den enskilde att istället skapa ”ett verk av något slag”.

Inledningsmeningen är en fantastisk gestaltning av hur Ohlsson upplever kolumnistrollen: ”Nej, nu spyr jag på hudfärg.” (Och sen på en massa andra grejer.)

Avstampet är alltså ”Nej”; den därpå följande reaktionen tillskrivs det autonoma nervsystemet men finner till slut, liksom i efterskott, ett lagom vagt objekt: ”hudfärg” – vilket genom association får representera en stor svärm av aktuella kritiska diskurser. Man kan nog inte bli mer samtida än så!

8 mars

På samma sätt som med andra ord som slutar på –ist och –ism, gäller det att vara ytterst noga med skillnaden mellan att förklara sig vara feminist och att förhålla sig till feminismen. Det ena är ett personligt ställningstagande som kan betyda lite av varje. Det senare handlar om ett uppdrag från historien – att ingenting blir sig likt när patriarkatet väl har börjat ifrågasättas. Feminismen är en händelse som fortsätter inträffa. Som en vetenskaplig upptäckt, som en konstnärlig landvinning. När de manliga privilegierna inte längre är självklar norm får detta konsekvenser för moral och politik, och möjliggör helt andra former för förståelse av det förflutna.