”Sex skäl till att älska svenska skatter”

”Men de betalar ju så höga skatter” var som vanligt den omedelbara reaktionen. Punkt slut. Och poängen gick förlorad.

Jag var på resa med en samling miljöjournalister till Apostle Islands National Lakeshore, en arkipelag med 23 öar i Lake Superior. Den är mindre än Stockholms skärgård med dess 23 000 öar, något jag just hade påpekat, och skillnaden i tillgänglighet är lika stor. Endast två privata båtar kör passagerare till denna nationalpark, turerna är glesa och biljetterna dyra.

De flesta besökare tar sig med bil till Bayfield på fastlandet där de kan se ett par öar på avstånd. Den som har råd med en segelbåt på 35 fot får alla öarna på köpet. Men om man är fabriksarbetare i trakten eller på tältsemester med tre barn i North Woods är det svårare att komma ditut. Båten som går en gång om dagen kostar över 150 dollar för två vuxna och tre barn.

För att understryka min poäng hade jag just frågat platschefen på Lakeshore hur många båtar han hade i sin flotta. ”Tjugotvå”, svarade han med stolthet i rösten. ”Hur många kör besökare till öarna?” lydde nästa fråga. ”Ingen.” Den federala regeringen behöver en liten flotta för tillsyn och vård av öarna, men att ordna tillträde för USA:s medborgare är inte statens uppgift.

Någon gratistur som tar en kvart över sundet till Basswood Island finns inte och inte heller en färja för tio dollar mellan öarna, som är en självklarhet i Sverige. Jag beskrev hur Stockholms skärgård hålls tillgänglig för alla medborgare och även turister av det kraftigt subventionerade färjenätet.

Detta samtal om tillgång till våra nationalparker hejdades genast av invändningen att Sverige har höga skatter. Alla amerikaner tycks ”veta” att skatterna är höga i Sverige – förödande höga. Döm om vår förvåning när vi flyttade till Sverige och konstaterade att skatterna inte alls var förödande. Det var enkelt att betala dem och de var rationella och effektiva. Skatterna berövade ingen några möjligheter till arbete utan öppnade tvärtom fler. Här ska jag förklara varför jag älskar svenska skatter.

1.Svensk inkomstskatt – inte mycket högre än vår i USA

• I genomsnitt betalar svensken 22 procent av sina intäkter i inkomstskatt. Det är nästan exakt vad Betty och jag betalade i amerikansk (delstatlig och federal) inkomstskatt. Kritiska amerikaner går på om att svenskar betalar 56 procent – det vill säga att staten tar över hälften av ens pengar innan man hinner göra av med en krona.

• Så är det inte: 56 procent är marginalskattesatsen, det vill säga vad höginkomsttagare betalar på en inkomst över ett visst belopp (för närvarande 615 000 kronor om året). Endast 15 procent av alla svenskar betalar så mycket skatt. Vår sammanlagda svenska inkomstskatt uppgick till 31 procent. Ja, vår inkomstskatt i Sverige var högre än i USA, men vi betalade fortfarande mindre än en tredjedel av vår inkomst i skatt.

• Vi konstaterade också att svensk inkomstskatt var mycket mer progressiv än den amerikanska. Jag betalade bara 7 procent eftersom jag fick in 18 000 dollar på att undervisa på deltid. Betty tjänade ungefär fem gånger så mycket som jag det året och hennes sammanlagda skatt uppgick till 35 procent.

• När Betty ”pensionerade sig” och gick ner till halvtid fann jag till min överraskning att beloppet som kom in på vårt bankkonto inte minskade med hälften. Hennes skattesats hade sjunkit från 35 till 18 procent. Som en jämförelse kan jag nämna att vår bruttoinkomst under våra tre senaste år i USA fluktuerade med 85 000 dollar medan vi betalade 21 procent, 25 procent och 21 procent i inkomstskatt. Det år vi tjänade mest beskattades vi efter den lägsta satsen. Ingen progressivitet där.

2.Blanketterna skickas ut ifyllda

• Våra amerikanska federala och delstatliga deklarationsblanketter bildade en bunt på mer än 30 sidor förra året och vi laddade ner dem helt blanka. Under de två veckor som vi tillbringar i Madison i sommar kommer nästan hela tiden att gå till att deklarera. Jag vadar genom travar av bank- och kreditkortsutdrag, läser dem rad för rad, dokumenterar alla inkomster utöver våra löner och letar efter alla tänkbara avdrag.

• Betty ordnar alla blanketter som har mejlats och fyller i dem. När detta är klart gör vi som majoriteten av amerikanska skattebetalare, anlitar en deklarationsexpert för 500 dollar som kontrollerar allting och skriver under. Deklarationsbyråerna sysselsätter över 300 000 personer och kostar oss skattebetalare mer än 9 miljarder dollar. Betty och jag har båda en doktorsgrad men det räcker inte för att vi ska begripa anvisningarna. Med en suck av lättnad och vårt äktenskap fortfarande intakt skriver vi under och skickar in alltsammans till Internal Revenue Service. Vi vet förstås inte om de blir nöjda på IRS. Vi kanske får anmärkningar och blir tvungna att gräva upp alltihop igen eftersom staten har tre år på sig att kontrollera och hitta fel.

• I Sverige kommer deklarationsblanketten på fyra sidor med posten och är ifylld. En lördag tar Betty och jag vårt morgonkaffe till soffan i vardagsrummet och läser igenom blanketterna. Allt ser ut att vara rätt, som alltid, och så ”undertecknar” vi med ett sms från våra telefoner. Det tar en kvart – inget besvär med tjocka pappershögar och inte heller någon oro för anmärkningar – det enda vi gör är att instämma i vad Skatteverket anser att vi ska betala.

• Vi behöver inte anlita någon skattekonsult och slipper bråka om huruvida en färgpatron till skrivaren är avdragsgill eller inte. Svenskarna förutsätter att deras statsapparat är effektiv, och Skatteverket är rasande effektivt. Bara 23 procent av alla svenska skattebetalare säger att det INTE är lätt att fylla i blanketterna. Jag kan inte föreställa mig vad en liknande opinionsundersökning skulle visa i USA.

3.Ingen fastighetsskatt – är det sant?

• Fastighetsskatten svider verkligen i Wisconsin. Ett hus drar inte in pengar, det kostar pengar. Fastighetsskatten är en förmögenhetsskatt som man betalar med andra inkomster eller med besparingar. Äldre medborgares inkomster stiger inte men det gör fastighetsskatten, och det får de sannerligen känna av. I enlighet med vår storartade tradition att se till att skatterna svider ska Wisconsins fastighetsägare punga ut med hela skatten strax före jul. Det kunde lika gärna stå på kuvertet: ”Jag kommer från staten för att ställa till det ordentligt för dig.”

• I Skattestatistisk årsbok 2015 står det (s. 22): ”Från och med 2008 avskaffades den statliga fastighetsskatten på bostäder och ersattes av en kommunal fastighetsavgift.” Ett sådant tillkännagivande i delstaten Wisconsin skulle väcka jubel bland medborgara och garantera omval för det härskande partiet. Den kommunala fastighetsavgiften är 7 112 kronor per fastighet (825 dollar med nuvarande växelkurs).

• Beloppet är lika för alla oavsett husets uppskattade värde. Avgiften för vår bostadsrättslägenhet i Stockholm är 12 dollar i månaden. Om vi ägde samma fastighet i Madison skulle vi betala 18 000 dollar i skatt om året. Länge leve dessa höga svenska skatter!

4.Mervärdesskatt i Sverige – fast den märks inte

• Svenskar och många andra européer blir på dåligt humör när de reser till USA, köper något för 10 dollar och kassörskan vill ha 10 dollar och 55 cent. Precis som vi krånglar till inkomstskatteprocessen och fastighetsskatten ska betalas strax före jul läggs omsättningsskatten på bara för att man ska lägga märke till den. (USA har inte mervärdesskatt utan ”sales tax” som närmast motsvaras av omsättningsskatt)

• Momsen är hög i Sverige men den syns inte och därmed blir den lättare att fördra. Om något kostar 100 kronor betalar man 100 kronor! Det är bara när man tittar på kvittot som man ser att varan kostar 75 kronor och 25 kronor i moms. Det är lägre moms på andra köp – 12 procent för att äta ute eller handla livsmedel och annat som behövs i hushållet, 6 procent (bara 0,5 procent högre än vår omsättningskatt i Madison) på böcker och biljetter till kulturevenemang och resor inom landet. Läkarbesök och sjukhusvistelser är momsbefriade.

• Somliga omsättningsskatter i USA är inräknade i slutpriset. Vi döljer den delstatliga och federala skatten till exempel i bensinpriset. I Wisconsin betalar kunden 51,3 procent i skatt på en gallon bensin, men på pumpen ser vi bara det pris som omfattar bensinen och skatten, inte priset på bensinen och 5 dollar och 13 cent ”extra”. När bensinen kostade 2 dollar och 25 cent i Wisconsin var den dolda ”omsättningsskatten” 29 procent, högre än den högsta momssatsen i Sverige.

• Omsättningsskatter är regressiva. Fattigt folk betalar en högre andel av sin inkomst i den skatten. I USA skulle en omsättningsskatt på 25 procent behöva balanseras med subventioner av våra många fattiga. Om alla tjänade lika mycket skulle omsättningsskatten inte vara regressiv. Eftersom inkomstfördelningen i Sverige är smalare är mervärdeskatten mindre regressiv än den amerikanska omsättningsskatten.

5.Kontanter i stället för avdrag

• En orsak till att det är så förskräckligt att deklarera i USA är att vi belönar vissa verksamheter genom att tillåta ett skatteavdrag. Om man gör en god gärning (som att sätta upp en solpanel) och kan hitta kvittot och dokumentationen (jag tänker framåt på vår ”skattesemester” i sommar i Wisconsin), kan man fylla i beloppet på blankett H, rad 36 som sänker skatten. Känns det bra? Känner du att staten tackar dig för att du har installerat din solpanel? Eller är den bara ännu en förbaskad siffra på en deklarationsblankett?

• Om den svenska staten vill att man ska göra något får man pengar till det. Att ha barn är bra för samhället och kostar föräldrarna pengar. I USA får man avdrag på inkomstskatten för barn. I Sverige får man pengar varje månad och kan använda dem till att köpa skor. För ett barn får man 120 dollar i månaden och upp till 620 dollar för fyra barn. Pengarna delas mellan båda föräldrarna. Kronprinsessans dotter inbringar 120 dollar i månaden och när hennes bror föddes häromveckan steg summan till 258 dollar.

• Systemet överför pengar från dem som inte har barn till dem som har barn. Enkelt, rättvist, gäller alla, systemet är fullständigt klart och man tar inte upp pengarna i deklarationen. De kommer när man behöver dem, inte efter ett år eller ännu längre fram i form av skatteåterbäring.

• Ännu bättre är att Skatteverket direkt betalade sin andel av kostnaderna för våra reparationer av lägenheten – jag behövde inte fylla i en enda bankett. För att skapa arbetstillfällen under recessionen beslöt den svenska riksdagen att ge skattebetalare som anlitade hantverkare för att reparera sina bostäder en skatterabatt på högst 50 000 kronor, och det gav mycket riktigt fler arbetstillfällen.

• Vi hade funderat på att renovera och det här avgjorde saken. På fakturan stod det att Betty fick 50 000 i avdrag och jag lika mycket. Jag frågade om det var vad jag skulle betala – ”nej då”, sa firmans chef, ”betala bara det som blir över när jag har dragit av det som Skatteverket sedan betalar ut direkt till mig.” Nu blir det ännu bättre. Det var samma år som jag gick i pension, så jag hade bara fått 8 000 kronor i källskatt. När min redan ifyllda skatteblankett kom stod det att jag skulle få 42 000 kronor tillbaka av det som jag hade betalat till firman. Länge leve ett skatteverk som betalade min reparationsfirma rakt av – och inte ens tog ut ränta!

6.Höga skatter ger fler valmöjligheter/större frihet

• I en kolumn i New York Times ville David Brooks rädda oss från Bernie Sanders och hävdade att de höga skatter som européerna betalar skulle ”försvaga medelklassens förmåga att träffa val om sina egna liv”. Figurer som Brooks och min meningsmotståndare på vägen till Apostle Islands verkar vara stolta över att skatteintäkterna i USA bara är 26 procent av BNP (lägst av alla länder i OECD) medan de är 43 procent i Sverige.

• Men skattepengar kastas inte på elden, de används till att förse medborgarna med ”offentliga nyttigheter” som ligger utom ekonomiskt räckhåll för någon enskild person och som gynnar alla. Dessa offentliga nyttigheter ger medelklassen fler valmöjligheter, inte färre. Hur rik Bill Gates än är har han inte råd att ”köpa” ett nät av vandringsleder i Seattle av det slag som vi tar för givna i Stockholm. Jag får använda det gratis och har fler leder att välja mellan än jag någonsin får i Wisconsin. Trebarnsfamiljen som väntade på kajen för att besöka Apostle Islands hade inga valmöjligheter. Vår nationalpark, tillgänglig för de få men inte för de många, är bara ett av offren för våra låga skatter.

• Förr bodde Betty och jag i Lodi, en stad fyra mil från Madison. Eftersom det var Amerika kunde jag bege mig till Madison hur och när jag ville, förutsatt att jag tog bilen. Det fanns inga lokalbussar som går till Madison (och finns inte nu heller). Fast det går järnvägsspår rakt genom staden finns det inte heller några pendeltåg. Om det vore en förort till Stockholm eller vilken annan europeisk stad som helst på 250 000 invånare skulle det finnas tåg och bussar som gick flera gånger i timmen. Det är de valmöjligheter som européerna har men inte vi, just för att de ägnar mer av sina inkomster åt offentliga nyttigheter.

• USA lägger ut biljoner dollar på att skänka frihet åt folk världen runt men våra egna medborgare får vara utan. Om vi satte värde på frihet borde de som kör bil betala högre bensinskatt så att de som är gamla eller handikappade, inte har råd med bil eller vill minska sin miljöpåverkan får tillgång till snabba och effektiva lokala kommunikationer. Utöver den moraliska frågan om att skapa valmöjligheter ligger det också ett stort ekonomiskt värde i detta. Om vi hade offentliga kommunikationer till Madison skulle värdet på alla fastigheter i Lodi rusa i höjden och vårt förfallna stadscentrum skulle få en skjuts mot framtiden.

• Medelklassungdomar i Amerika kan börja vid vilket college de vill – förutsatt att föräldrarna har pengar eller studenterna själva är beredda att skuldsätta sig. I dag kostar det 25 000 dollar om året att studera vid University of Wisconsin-Madison om man hör hemma i delstaten och närmare 50 000 om man kommer från en annan delstat. Detta är vår ”billiga” utbildning av hög kvalitet. Ett delstatsuniversitet ska egentligen erbjuda utbildning endast åt de egna studenterna, men bara 17 procent av UW-Madisons budget kommer från skattebetalare i Wisconsin. Ännu ett offer för de låga skatterna. Efter hand som skattebetalarna betalade mindre sköts de stigande utbildningskostnaderna över på studenterna och deras föräldrar genom högre terminsavgifter. Och vi ska inte tala om de rent otillständiga terminsavgifter som många privata högskolor och universitet tar ut trots att de har stipendiefonder på många miljarder dollar – delvis finansierade av amerikanska skattebetalare med donationer som får dras av från den federala skatten.

• Med högre skatter som i Sverige är högskoleutbildningen avgiftsfri och studenterna får studiemedel. En kollegas dotter är just färdig tandläkare efter fem års studier. Hennes föräldrar betalade ingenting för själva utbildningen (redan betald av deras ”höga” skatter). Staten gav Kerstin 2 800 kronor i månaden att leva på medan hon studerade och rätt att låna 7 000 kronor i månaden. Den rätten utnyttjade hon. Efter fem år gick hon ut med en skuld på 310 000 kronor (37 153 dollar med dagens växelkurs). En amerikansk tandläkare har i genomsnitt skulder på 250 000 dollar enbart för utbildningen. De flesta läser naturvetenskapliga ämnen i fyra år dessförinnan så de kostnaderna kommer till. Svenska ungdomar har fler valmöjligheter och inleder sin yrkeskarriär utan en förkrossande skuldbörda. Samhället gynnas av en bättre utbildad befolkning, och med nästan 40 procent fler tandläkare än USA i förhållande till invånarantalet har allmänheten också bättre tillgång till vård.

För att gå tillbaka till början: om vi betalade högre skatt och ordnade ett subventionerat system med båtar till Apostle Islands skulle fler få en härlig naturupplevelse och Bayfield med sin hamn skulle blomstra. Allmänheten skulle få större frihet – är det inte vad vi vill ställa upp med?

Vi blir inte förödda av skatter när vi bor i Sverige. Vår inkomstskatt här är bara en tredjedel högre än i USA och vi betalar ingen fastighetsskatt. Det är lätt att se vilka momssatser som gäller, så att vi kan välja vad vi vill konsumera och vad vi vill avstå från.

Vi har fler valmöjligheter tack vare att en större andel av statens medel går till offentliga nyttigheter. Man vinner mycket på att dela med sig.

Tom Heberlein, professor emeritus vid University of Wisconsin, för närvarande gästprofessor i Stockholm

Översatt av: Margareta Eklöf