Flyktingens nya språk

Linda-Webtopp

En banan. Ett äpple. Ett päron. Två marsipanbakelser och en hembakad bulle med vaniljkräm. Den lilla vita assietten framför mig är som vanligt proppfull.

– Den 19 april har jag varit här i fem år.

Soufiye häller upp kaffe och trugar i min dotter lite mer chokladkaka.

Fem år. Och ännu finns inget hopp i sikte. Ett fasansfullt krig som fört Soufiye till en trea i en av Stockholms kranskommuner.

I vardagsrummet sitter hennes dotter, ena sonen och hans fru, liksom ett av barnbarnen. Strax därefter kommer Soufiyes man ut från sovrummet. Klockan är snart halv sju på kvällen. Han är trött och säger inte mycket. Det är som det brukar vara, när jag är på besök.

Dottern Mirna har bara varit i Sverige i två år men är redan klar med snabbspår för lärare. Senaste veckorna har hon varit på flera intervjuer för jobb som elevassistent. Nu håller alla tummarna.

Mirnas man är kvar i Syrien. Han är statligt anställd som domare och vill fortsätta jobba. I hemstaden är det relativt lugnt nu, efter att IS gett sig av. Blommorna i trädgården sköter han om som om de vore de egna barnen, berättar Mirna.

– Men Linda, vet du. Vi älskar stora familjer. Och många av våra släktingar har vi inte längre kontakt med.

Hon radar upp faster, kusiner, morbröder. Någon är i Tyskland. En annan i USA. En tredje i Libanon.

Och Soufiye beklagar sig.

– Mina barnbarn kommer inte minnas dem. De glömmer vårt hem, hur det luktade, hur våra grannar ser ut. Min syster har inte sett två av sina barn på flera år!

Hummusen på soffbordet är nästan uppäten. Jag tittar på bilder från ett storslaget bröllop med flera hundra gäster. Vinterlycka bland elände. 

Pling. Pling. Pling.

Svärdottern böjer sig över mobilen.

– Ett par släktingar har misslyckats med att ta sig till svenska ambassaden i Jordanien.

Kvällens nyhet sätter sammanbitna miner på alla i rummet. Vem vet hur länge det dröjer innan släktingarna kan försöka att ta sig till ambassaden på nytt. Kanske ett år. Kanske mer.

Ute faller snöblandat regn ned på marken. Ett krig har satt fem miljoner människor på flykt. Några av dem pratar svenska nu. Andra engelska eller tyska.

Vilket språk skulle jag prata om jag tvingades fly?

Jag fylls med energi när jag träffar mina syriska vänner. Men efteråt kommer alla tankar.

global

Kommentera den här artikeln