I veckan hamnade äntligen den lata mainstreamjournalistiken i skamvrån. Dan Josefssons dokumentär om vänsterpartiet på teve 2 var nästan en religiös upplevelse.
Eftersom han hade gjort research och kunde använda hjärnan så beskrev han inte konflikten inom partiet i termer av stalinister mot frihetlig vänster. De som har den minsta gnutta insikt i elementär politik vet naturligtvis att 200.000 jobb i offentlig sektor, att motsätta sig privatiseringar och utförsäljningar inte betyder att man är stalinist.
Ändå har medierna låtit påskina att konflikten handlar om att vänsterpartiet inte har gjort upp med sitt historiska arv. Frågan är varför inte medierna informerade oss korrekt om en strid som egentligen handlade om – klassisk socialdemokratisk politik mot marknadslösningar?
Det finns en rad alternativ som att journalister är latoxar som vill ha smaskiga rubriker, typ kolla aldrig upp om verkligen Gulag gjort come back eftersom det en så mumsig vinkel.
Jag tror dock att journalisternas egna värderingar spelar roll när de desinformerar allmänheten. Journalistikprofessorn Kenneth Asp har visat att i den lilla gruppen inflytelserika samhällsjournalister i Stockholm dominerar sympatier för moderaterna och folkpartiet (DN-debatt 06-04-25).
Raljant röst
Med tanke på hur nyheter vinklas och kommenteras är det föga överraskande och det förklarar varför jag är livrädd varje gång jag knäpper på nyheterna eller öppnar en tidning. För det innebär i praktiken att dessa elitjournalister bestämmer hur politik ska beskrivas, exempelvis att med en raljant röst genomskåda allt som heter statliga utgifter som vanstyre och populism.
Höjden av djupsinnighet är just nu att nedlåtande kalla alla politiska förslag som kostar för valfläsk, vilket drabbar socialdemokratin hårt eftersom det är partiets tradition att bygga civilisation genom omfördelningspolitik.
Mediamobbningen av vänsterpartiet tror jag bland annat kan förklaras med denna jättelika vantolkning av det journalistiska uppdraget. Politiker kan aldrig, enligt den sjuka logiken, föreslå en välbehövlig välmotiverad reform.
Nej, det är alltid, i mediernas rapportering, valfläsk, miljardrullning eller överbudspolitik. Jag skulle säga att det är idioti på slentrian och ren ideologi som en välbeställd elit, som hellre vill ha fler skattesubventionerade pigor åt sig själva än fler vårdbiträden åt alla, får sprida dagligdags och primetime.
Låt vara att Göran Persson presenterar kostsamma förslag nu för att det är valår. Vad är problemet? Det bästa vore väl att göra varje år till valår så att politiker oftare tvingas att fjäska folket. Mer fläsk åt alla, inte bara till teves och pressens förmögna expertkommentatorer.
Ann Charlott Altstadt
Frilansjournalist
Skriv till debattredaktörn
