Blogg: Chefredaktören

Efter USA-valet: ”Lyssna på kritiken från golvet”

2016/12/06
En populistisk ledare eller rörelse säger sig stå på ”folkets” sida gentemot ett mer eller mindre sammansvetsat ”etablissemang”. USA:s blivande president Donald Trump kastar ut en keps till publiken på ett valmöte. Foto: Kevork Djansezian

GLOBAL DEBATT. All folkligt grundad kritik mot makthavarna i efterdyningen av det amerikanska valet får inte stämplas som ett utflöde av ”trumpism”. Det skriver professor Sverker Gustavsson och före detta LO-utredaren Ingemar Lindberg i en varning för två nu rådande auktoritära strömningar. 

Begreppet populism är svårt att ringa in. Som ett huvuddrag anges ofta att en populistisk ledare eller rörelse säger sig stå på ”folkets” sida gentemot ett mer eller mindre sammansvetsat ”etablissemang”.

Frågan är dock om den folkliga kritiken ska underkännas. Kan bilden ha fog för sig? Det tycks behövas en skiljelinje mellan en demagogisk exploatering av ett folkligt missnöje å ena sidan och befogad folklig kritik å den andra. En tillbakablick tydliggör vad som krävs.

LO:s Rättviseutredning slutrapporterades 1995. Dess bärande underlag utgjordes av en inventering av samhällets orättvisor, utförd av medlemmarna själva. Under utredningens gång växte de många samtalsgruppernas protokoll till en samlad kritik av ett alltför uppifrånstyrt samhälle.

Samtalen började på arbetsplatsen. Vi har inte det inflytande över arbetets organisering som är värdigt vårt arbete, sa man. Välgrundade idéer ”på golvet” kommer inte verksamheten till godo.

På liknande sätt kritiserades ett kommunalt pampvälde, där man såg hur de ledande tillförsäkrade varandra så kallade fallskärmar och andra orättfärdiga förmåner. Även facket kritiserades för pampar och uppifrånstyrning. Facket är som en latrin, största skitarna högst upp, skrev en grupp fackligt aktiva ungdomar, glada åt en chans att få vara provokativa.

På frågan ”Vilka har makten i dagens svenska samhälle?” pekade samtalsgrupperna ut tre grupper av makthavare: 1) kapitalägarna eller ”de rika”, 2) politikerna, oftast oberoende av partifärg, och 3) de högutbildade, som hörs och syns och uttalar sig om allting. På frågan ”Vilka har för lite makt?” blev de vanligaste svaren: vi arbetare, vi lågavlönade, vanligt folk.

Samtalsgrupperna uttrycker en folklig vrede och en kritik av uppifrån-styrning som i grunden är progressiv. Den bär upp krav på frigörelse, respekt och människovärde. Den speglar en frihetlig tradition som alltid har funnits inom arbetarrörelsen, i konflikt med tendenser till centralism och pampvälde.

Populister som Trump och Marine Le Pen sätter i dessa dagar ord på ett liknande folkligt missnöje, riktat mot växande klyftor och ansiktslös globalisering. Problemet är snarare att ingen annan gör det. Kanske kunde Bernie Sanders ha gett röst åt kritiken. Kanske kan europeisk socialdemokrati hitta sina frihetliga rötter?

I själva verket är det två auktoritära strömningar som präglar dagens värld. Den ena – där Trump hör hemma – tar avstånd från avgörande delar av den liberala demokratins grundvärden; legitim opposition, fri opinionsbildning, människors lika värde. Här frodas främlingsfientlighet och enkla, förment ”folkliga” hållningar. Ledare som Ungerns Victor Orban betecknar öppet sig själv som ”illiberal”.

Den andra autoritära strömningen vill i stället lägga fast en fundamentalistisk ekonomisk liberalism i en bindande ordning över folkens huvuden. Med rötter i tysk ”ordoliberal” tradition, en anti-nazistisk tankeskola från 1930-talet med stort inflytande på efterkrigstidens tyska modell, har ekonomin i Europa författningsreglerats med utgångspunkt i en nyliberal föreställning om den enda rätta vägen. Det är inte populism utan teknokrati; folket ställs åt sidan.

Det finns en uppenbar risk i dagens eftervalsdebatt att all folkligt grundad kritik av de makthavande – mot handelsavtal, växande klyftor och en ohämmat kapitalistisk ordning – kommer att giftmärkas som ett utflöde av ”trumpism”.

Auktoritär ekonomisk liberalism är inte det rätta svaret på Trump. Tvärtom bäddar den ordningen för populismens fortsatta tillväxt.

Sverker Gustavsson, professor i statskunskap

Ingemar Lindberg, jurist och tidigare LO-utredare

Utveckla den svenska modellen – utveckla frihandeln

2016/10/27

ARBETET DEBATT. Svensk arbetarrörelse måste ta på sig ledartröjan och driva frihandelsfrågorna vidare. Blir avtal som Ceta inte av är det ett bakslag för välfärden och demokratin, skriver Patrik Björck och Mathias Tegnér (S).

Det är viktigt att komma ihåg att mycket som händer i världen i dag är positivt. Andelen av världens befolkning som lever i extrem fattigdom har halverats sedan 1990. Utvecklingen har dessutom skett i alla världens regioner, inklusive Afrika där problemen är som allra störst.

Tillgången till rent vatten har ökat och åtta av tio människor i världen har tillgång till rent dricksvatten. Läskunnigheten har också ökat totalt sett. I dag kan 80 procent av befolkningen i de fattiga länderna läsa och skriva. Fler flickor går i skolan än någonsin förr och barnadödligheten minskar.

Mycket går åt rätt håll, men det finns ett antal oroväckande tecken i tiden som vi måste ta på största allvar. Över världen sveper det nu en reaktionär våg, där Brexit i Storbritannien, Trump i USA, Le Pen i Frankrike, Orban i Ungern och Putin i Ryssland är några exempel.

Detta är en politisk utveckling som ställer den positiva utveckling vi kunnat se i världen på spel. Gemensamt för dessa olika exempel är nationalism och protektionism. Mot detta måste vi socialdemokrater sätta demokrati och handel. Handel mellan länder och regioner är välfärdsskapande och en absolut förutsättning för att världen skall fortsätta att utvecklas på det positiva sätt vi kunnat se de sista decennierna.

Nationalism och protektionism skapar inte bara ökad fattigdom, utan också konflikter som lätt utvecklas till krig. Världen behöver mer demokrati, mer samarbete och mer handel. Europa behöver ett fungerande EU, helst med Storbritannien som medlem.

EU behöver frihandelsavtal med till att börja med Kanada och USA, men naturligtvis också resten av världen. Sverige behöver mer handel och de avtal EU kan sluta med t.ex. Canada och USA.

Svensk arbetarrörelse har alltid varit för frihandel. Det finns inget progressivt i att motarbeta det. Frihandel är bra för den ekonomiska utvecklingen i hela världen och absolut nödvändig för ett litet exportberoende land som Sverige. Nu måste svensk arbetarrörelse ta på sig ledartröjan för att driva frihandelsfrågorna vidare.

Vi skall till att börja med engagera oss för att de avtal som nu är på väg att tecknas med Kanada verkligen kommer till stånd. Rykten och mytbildning får inte styra debatten. Fakta och kunskap är vad som är kännetecknande för hur svensk arbetarrörelse arbetar. Rykten och mytbildning har alltid varit extremisternas medel.

I det arbete som vi socialdemokrater nu startat för att utveckla den svenska modellen skall förutom en schyst arbetsmarknad med lika lön för lika arbete och en solidariskt finansierad välfärd också kampen för en utökad frihandel och frihandelsavtal med flera länder och regioner ingå. Därför skulle det vara ett bakslag för alla oss som vill utveckla välfärden och demokratin om det avtal som förhandlats fram av EU och Kanada, det så kallade CETA-avtalet inte skulle komma till stånd.

Svensk arbetarrörelse måste göra allt vi kan för att lyckas. En viktig uppgift för den facklig/politiska samverkan. Vi skall utveckla – inte avveckla frihandeln.

Vi socialdemokrater ska arbeta för ökad frihandel genom progressiva internationella handelsavtal som respekterar demokratiskt fattade beslut, och där demokratins suveränitet värnas. Vi skall riva handelshinder som skadar sysselsättningen, samtidigt som vi står upp för miljön, löntagarnas intressen, en demokratiskt styrd offentlig sektor, samt människors hälsa.

Detta är vårt alternativ till nationalism och protektionism. Detta är vårt alternativ till extremister till höger och vänster.

Patrik Björck riksdagsledamot (S)
Mathias Tegnér riksdagsledamot (S)  

Regeringens förslag om kontroll av papperslösa får oss att häpna

2016/10/10
STOCKHOLM 200800903 Ett fackligt center fˆr papperslˆsa invigdes i centrala Stockholm p onsdagen. Foto: Anders Wiklund / SCANPIX / kod 10040

Foto: Anders Wiklund/TT

GLOBAL DEBATT. Vi kan aldrig acceptera angiveri mellan arbetskamrater. Det skriver Fackligt Center för Papperslösa i kritik mot regeringens förslag om att förenkla att leta papperslösa på arbetsplatser.

Regeringen vill ha hårdare kontroll av flyktingar. På arbetsplatserna vill de ha det med fackets hjälp. Morgan Johansson säger ”ofta är det fackliga organisationer som har information” och att polisen bör ta del av detta. Vi häpnar.

Att föreslå angiveri mellan arbetskamrater kan vi aldrig acceptera. Fackföreningarna är fria och självständiga gentemot stat och myndigheter. Kontroll att lagar och regler efterföljs åvilar myndigheterna.

Förslagets motiv är ordning och reda och med omtanke om utnyttjade papperslösa. Det är tom retorik, det egentliga skälet är att få fler verktyg för att utvisa människor. Som fackliga företrädare avvisar vi förslaget, det kommer aldrig att vara fackets uppgift att agera angivare eller polis.

Vi möter papperslösa som tvingas till ett liv i omänskliga förhållanden i arbete hos skrupelfria arbetsgivare och privatpersoner. Lönen är småsummor som de ofta luras på. Arbetsvillkoren är horribla och bostadsförhållandena miserabla. Skräcken för utvisning överskuggar allt, det allra värsta som kan hända är att de måste resa tillbaka till landet de flytt ifrån.

Det stora och avgörande problemet som regeringen borde lägga fokus på är de kriminella och profithungriga arbetsgivare som dumpar löner och arbetsvillkor. De som utnyttjar papperslösas utsatta situation för egen vinning. De skall fram i ljuset, få sitt straff och betala kollektivavtalsenliga löner och skadestånd både till de papperslösa och till fackförbunden.

Det är arbetsgivarna som profiterar på de papperslösas utsatthet som ska straffas, inte den som arbetar. Det är ovärdigt att döma dem som utnyttjas och inte dem som utnyttjar.

Fackföreningsrörelsen i Sverige har tagit ställning, vi tar kamp även för de papperslösa. 2008 startade Fackligt Center För Papperslösa. Centret är en motor för förbunden mot att människor utnyttjas på arbetsplatserna. Vårt avstamp är att svenska kollektivavtal ska gälla alla som arbetar i Sverige oavsett med eller utan papper. Kampen handlar om att förhindra och motverka lönedumpning och att människor utnyttjas på arbetsplatserna. Det uppdraget och den linjen tummar vi aldrig på.

Den politiska tävling som pågår i vårt land om vilket parti som kan presentera de hårdaste, rigidaste och mest inhumana förslagen mot flyktingar och papperslösa saknar humanism som samhällelig solidaritet. De som ska jagas ut är människor som flytt från krig, svält, fattigdom och från politiskt, religiöst eller sexuellt förtryck. De har flytt med risk för eget liv, och de har alla samma mål. Ett liv i trygghet och framtidstro.

Vi behöver en ny debatt i Sverige som handlar om mänskliga rättigheter baserad på humanism och om hur vi på bästa sätt hjälper dem som söker sig hit undan krig och förtryck.

Det handlar om att solidaritet inte bara får bli en läpparnas bekännelse, utan orden måste omsättas i praktiskt arbete för allas lika värde och rätt i Sverige. Det handlar om att i vår politik ta kampen för allas rätt till ett värdigt liv. Det handlar om människor.

Bengt Sandberg, ordförande i Fackligt Center för Papperslösa

Maria Östberg Svanelind, vice ordförande i Fackligt Center för Papperslösa

CETA, modernt handelsavtal men för vem?

2016/09/22
MONTREAL 2016-09-17 Statsminister Stefan Lˆfven mˆtte premi‰rminister Justin Trudeau i Montreal p lˆrdagen. Mˆtet inleddes med ett utbyte av ishockeylandslagstrˆjor. Foto: Victor Svedberg / Regeringskansliet / Handout / kod 10500 **OBLIGATORISK BYLINE: Victor Svedberg/Regeringskansliet / ** **Endast fˆr redaktionell anv‰ndning. Bilden kommer frÂn en extern k‰lla och distribueras i sin ursprungliga form som en service till vÂra abonnenter**

Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) och Kanadas premiärminister Justin Trudeau. Foto: Victor Svedberg/Regeringskansliet

GLOBAL DEBATT. Handelsavtalet Ceta kan inte accepteras förrän förbättingar har skett vad gäller arbetstagares rättigheter och skydd mot ohälsa. Det skriver Hans Kotzan, internationell utredare på Kommunal.  

Under flera år har EU-kommissionen på uppdrag av medlemsstaterna förhandlat fram handelsavtal, vilket blev möjligt i och med Lissabonfördraget. Tanken är att skapa nya moderna handelsavtal för att öka investeringar och minska regelkrånglet. Med en krisande världsekonomi, inklusivse den europeiska, har även handelsavtalen setts som en skänk från ovan för garanterad tillväxt och fler arbetstillfällen.

Kommunal har i samarbete med Europeiska yrkesfederationen för offentligt anställda (EPSU) jobbat med att försöka analysera delar av CETA-avtalet, handelsavtalet mellan EU och Kanada. Ett avtal som samtliga medlemsstater kommer att få fatta beslut om de ger sitt godkännande.

De analyser som EPSU gjort visar på brister som är nödvändiga att förändra för att ett avtal ska ses som acceptabelt. En av de mer besvärande delarna i avtalet är kapitlet som handlar om arbetstagares rättigheter och skydd mot ohälsa.

För att göra en analys av det som finns i avtalet är det viktigt att betrakta CETA som ett internationellt åtagande. Det betyder att avtalet i praktiken anger taket för hur en stat eller myndighet kan fatta ett beslut så vida inget annat är avtalat. Regler som är mer långtgående kan ses som handelshinder. Om en tvist uppstår på grund av att en investerare från Kanada anser att regler, nya som gamla, är ett handelshinder kan denne föra tvisten vidare till en tvistelösningstribunal och stämma exempelvis Sverige för brott mot handelsavtalet.

Denna tvistelösningsmekanism som i princip täcker in hela avtalet ger kanadensiskt baserade investerare/multinationella bolag möjlighet att utmana allt som inte är undantaget eller på annat sätt överenskommet. Just denna kontroversiella tvistelösningsmekanism är en nyckelfråga i hur avtalet måste tolkas.

En av tankarna med avtalet är det ska ses som ett sätt att sätta nya höga internationella standarder för arbetstagare men, eftersom att dessa nya standarder även omfattas av reglerna för tvistelösningsmekanismen riskerar god vilja att bli ett tak.

I avtalet finns förslag som kan komma att kollidera med hur vi i Sverige byggt upp det arbetsrättsliga systemet. Exempelvis kan arbetsrättsliga domar i Arbetsdomstolen kunna komma att överprövas i en gemensam högnivåkommitté mellan EU och Kanada. Detta betyder att Arbetsdomstolen inte kommer vara sista instans för tvister mellan arbetsmarknadens parter.

Även om parterna hänvisar till sin goda vilja och till flera internationella överenskommelser så är det tydligt att regler eller lagar inom arbetsmiljöområdet riskerar bli underordnade investeringskapitlet. Avtalet säger att om nya regler eller lagar planeras och införs skall hänsyn tas till relevant existerande vetenskaplig och teknisk information som är relaterad till internationella standarder med mera. Samtidigt ska en analys göras för om nya regler eller lagar inverkar på handel och/eller investeringar. Detta innebär en underminering av försiktighetsprincipen och ett klart steg tillbaka för synen på arbetarskydd och hälsa.

När en analys görs om CETA måste även det som för oss i dag är orimligt tas med i beräkningen. Ingen vet idag hur investerare och multinationella företag kommer att agera. Det vi vet är att investerare och multinationella företag i flertal andra handelsavtal har agerat på ett resolut sätt.

Under LO:s kongress i juni 2016 antogs ett gemensamt uttalande om att avtalet måste innehålla garantier för mänskliga fri- och rättigheter. Regler om skydd för arbetstagare ska aldrig kunna anses utgöra handelshinder. De får inte påverka regler om skydd för arbetstagare i nationella lagar, andra författningar och kollektivavtal eller de kollektiva fackliga rättigheterna såsom föreningsrätt, förhandlingsrätt och rätten att vidta stridsåtgärder. Detta är en viktig markering från fackföreningsrörelsen.

Handel mellan länder är viktigt eftersom det gynnar ekonomisk tillväxt och utveckling men det måste även komma samhället och medborgarna till del. Att arbetstagares rättigheter, skydd och hälsa kan komma att riskeras är orimligt.

Hans Kotzan, internationell utredare Kommunal

Finskt förslag om tidig pension gör det svårare för äldre

2016/09/19

Mikko Majander. Foto: Press

GLOBAL DEBATT. Långtidsarbetslösa som har fyllt 60 år ska – som en engångsåtgärd – få gå i pension. De finska Sannfinländarna försöker återvinna väljare med ett förslag som många ses som en befrielse men som kommer att leda till att det blir svårare för äldre på arbetsmarknaden. Det skriver Mikko Majander.

Finland har i drygt ett år haft en borgerlig regering som består av Samlingspartiet, Centern och Sannfinländarna. Det är inte en större överraskning att det har betytt fortsatt åtstramning och nedskärningspolitik.

En intressant dimension har varit hur Sannfinländarna beter sig vid makten. Skulle partiet nöja sig med att vara det tredje hjulet i koalitionen eller skulle man inrikta sig på att – på gott och ont – agera som ett populistiskt ”folkets röst”?

Det tidigare protestpartiet har snabbt lärt sig en ny roll som en statsskötare. Även om regeringens beslut inte har varit populära har Sannfinländarna burit sin del av ansvaret. Partiet har i den nya regeringsrollen anpassat sig till ett mer pragmatiskt agerande. Förra sommaren tvingades exempelvis det EU- och eurokritiska partiet att acceptera Finlands fortsatta ekonomiska stöd till Grekland. Paradoxalt nog har Finland aldrig tagit emot så många flyktingar och asylsökare som när Sannfinländarna har suttit i regeringen.

I viss mån förtjänar Sannfinländarna respekt för sitt beteende. Man kan också se att i regeringsställning har partiet delvis dämpat de främlingsfientliga toner som flyktingvågen kunde ha provocerat i Finland.

Men politiskt har priset varit högt. Sannfinländarna som våren 2015 blev det näst största partiet i Finlands riksdag är numera på sjätte plats i opinionsundersökningar med cirka nio procents stöd. Det är därför inte förvånande att trycket på att höja profilen börjar stiga.

Partiledare Timo Soini har hittills koncentrerat sig på sin nya statsmannaroll som utrikesminister. Vid budgetförhandlingarna i förra veckan fick man ändå höra hans tidigare färgstarka retorik som försökte bevisa att Sannfinländare inte har glömt sin väljarkår.

Spjutspetsen var skickligt vald. Partiets främsta krav var att långtidsarbetslösa 60-åringar skulle få gå i pension. Förslaget gäller högst 5 000 medborgare som i dagens läge har små möjligheter att hitta jobb. Vem vågar opponera ett sådant initiativ?

Nästan ingen visar det sig. I budgetförhandlingarna måste Centern och Samlingspartiet ge någonting till Sannfinländarna för att hålla regeringen i balans. Dessutom är förslaget inte särskilt kostsamt då arbetslösheten belastar offentliga medel.

Oppositionen kan inte heller vara emot då den i alla andra fall kritiserar regeringens inhumana politik som drabbar fattiga och svaga hårt. För övrigt har Socialdemokraterna tidigare genomfört en likadan åtgärd och framhållit att det skulle vara passligt på nytt. Fackföreningsrörelsen tycks också vara nöjd med beslutet.

Vad är problemet då? Bland Finlands många utmaningar är en av de största den låga sysselsättningsgraden som ligger långt bakom de skandinaviska grannländerna. I jämförelse med till exempel med Sverige ökar skillnaden speciellt till de äldre arbetstagarna.

Reformer som Finland tidigare har gjort under de senaste åren syftar på att förlänga arbetskarriär, också genom att höja pensionsåldern. Annars blir det omöjligt på längre sikt att finansiera den nordiska modellen i den form som vi är vana vid att känna och stöda.

Att låta äldre långtidsarbetslösa gå i pension må vara skonsam politik, men den går rakt emot den valda och önskvärda utvecklingslinjen. Dessvärre ger det också en tvivelaktig signal som i allmänhet försämrar äldres position på arbetsmarknaden.

I stället borde man sträva efter samhälle och arbetsliv där människor vid 55, 60 och ännu vid 65 års ålder är värdefulla också som arbetskraft, inte bara barlast som företag kan så småningom dumpa.

Finland har mycket att göra innan attityderna förändras. Det nya pensionsförslaget betyder ännu ett undantag som kommer göra väntan ännu längre.

Mikko Majander är docent i politisk historia vid Helsingfors universitet och direktör i tankesmedjan Kalevi Sorsa Foundation.

EU sviker Västsahara – gynnas inte av att lösa konflikten

2016/09/05
VƒSTSAHARA 20151024 Skyfall har skadat fem flyktingl‰ger i med omkring 90000 flyktingar frÂn V‰stsahara. L‰gren ligger i v‰stra Algeriet vid gr‰nsen mot Marocko och V‰stsahara. Foto: V‰stsahariska Rˆda halvmÂnen / Handout / kod 10500 **OBLIGATORISK BYLINE: V‰stsahariska Rˆda halvmÂnen / ** **Endast fˆr redaktionell anv‰ndning. Bilden kommer frÂn en extern k‰lla och distribueras i sin ursprungliga form som en service till vÂra abonnenter**

En stor del av den västsahariska befolkningen flydde under Marockos invasion och bor sedan dess i flyktingläger i Algeriet. Foto: TT

ARBETET DEBATT. När EU sviker bör Sverige stå upp för de mänskliga rättigheter vi säger oss försvara. Det skriver Arijana Marjanovic, kampanjledare Emmaus Stockholm.

Konflikten i Västsahara har pågått i över 40 år. EU visar sig vara en bromskloss i lösningen av den långdragna konflikten. EU-länderna vill inte avstyra Marockos illegala ockupation av Västsahara eftersom de har för mycket att vinna på den.

På så sätt driver EU en indirekt krigföring mot västsaharierna som i ett halvsekel väntat på en folkomröstning de enligt internationell rätt är berättigade till.

EU gynnas av att inte lösa Västsaharafrågan. I Jonathan Kananens och Viktor Sjödahls uppsats ”Avtal mellan EU och Marocko – varför nämns inte västsaharafrågan?” granskas relationerna mellan EU och Marocko.

Där konstateras att lönsamma handelsavtal och gynnsamma relationer med ockupationsmakten Marocko gör EU till en passiv deltagare i konflikten: ”Spanien och Frankrike har för stora ekonomiska och politiska intressen i regionen, tillräckligt stora för att åsidosätta rollen som demokratins förkämpe, sina egna policys samt de konventioner de förbundit sig att följa.” EU-länderna anser det alltså mer gynnsamt att bibehålla konflikten än att försöka lösa den.

EU karvar på så vis fram sitt eget janusansikte. EU-länderna utnämner sig som stolta försvarare av mänskliga rättigheter samtidigt som de indirekt kränker samma rättigheter genom att stödja en ockupation som förutom att bestrida internationell rätt, går emot konventioner och deklarationer de själva skrivit under.

På samma sätt står det inskrivet i unionens fördrag att EU ska ”… verka för en hög grad av samarbete … inte bara för att skydda sina egna intressen utan även för att konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrätten.”

EU inte gör inte det i dag. Tvärtom deltar och legitimerar den – så kallade – frihets- och demokratifrämjande unionen en illegal ockupation. Om EU vill fortsätta stå för demokrati och mänskliga rättigheter i teorin, måste man göra det även i praktiken.

EU måste sluta samarbeta med Marocko och börja arbeta för att lösa Västsaharakonflikten. Ju förr desto bättre.

Marocko ockuperar två tredjedelar av Västsahara sedan 1975. En stor del av den västsahariska befolkningen flydde under Marockos invasion och bor sedan dess i flyktingläger i Algeriet. Barn har fötts och blivit vuxna i flyktinglägren. De känner inte till något annat. De västsaharier som bor kvar i den ockuperade delen av Västsahara får sina mänskliga rättigheter kränkta dagligen.

Västsaharierna har den internationella rätten på sin sida. Över hundra FN-resolutioner slår fast att Västsahara har rätt till självständighet. Varken FN eller något land i världen erkänner Marockos rätt till Västsahara. Internationella domstolen i Haag underkänner Marockos anspråk på Västsahara. Att ett så tydligt exempel på brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt legitimeras om och om igen av EU är uppseendeväckande.

Behovet av en lösning av konflikten är stor. Samtidigt är kännedomen om den låg. En ny undersökning visar att 98 av 100 svenska högskolestudenter inte känner till Västsaharakonflikten. Det är problematiskt att vi i Sverige överlag får så bristfällig information om en av världens mest utdragna konflikter. En konflikt som orsakar att 160 000 människor lever i flyktingläger sedan mer än 40 år tillbaka.

Osynliggörandet av konflikten blir en del av krigföringen. Det är svårt att agera i en fråga man aldrig hör talas om. Om den illegala ockupationen fick mer utrymme och större uppmärksamhet i svenska medier skulle också pressen på våra beslutsfattare öka.

I kriget mot terrorismen har Marocko förvandlats från fiende och illegal ockupationsmakt till en vän och garant för stabilitet i regionen. En sköld som EU, och även USA, ogärna blir av med. Det menar Claes Wrangel, doktorand i Freds och utvecklingsforskning. På så vis får Marocko frikort från internationell rätt.

Wrangel säger att ”Marockos roll i kriget mot terrorismen fick större betydelse än rollen som illegal ockupationsmakt. Kriget mot terror styr.” Att på detta sätt frikoppla Marocko från brottsliga handlingar är rättsvidrigt, menar vi på Emmaus Stockholm. Två fel gör inte ett rätt.

Bilden börjar bli tydlig: en illegal ockupationsmakt har blivit EU:s allierade, handelspartner och gode vän.

Samtidigt fortsätter västsaharierna vänta på en folkomröstning som FN och internationell rätt lovade dem redan för 50 år sedan.

Som medlem i FN:s säkerhetsråd har Sverige ett val. Att fortsätta att passivt se på hur en illegal ockupation accepteras och göds av omvärlden. Eller se till att de fördrag och konventioner gällande säkerhet och mänskliga rättigheter som förbinder alla EU-länder följs.

Sveriges regering kan och bör statuera exempel genom att verkställa riksdagens beslut och bli det första EU-landet att erkänna Västsahara.

Arijana Marjanovic, kampanjledare Emmaus Stockholm

EU-satsning missar tjänstemäns behov

2016/06/13
STOCKHOLM 20150507 : LO,TCO och Saco bildar bistÂndsorganisationen Union to Union. Eva Nordmark, ordfˆrande TCO. Foto: Maja Suslin / TT / Kod 10300

Eva Nordmark, ordförande TCO. Foto: Maja Suslin/TT

GLOBAL DEBATT/REPLIK. En politisk kompetenssatsning som har ett enögt fokus på höjda baskunskaper räcker inte som svar på arbetsmarknadens behov. Kommissionen borde därför rikta ett lika tydligt fokus på tjänstemännens stora behov att öka sin omställningsförmåga som på behovet av att höja de lägsta kompetenserna. Annars kan en europeisk kompetensagenda inte bli framgångsrik. Det skriver TCO:s ordförande Eva Nordmark i en replik till EU-kommissionär Marianne Thyssens förslag till en Kompetensagenda för Europa.

LÄS OCKSÅ Debatt: Bättre baskunskaper lyfter Europas arbetsmarknad – Marianne Thyssen

I fredags, den 10 juni, presenterade EU-kommissionen sin så kallade Kompetensagenda. Kommissionär Marianne Thyssen skriver i en artikel att målet är att lyfta arbetsmarknaden i Europa genom ökade baskunskaper och förbättrad matchning. TCO välkomnar kommissionens initiativ som bygger på en relevant insikt om att fokus på kompetens är nyckeln till att möta de utmaningar som digitaliseringen och den globala konkurrensen för med sig.

Jag är däremot bekymrad över kommissionens snäva fokus på kompetensutveckling för lågkvalificerade arbetstagare. I allt väsentligt betonar Kompetensagendan ett behov av att höja lägstanivån av kvalifikationer på den europeiska arbetsmarknaden. Medan ett sådant perspektiv är intuitivt begripligt, osynliggör det samtidigt det övergripande behovet av en mer välfungerande dynamik och ökad frivillig rörlighet på arbetsmarknaden. Omställningsförmågan hos de relativt sett mer högkvalificerade måste bli mycket bättre, för att arbetstillfällen ska frigöras för dem som står långt från arbetsmarknaden.

Enligt OECD:s internationella undersökning om vuxnas färdigheter, PIAAC, ligger Sverige i det absoluta toppskiktet vad gäller arbetskraftens baskunskaper. Sådana baskunskaper som Kompetensagendan primärt tar sikte på. Sverige har även en jämförelsevis hög andel av arbetskraften med eftergymnasial utbildning.

Samtidigt visar kommissionens egen statistik att Sverige ligger mer än 10 procentenheter över EU-snittet vad gäller andel arbetsgivare som anger att de har svårt att hitta rätt kompetens. Sammantaget borgar situationen för en viktig insikt: En politisk kompetenssatsning som har ett enögt fokus på höjda baskunskaper räcker inte som svar på arbetsmarknadens behov.

I en studie som TCO nyligen genomfört uppgav 50 procent av de yrkesverksamma tjänstemännen att de under det senaste året tänkt att de verkligenskulle vilja byta jobb och eller arbete. Samma studie visade också att 44 procent anser sig vara i behov av vidareutbildning som de inte kan räkna med att få inom ramen för sitt arbete. Med andra ord måste de vända sig till det konventionella utbildningssystemet.

Av dessa bedömde 39 procent att de egentligen behövde sådan kompetensutveckling redan inom ett år, och 47 procent inom fem. Vi har alltså en situation där hälften av arbetsgivarna har svårt att hitta rätt kompetens, samtidigt som en stor del av arbetskraften vill växla jobb och vidareutbilda sig. På detta borde kommissionen rikta ett lika tydligt fokus som på behovet av att höja de lägsta kompetenserna.

I den mån Kompetensagendan ändå lyfter högkvalificerades intressen ligger fokus i huvudsak på arbetsplatsförlagd och arbetsgivarledd kompetensutveckling. Sådana aktiviteter är givetvis positiva i den mån de förekommer. Vår undersökning och erfarenhet i övrigt visar emellertid att det inte svarar mot de primära behov som högre kvalificerade yrkesverksamma har.

TCO vill se en politisk kraftsamling, på såväl medlemsstats- som EU-nivå, för att åstadkomma utveckling och omställningsförmåga för fler och bättre jobb på arbetsmarknaden. Viktigast i en sådan agenda måste dels vara att skapa ett utbildningsutbud med tydligare arbetslivsanknytning, som till form och innehåll är bättre anpassat efter yrkesverksammas behov och inte endast yngre studerande. Vidare behövs väsentligt förbättrade förutsättningar för yrkesverksamma att förena arbete med studier.

Självklart behövs insatser för att de med lägst kompetensnivåer ska kunna öka sin anställningsbarhet. Men att satsa på medel- och högkvalificerades möjligheter till fortbildning och karriärutveckling gynnar hela arbetsmarknaden. En europeisk kompetensagenda som inte fullt ut erkänner och söker främja detta kan inte väntas bli framgångsrik.

Eva Nordmark, ordförande, TCO

Bättre baskunskaper lyfter Europas jobbmarknad

2016/06/09
PLANERA STOCKHOLM 20120112 Studera. En student vid Stockholms universitet sitter lutad ˆver sina bˆcker. Foto: Anders Wiklund / SCANPIX / Kod 10140

Foto: Anders Wiklund/TT

GLOBAL DEBATT. Europa behöver flexibla utbildningsvägar som gör det möjligt för var och en att höja sina baskunskaper. Den unika kompetensagenda jag lägger fram i morgon, fredag den 10 juni, kommer att utgöra en viktig grund för att öka möjligheterna på arbetsmarknaden för många miljoner människor i ett Europa där en av fem vuxna har läs- och skrivsvårigheter. Det skriver EU-kommissionär Marianne Thyssen.

En av fem vuxna i Europa har läs- och skrivsvårigheter och ännu fler har dåliga kunskaper i matematik. Två av fem behärskar inte den digitala tekniken. Dessa människor löper stor risk att drabbas av arbetslöshet, fattigdom och social utestängning.

Samtidigt sitter alltför många människor fast i jobb som inte är anpassade till deras begåvning. En av tre akademiker utför arbete som inte kräver någon universitetsexamen.

Trots att många länder har en alltför stor arbetslöshet säger nästan hälften av arbetsgivarna att de inte kan hitta arbetstagare med rätt kompetens. Europa har helt enkelt inte råd att gå miste om så många människors begåvning.

Det är därför som jag lägger fram en ny kompetensagenda för Europa som ska leda till kompetens för bättre arbetstillfällen.

Åtgärderna kommer att inriktas på att höja baskunskaperna och främja högre kompetens, att göra det enklare att utnyttja och förstå kvalifikationer (inklusive kvalifikationer som människor tillägnar sig utanför skolan) och att tillhandahålla bättre och mer aktuell information om den kompetens som arbetsgivarna behöver nu och i framtiden.

Här är tre exempel på vad jag vill uppnå:

• För det första måste vi höja kompetensnivån. Vi måste se till att var och en har de läs-, skriv- och räknekunskaper och de digitala färdigheter som de behöver på arbetsmarknaden och i livet. Här är den grundläggande utbildningen av central betydelse, men det krävs också vägar för en andra chans för de människor som faller mellan stolarna.

I kompetensagendan ingår därför en s.k. kompetensgaranti för att EU-länderna ska införa flexibla utbildningsvägar som gör det möjligt för var och en att höja sina baskunskaper och banar väg för tillägnande av kvalifikationer på högre nivå. Detta kommer att utgöra en viktig grund för att öka möjligheterna på arbetsmarknaden och i livet för många miljoner människor i Europa och se till att våra ekonomier kan växa och frodas.

• För det andra måste vi se till att den yrkesinriktade utbildningen blir ett förstahandsval och inte ett andrahandsval för människor, och att den erbjuder smidiga och effektiva vägar till arbetsmarknaden eller vidareutbildning. Vi måste också främja lärande på arbetsplatsen för att kunna utveckla kompetens på hög nivå, inklusive inom de ledande sektorer som kan driva på innovation och tillväxt i Europa.

• För det tredje måste vi se till att människors begåvning kan tillvaratasoch säkerställa att deras kvalifikationer är tydliga och begripliga inom alla ekonomiska sektorer och i alla europeiska länder. För att uppnå detta måste vi stärka samarbetet när det gäller att jämföra kvalifikationer inom EU, men även utanför våra gränser. Det skulle också bidra till att vi kan utnyttja den kompetens som finns hos migranter och asylsökande och locka högkvalificerade arbetstagare från andra länder.

Marienna Thyssen. Pressfoto

Marianne Thyssen. Pressfoto

Tillsammans kan vi klara av kompetensutmaningen och hjälpa människor som vill gå vidare att lyckas, utnyttja sina möjligheter och få ett bättre liv.

Detta måste vi kunna erbjuda en ung akademiker som fastnat i ett mindre kvalificerat yrke, en ingenjör i 50-årsåldern vars kvalifikationer blir förbisprungna av den nya tekniken eller en ung man vars dåliga läs- och skrivkunskaper betyder att han inte kan få något kvalificerat jobb.

Genom att arbeta tillsammans med medlemsländerna, regionerna och kommunerna, arbetsmarknadens parter, aktörer på utbildningsområdet och företag kan vi få något uträttat.

Marianne Thyssen EU-kommissionär

”Sex skäl till att älska svenska skatter”

2016/05/09

STOCKHOLM 2010410 De flesta kan deklarera med en enkel knapptryckning p n‰tet. Men fˆr vissa g‰ller det att t‰nka till en extra gÂng. Foto: Anders Wiklund / SCANPIX / kod 10040

Foto: Anders Wiklund/TT

GLOBAL DEBATT. Alla amerikaner tycks ”veta” att skatterna är höga i Sverige – förödande höga. Döm om vår förvåning när vi flyttade till Sverige och konstaterade att skatterna inte alls var förödande. Vi har fler valmöjligheter tack vare att en större andel av statens medel går till offentliga nyttigheter. Man vinner mycket på att dela med sig, skriver Tom Heberlein professor emeritus i sociologi vid University of Wisconsin och för närvarande gästprofessor vid Stockholms universitet.

”Men de betalar ju så höga skatter” var som vanligt den omedelbara reaktionen. Punkt slut. Och poängen gick förlorad.

Jag var på resa med en samling miljöjournalister till Apostle Islands National Lakeshore, en arkipelag med 23 öar i Lake Superior. Den är mindre än Stockholms skärgård med dess 23 000 öar, något jag just hade påpekat, och skillnaden i tillgänglighet är lika stor. Endast två privata båtar kör passagerare till denna nationalpark, turerna är glesa och biljetterna dyra.

De flesta besökare tar sig med bil till Bayfield på fastlandet där de kan se ett par öar på avstånd. Den som har råd med en segelbåt på 35 fot får alla öarna på köpet. Men om man är fabriksarbetare i trakten eller på tältsemester med tre barn i North Woods är det svårare att komma ditut. Båten som går en gång om dagen kostar över 150 dollar för två vuxna och tre barn.

För att understryka min poäng hade jag just frågat platschefen på Lakeshore hur många båtar han hade i sin flotta. ”Tjugotvå”, svarade han med stolthet i rösten. ”Hur många kör besökare till öarna?” lydde nästa fråga. ”Ingen.” Den federala regeringen behöver en liten flotta för tillsyn och vård av öarna, men att ordna tillträde för USA:s medborgare är inte statens uppgift.

Någon gratistur som tar en kvart över sundet till Basswood Island finns inte och inte heller en färja för tio dollar mellan öarna, som är en självklarhet i Sverige. Jag beskrev hur Stockholms skärgård hålls tillgänglig för alla medborgare och även turister av det kraftigt subventionerade färjenätet.

Detta samtal om tillgång till våra nationalparker hejdades genast av invändningen att Sverige har höga skatter. Alla amerikaner tycks ”veta” att skatterna är höga i Sverige – förödande höga. Döm om vår förvåning när vi flyttade till Sverige och konstaterade att skatterna inte alls var förödande. Det var enkelt att betala dem och de var rationella och effektiva. Skatterna berövade ingen några möjligheter till arbete utan öppnade tvärtom fler. Här ska jag förklara varför jag älskar svenska skatter.

1.Svensk inkomstskatt – inte mycket högre än vår i USA

• I genomsnitt betalar svensken 22 procent av sina intäkter i inkomstskatt. Det är nästan exakt vad Betty och jag betalade i amerikansk (delstatlig och federal) inkomstskatt. Kritiska amerikaner går på om att svenskar betalar 56 procent – det vill säga att staten tar över hälften av ens pengar innan man hinner göra av med en krona.

• Så är det inte: 56 procent är marginalskattesatsen, det vill säga vad höginkomsttagare betalar på en inkomst över ett visst belopp (för närvarande 615 000 kronor om året). Endast 15 procent av alla svenskar betalar så mycket skatt. Vår sammanlagda svenska inkomstskatt uppgick till 31 procent. Ja, vår inkomstskatt i Sverige var högre än i USA, men vi betalade fortfarande mindre än en tredjedel av vår inkomst i skatt.

• Vi konstaterade också att svensk inkomstskatt var mycket mer progressiv än den amerikanska. Jag betalade bara 7 procent eftersom jag fick in 18 000 dollar på att undervisa på deltid. Betty tjänade ungefär fem gånger så mycket som jag det året och hennes sammanlagda skatt uppgick till 35 procent.

• När Betty ”pensionerade sig” och gick ner till halvtid fann jag till min överraskning att beloppet som kom in på vårt bankkonto inte minskade med hälften. Hennes skattesats hade sjunkit från 35 till 18 procent. Som en jämförelse kan jag nämna att vår bruttoinkomst under våra tre senaste år i USA fluktuerade med 85 000 dollar medan vi betalade 21 procent, 25 procent och 21 procent i inkomstskatt. Det år vi tjänade mest beskattades vi efter den lägsta satsen. Ingen progressivitet där.

2.Blanketterna skickas ut ifyllda

• Våra amerikanska federala och delstatliga deklarationsblanketter bildade en bunt på mer än 30 sidor förra året och vi laddade ner dem helt blanka. Under de två veckor som vi tillbringar i Madison i sommar kommer nästan hela tiden att gå till att deklarera. Jag vadar genom travar av bank- och kreditkortsutdrag, läser dem rad för rad, dokumenterar alla inkomster utöver våra löner och letar efter alla tänkbara avdrag.

• Betty ordnar alla blanketter som har mejlats och fyller i dem. När detta är klart gör vi som majoriteten av amerikanska skattebetalare, anlitar en deklarationsexpert för 500 dollar som kontrollerar allting och skriver under. Deklarationsbyråerna sysselsätter över 300 000 personer och kostar oss skattebetalare mer än 9 miljarder dollar. Betty och jag har båda en doktorsgrad men det räcker inte för att vi ska begripa anvisningarna. Med en suck av lättnad och vårt äktenskap fortfarande intakt skriver vi under och skickar in alltsammans till Internal Revenue Service. Vi vet förstås inte om de blir nöjda på IRS. Vi kanske får anmärkningar och blir tvungna att gräva upp alltihop igen eftersom staten har tre år på sig att kontrollera och hitta fel.

• I Sverige kommer deklarationsblanketten på fyra sidor med posten och är ifylld. En lördag tar Betty och jag vårt morgonkaffe till soffan i vardagsrummet och läser igenom blanketterna. Allt ser ut att vara rätt, som alltid, och så ”undertecknar” vi med ett sms från våra telefoner. Det tar en kvart – inget besvär med tjocka pappershögar och inte heller någon oro för anmärkningar – det enda vi gör är att instämma i vad Skatteverket anser att vi ska betala.

• Vi behöver inte anlita någon skattekonsult och slipper bråka om huruvida en färgpatron till skrivaren är avdragsgill eller inte. Svenskarna förutsätter att deras statsapparat är effektiv, och Skatteverket är rasande effektivt. Bara 23 procent av alla svenska skattebetalare säger att det INTE är lätt att fylla i blanketterna. Jag kan inte föreställa mig vad en liknande opinionsundersökning skulle visa i USA.

3.Ingen fastighetsskatt – är det sant?

• Fastighetsskatten svider verkligen i Wisconsin. Ett hus drar inte in pengar, det kostar pengar. Fastighetsskatten är en förmögenhetsskatt som man betalar med andra inkomster eller med besparingar. Äldre medborgares inkomster stiger inte men det gör fastighetsskatten, och det får de sannerligen känna av. I enlighet med vår storartade tradition att se till att skatterna svider ska Wisconsins fastighetsägare punga ut med hela skatten strax före jul. Det kunde lika gärna stå på kuvertet: ”Jag kommer från staten för att ställa till det ordentligt för dig.”

• I Skattestatistisk årsbok 2015 står det (s. 22): ”Från och med 2008 avskaffades den statliga fastighetsskatten på bostäder och ersattes av en kommunal fastighetsavgift.” Ett sådant tillkännagivande i delstaten Wisconsin skulle väcka jubel bland medborgara och garantera omval för det härskande partiet. Den kommunala fastighetsavgiften är 7 112 kronor per fastighet (825 dollar med nuvarande växelkurs).

• Beloppet är lika för alla oavsett husets uppskattade värde. Avgiften för vår bostadsrättslägenhet i Stockholm är 12 dollar i månaden. Om vi ägde samma fastighet i Madison skulle vi betala 18 000 dollar i skatt om året. Länge leve dessa höga svenska skatter!

4.Mervärdesskatt i Sverige – fast den märks inte

• Svenskar och många andra européer blir på dåligt humör när de reser till USA, köper något för 10 dollar och kassörskan vill ha 10 dollar och 55 cent. Precis som vi krånglar till inkomstskatteprocessen och fastighetsskatten ska betalas strax före jul läggs omsättningsskatten på bara för att man ska lägga märke till den. (USA har inte mervärdesskatt utan ”sales tax” som närmast motsvaras av omsättningsskatt)

• Momsen är hög i Sverige men den syns inte och därmed blir den lättare att fördra. Om något kostar 100 kronor betalar man 100 kronor! Det är bara när man tittar på kvittot som man ser att varan kostar 75 kronor och 25 kronor i moms. Det är lägre moms på andra köp – 12 procent för att äta ute eller handla livsmedel och annat som behövs i hushållet, 6 procent (bara 0,5 procent högre än vår omsättningskatt i Madison) på böcker och biljetter till kulturevenemang och resor inom landet. Läkarbesök och sjukhusvistelser är momsbefriade.

• Somliga omsättningsskatter i USA är inräknade i slutpriset. Vi döljer den delstatliga och federala skatten till exempel i bensinpriset. I Wisconsin betalar kunden 51,3 procent i skatt på en gallon bensin, men på pumpen ser vi bara det pris som omfattar bensinen och skatten, inte priset på bensinen och 5 dollar och 13 cent ”extra”. När bensinen kostade 2 dollar och 25 cent i Wisconsin var den dolda ”omsättningsskatten” 29 procent, högre än den högsta momssatsen i Sverige.

• Omsättningsskatter är regressiva. Fattigt folk betalar en högre andel av sin inkomst i den skatten. I USA skulle en omsättningsskatt på 25 procent behöva balanseras med subventioner av våra många fattiga. Om alla tjänade lika mycket skulle omsättningsskatten inte vara regressiv. Eftersom inkomstfördelningen i Sverige är smalare är mervärdeskatten mindre regressiv än den amerikanska omsättningsskatten.

5.Kontanter i stället för avdrag

• En orsak till att det är så förskräckligt att deklarera i USA är att vi belönar vissa verksamheter genom att tillåta ett skatteavdrag. Om man gör en god gärning (som att sätta upp en solpanel) och kan hitta kvittot och dokumentationen (jag tänker framåt på vår ”skattesemester” i sommar i Wisconsin), kan man fylla i beloppet på blankett H, rad 36 som sänker skatten. Känns det bra? Känner du att staten tackar dig för att du har installerat din solpanel? Eller är den bara ännu en förbaskad siffra på en deklarationsblankett?

• Om den svenska staten vill att man ska göra något får man pengar till det. Att ha barn är bra för samhället och kostar föräldrarna pengar. I USA får man avdrag på inkomstskatten för barn. I Sverige får man pengar varje månad och kan använda dem till att köpa skor. För ett barn får man 120 dollar i månaden och upp till 620 dollar för fyra barn. Pengarna delas mellan båda föräldrarna. Kronprinsessans dotter inbringar 120 dollar i månaden och när hennes bror föddes häromveckan steg summan till 258 dollar.

• Systemet överför pengar från dem som inte har barn till dem som har barn. Enkelt, rättvist, gäller alla, systemet är fullständigt klart och man tar inte upp pengarna i deklarationen. De kommer när man behöver dem, inte efter ett år eller ännu längre fram i form av skatteåterbäring.

• Ännu bättre är att Skatteverket direkt betalade sin andel av kostnaderna för våra reparationer av lägenheten – jag behövde inte fylla i en enda bankett. För att skapa arbetstillfällen under recessionen beslöt den svenska riksdagen att ge skattebetalare som anlitade hantverkare för att reparera sina bostäder en skatterabatt på högst 50 000 kronor, och det gav mycket riktigt fler arbetstillfällen.

• Vi hade funderat på att renovera och det här avgjorde saken. På fakturan stod det att Betty fick 50 000 i avdrag och jag lika mycket. Jag frågade om det var vad jag skulle betala – ”nej då”, sa firmans chef, ”betala bara det som blir över när jag har dragit av det som Skatteverket sedan betalar ut direkt till mig.” Nu blir det ännu bättre. Det var samma år som jag gick i pension, så jag hade bara fått 8 000 kronor i källskatt. När min redan ifyllda skatteblankett kom stod det att jag skulle få 42 000 kronor tillbaka av det som jag hade betalat till firman. Länge leve ett skatteverk som betalade min reparationsfirma rakt av – och inte ens tog ut ränta!

6.Höga skatter ger fler valmöjligheter/större frihet

• I en kolumn i New York Times ville David Brooks rädda oss från Bernie Sanders och hävdade att de höga skatter som européerna betalar skulle ”försvaga medelklassens förmåga att träffa val om sina egna liv”. Figurer som Brooks och min meningsmotståndare på vägen till Apostle Islands verkar vara stolta över att skatteintäkterna i USA bara är 26 procent av BNP (lägst av alla länder i OECD) medan de är 43 procent i Sverige.

• Men skattepengar kastas inte på elden, de används till att förse medborgarna med ”offentliga nyttigheter” som ligger utom ekonomiskt räckhåll för någon enskild person och som gynnar alla. Dessa offentliga nyttigheter ger medelklassen fler valmöjligheter, inte färre. Hur rik Bill Gates än är har han inte råd att ”köpa” ett nät av vandringsleder i Seattle av det slag som vi tar för givna i Stockholm. Jag får använda det gratis och har fler leder att välja mellan än jag någonsin får i Wisconsin. Trebarnsfamiljen som väntade på kajen för att besöka Apostle Islands hade inga valmöjligheter. Vår nationalpark, tillgänglig för de få men inte för de många, är bara ett av offren för våra låga skatter.

• Förr bodde Betty och jag i Lodi, en stad fyra mil från Madison. Eftersom det var Amerika kunde jag bege mig till Madison hur och när jag ville, förutsatt att jag tog bilen. Det fanns inga lokalbussar som går till Madison (och finns inte nu heller). Fast det går järnvägsspår rakt genom staden finns det inte heller några pendeltåg. Om det vore en förort till Stockholm eller vilken annan europeisk stad som helst på 250 000 invånare skulle det finnas tåg och bussar som gick flera gånger i timmen. Det är de valmöjligheter som européerna har men inte vi, just för att de ägnar mer av sina inkomster åt offentliga nyttigheter.

• USA lägger ut biljoner dollar på att skänka frihet åt folk världen runt men våra egna medborgare får vara utan. Om vi satte värde på frihet borde de som kör bil betala högre bensinskatt så att de som är gamla eller handikappade, inte har råd med bil eller vill minska sin miljöpåverkan får tillgång till snabba och effektiva lokala kommunikationer. Utöver den moraliska frågan om att skapa valmöjligheter ligger det också ett stort ekonomiskt värde i detta. Om vi hade offentliga kommunikationer till Madison skulle värdet på alla fastigheter i Lodi rusa i höjden och vårt förfallna stadscentrum skulle få en skjuts mot framtiden.

• Medelklassungdomar i Amerika kan börja vid vilket college de vill – förutsatt att föräldrarna har pengar eller studenterna själva är beredda att skuldsätta sig. I dag kostar det 25 000 dollar om året att studera vid University of Wisconsin-Madison om man hör hemma i delstaten och närmare 50 000 om man kommer från en annan delstat. Detta är vår ”billiga” utbildning av hög kvalitet. Ett delstatsuniversitet ska egentligen erbjuda utbildning endast åt de egna studenterna, men bara 17 procent av UW-Madisons budget kommer från skattebetalare i Wisconsin. Ännu ett offer för de låga skatterna. Efter hand som skattebetalarna betalade mindre sköts de stigande utbildningskostnaderna över på studenterna och deras föräldrar genom högre terminsavgifter. Och vi ska inte tala om de rent otillständiga terminsavgifter som många privata högskolor och universitet tar ut trots att de har stipendiefonder på många miljarder dollar – delvis finansierade av amerikanska skattebetalare med donationer som får dras av från den federala skatten.

• Med högre skatter som i Sverige är högskoleutbildningen avgiftsfri och studenterna får studiemedel. En kollegas dotter är just färdig tandläkare efter fem års studier. Hennes föräldrar betalade ingenting för själva utbildningen (redan betald av deras ”höga” skatter). Staten gav Kerstin 2 800 kronor i månaden att leva på medan hon studerade och rätt att låna 7 000 kronor i månaden. Den rätten utnyttjade hon. Efter fem år gick hon ut med en skuld på 310 000 kronor (37 153 dollar med dagens växelkurs). En amerikansk tandläkare har i genomsnitt skulder på 250 000 dollar enbart för utbildningen. De flesta läser naturvetenskapliga ämnen i fyra år dessförinnan så de kostnaderna kommer till. Svenska ungdomar har fler valmöjligheter och inleder sin yrkeskarriär utan en förkrossande skuldbörda. Samhället gynnas av en bättre utbildad befolkning, och med nästan 40 procent fler tandläkare än USA i förhållande till invånarantalet har allmänheten också bättre tillgång till vård.

Skärmavbild 2016-05-04 kl. 13.18.01

För att gå tillbaka till början: om vi betalade högre skatt och ordnade ett subventionerat system med båtar till Apostle Islands skulle fler få en härlig naturupplevelse och Bayfield med sin hamn skulle blomstra. Allmänheten skulle få större frihet – är det inte vad vi vill ställa upp med?

Vi blir inte förödda av skatter när vi bor i Sverige. Vår inkomstskatt här är bara en tredjedel högre än i USA och vi betalar ingen fastighetsskatt. Det är lätt att se vilka momssatser som gäller, så att vi kan välja vad vi vill konsumera och vad vi vill avstå från.

Vi har fler valmöjligheter tack vare att en större andel av statens medel går till offentliga nyttigheter. Man vinner mycket på att dela med sig.

Tom Heberlein, professor emeritus vid University of Wisconsin, för närvarande gästprofessor i Stockholm

Översatt av: Margareta Eklöf

Frige alla fackliga fångar i Iran

2016/05/02

Sanktionerna mot Iran har precis lättat och landets gränser öppnas nu för omvärlden. Den svenska regeringen exportsatsar på Iran och hoppas att handelsutbytet ska öka. Men de mänskliga rättigheterna är eftersatta. Anställda får inte ut sina löner och fackliga fängslas. LO, TCO, Lärarförbundet och Transport kräver i en debattartikel att den iranska regimen omedelbart friger alla fackliga fångar och tillåter fria fackföreningar.

Under den senaste tiden har iranska lärare, sjuksköterskor, gruvarbetare och bussförare protesterat mot uteblivna löneutbetalningar, lönediskriminering samt usla arbetsförhållanden och otrygga anställningar. Det iranska lärarförbundet har kritiserat de pågående privatiseringar inom utbildningssektorn som nu genomförs i landet och krävt omedelbar och ovillkorlig frigivning av de fackliga företrädare som häktats, arresterats och fängslats som följd av sin fackliga aktivitet.

Dessa fackliga protester besvarade den iranska regimen med ännu mer våld och arresteringar. De som deltagit i protesterna anklagas för ”deltagande i olagliga sammankomster och protestaktioner”, ”konspiration och hot mot landets säkerhet” och ”brott mot den allmänna ordningen” och döms genom summariska rättegångar till långa fängelsestraff.

Nedan presenterar vi några exempel på den iranska regimens repressiva politik och det allt hårdare klimatet för fackliga aktivister i Iran.

1- Rasoul Bodaghi, lärare.  Arresterades 2009 och dömdes senare till 5 års fängelse, innan frigivningen 2015 dömdes Rasoul till ytterligare 3 års förlängt fängelsestraff.

2- Mahmoud Salehi, känd facklig ledare som tidigare suttit i fängelse. Arresterades återigen 2015 och dömdes till 9 års fängelse. Domen har inte verkställts än.

3- Behnam Ebrahimzadeh, fackligt aktiv. Dömdes år 2009 till 5 års fängelsestraff och innan frigivningen 2015 dömdes Behnam till ytterligare 7 års fängelsestraff.

4- Davood Raza, ledamot i Teherans Bussförarnas Fackliga Organisation. Dömdes år 2016 till 5 års fängelse. Domen har överklagats till högre instans.

5-8 Esmaiel Abdi, ordförande dömd till 6 år, Mahmoud Beheshti Langordi talesperson dömd till 14 år, båda har nu inlett en hungerstrejk. Mohammadreza Nik Nejad och Mehdi Bohloli medlemmar i Irans Lärares Fackliga Organisation dömdes 2015 till 6 respektive 5 års fängelsestraff.

9- Jafar Ezimzadeh, facklig aktivist. Arresterades 2014 och dömdes till 6 års fängelsestraff.

10- Reza Shahabi, facklig ledare i Teherans Bussförarnas fackliga organisation. Dömdes till 6 års fängelsestraff. Efter fem år i fängelse släpptes han fri för vård av sina tortyrskador. Han har 2016 dömts till ytterligare ett års fängelsestraff.

11- Ebrahim Madadi, vice ordförande i Teherans Bussförarnas Fackliga Organisation. Ebrahim har ställts inför Revolutionsdomstolen och dömdes till 5 år fängelsestraff.

Vi har under de senaste åren aktivt följt situationen för de fria och obundna fackliga organisationerna i Iran.  Detta har medfört ökad internationell uppmärksamhet på och kunskap om situationen för mänskliga rättigheter i landet.

Trots det repressiva klimatet så har den fackliga verksamheten under de senaste åren stegvis ökat. Men den ökande fackliga aktiviteten i Iran har blivit ett hot mot den auktoritära regimen speciellt nu när handelsavtal ingås och utländska investeringar ökar. Det är ingen tillfällighet att klimatet för facklig aktivitet i Iran blivit mycket hårdare det senaste året. Denna situation drabbar både de fackligt aktiva och deras familjer

Vi kräver:

*omedelbar frigivning av alla fackliga fångar i Iran.

* att Irans regering efterföljer internationella konventioner och respekterar rättigheter för iranska arbetare till mötes, yttrande och föreningsfrihet.

* att de fria och obundna fackföreningarna i Iran skall erkännas och tillåtas att verka i ett klimat fritt från våld, hot om fängelse och uteslutning från arbete.

 

Landsorganisationen i Sverige (The Swedish Trade Union Confederation)

Tjänstemännens Centralorganisation (The Swedish Confederation of Professional Employees)

Transportarbetareförbundet i Sverige (The Swedish Transport Worker’s Union)

Lärarförbundet (The Swedish Teachers’ Union)

Stockholm 29 april 2016

  • Globalkoll – senaste nytt

  • Arbetet på Facebook

  • arbetet
  • Articles in English

  • MEDARBETARNA PÅ ARBETET GLOBAL

  • FÖRDJUPNING

     

     

     

     

     

     

    Turkana_022 (kopia)

     

    bistånd

     

    tamas

     

    rep

     

    ikeadrag2-kopia (kopia)

     

    klimatkollage-webb-515x303-2 (kopia)

     

    xc_20_dwn_16_2014_hres-3 (kopia)

     

    Nolidrag-515x292 (kopia)